Långvarig smärta

Ibland kan du behöva hjälp med att hantera och överkomma långvarig smärta.

Förmågan att kunna känna smärta är ett funktionellt system som format under evolutionen för att maximera våra chanser till överlevnad. Akut smärta har ett tydligt överlevnadsvärde medan långvarig smärta inte har någon tydlig funktion och kan leda till beteendeförändringar som över tid kan leda till en försämrad livskvalitet. Långvarig smärta är i allt väsentligt en privat upplevelse.
Central är att bedöma om upplevelsen av smärta utgör en signal för en skada som utgör ett verkligt hot mot den framtida hälsan eller livet. I det fall som smärtupplevelsen signalerar en verklig skada skall den om möjligt naturligtvis åtgärdas. I vissa fall kan det också vara motiverad att personen inte utför vissa beteenden som kan föranleda en ökad smärta och/eller som kan leda till att det medicinska tillståndet försämras.

 

Smärta påverkar ofta beteendet

Långvarig smärta behöver dock inte utgöra en signal om att en skadlig somatisk process pågår i kroppen, det kan vara på det viset, men det behöver inte vara så. När smärtlindrande behandlingsåtgärder saknas och smärtan kvarstår hur kan man då ur ett psykologiskt perspektiv arbeta med detta ofta plågsamma förhållanden. Målet med en psykologisk behandling handlar inte i första hand om att på olika sätt försöka minska smärtan utan närmast att arbeta med möjligheter att leva med sin smärta och samtidigt uppnå en så god livskvalitet som möjligt.
När smärtproblem uppstår så påverkar det ofta beteendet på olika sätt och kan leda till att man minskar eller helt undviker beteenden som är förknippade med en god livskvalitet. Smärta kan leda till oro, ångest av olika slag samt nedstämdhet.

Acceptans och förhållningssätt

En viktig del av den psykologiska behandlingen kan bestå i att arbeta med dessa specifika problem parallellt med själva smärtproblematiken. En central del är att fundera på vad man uppfattar som viktigt och givande i livet, en i hög grad personlig fråga. Är det möjlig att acceptera smärtan och gå i den värderad riktning som värderingarna utgör riktlinjer för. Acceptans är följaktligen ett aktivt förhållningsätt som handlar om att se livet som det är och inte som vi tycker att det kanske borde vara, utan att vi försöker fly eller undvika.
Det är allmänmänskligt att ogilla smärta så det finns ingen anledning att försöka göra om denna upplevelse, att försöka vända något negativt till positiv. Det handlar inte heller om att ge upp och bli passiv. Frågan är om det är möjligt att i någon grad göra det som är viktigt för en själv utifrån de värderingar man har med den smärta som ändå finns där.


Långsiktiga och kortsiktiga konsekvenser

Beteenden som återkommer förstärks av vad vi får ut av att bete oss på det sättet, om ingen belöning uppstår så minskar sannolikheten att vi gör på ett liknande sätt i en liknande situation. Med belöning menas i detta sammanhang även när något ”jävligt blir något mindre jävligt”.
En kortsiktig konsekvens är ofta mer förstärkande i detta sammanhang en än långsiktig konsekvens, man kanske skulle kunna säga ”att det är mänskligt att vara kortsiktig”. Samtidigt kan detta utgöra ett problem om den kortsiktiga konsekvensen av ett beteende står i kontrast till ett beteende som är mer i linje med det man verkligen värderar.


Att styra sitt beteende

Om man stannar hemma och väljer att inte gå och träna så kan det kännas bra i stunden, kanske till och med befriande beroende på hur situationen ser ut men skälet till att man träna är kanske för att få/bibehålla en bra hälsa som är i linje med något man egentligen värderar. Att välja bort träningen kan ha många orsaker som att det i stunden känns bättre och kanske roligare att göra något annat, det kan också vara så att man undviker något obehagligt, dåligt väder, ansträngningen i sig eller rädsla för att smärtan ska bli starkare.
Detta är inte en fråga om rätt eller fel utan en möjlighet att fundera på vad som är viktigt i livet för just mig, hur jag vill leva mitt liv, om den omedelbara känslan ska styra mitt beteende eller om det finns en möjlighet att acceptera obehaget och göra beteenden som är förenliga med de mål och värderingar som jag har.