Björns berättelse: De är änglar

Björn, 75 år, är dödssjuk i cancer och får vård via ASIH, Avancerad Sjukvård i Hemmet. "Jag har aldrig varit med om maken till sjukvård. Den handlar helt om mig och vad jag vill", säger han.

Ute i förorten är träden och marken i full färd med att slå ut i vårgrön prakt. Fåglarna kvittrar och innerstadens brus känns långt borta. Hit flyttade Björn från centrala Stockholm för många år sedan, och kommer att stanna kvar resten av livet om han får välja. Inne i hans lägenhet står radion på i bakgrunden och popmusik från den ramar in vårt samtal om livet, sjukdom och vården.

– Här hemma rår jag mig själv. Jag behöver inte ta hänsyn till något utan får ha mina regler, säger han och skrattar.

Björn är nöjd med att få vård hemma. Han ger vårdpersonalen från ASIH toppenbetyg och berättar samtidigt om sina tidigare upplevelser av vården. I hela sitt liv har han kämpat mot sjukdom efter att ha fötts med en missbildning på hjärtat, och har därför haft mer att göra med sjukvården än många andra i hans ålder.

– Jag har träffat många läkare och gått igenom så mycket, så jag är känslig. Bemötandet har inte alltid varit bra, säger han och ger exempel från några av de större sjukhusen i Stockholm.

– De är för stora och hårt belastade. Det jag vill ha är en läkare som ser helheten och lyssnar på vad jag har att säga. Jag känner ju min kropp. För mig måste kemin stämma, trampar de mig på tårna säger jag tack och hej.

För andra gången i sitt liv har han nu drabbats av cancer, denna gången i lungorna. Trots att han med hjälp av strålning och kirurgi blev fri från den cancer han drabbades av förra gången, och trots att även lungcancern är behandlingsbar har han nu valt att tacka nej till mer cancerbehandling.

–– Jag har för mycket skador i kroppen, det räcker nu. Jag bad läkarna att bara ställa en diagnos, så att jag visste vad det var.

Björn valde istället att få så kallad palliativ vård, som innebär att symtomen lindras utan att själva sjukdomen behandlas. Han blev inskriven vid Dalens sjukhus, där de har både en palliativ vårdavdelning för de som behöver och ASIH-team som åker ut och besöker patienter i hemmet.

Björn får besök av ”sitt” team med sjuksköterskor minst två gånger i veckan, de lämnar mediciner, tar blodprover och stämmer av hur han mår. En sjukgymnast från samma team kommer regelbundet och ger akupunktur mot smärtan och då och då får han också besök av en läkare, som gör enklare undersökningar och diskuterar läkemedel med honom.

– De är lyhörda och vi respekterar varandra. Jag har alltid varit lite emot läkemedel och vill ha kontroll, så jag får bestämma vad jag vill ha för tabletter. Jag får bara smärtstillande och kortison, men har bett dem skära ned på det också nu.

Hans läkare från ASIH-teamet fick tummen upp av både honom och hans dotter vid första mötet.

– Oj, ja. Hon lyssnar på mig, jag lyssnar på henne och vi kan skämta med varandra, säger han om läkaren och fortsätter med sitt beröm till personalen.

– Det är bara positiva människor, de är glada och tillmötesgående och man känner riktigt hur de bryr sig. Jag vill inte slå ner på sjukhuspersonalen på stora sjukhus, de är ju stressade, men de har inte
tid att fråga hur man har det. Här vill de att man ska säga till om man mår dåligt.

Just nu tycker han att han mår bättre än på länge. Han är oftare ute och promenerar, och i veckan gjorde han i ordning balkongen för kommande luncher i vårsolen. Inne i vardagsrummet har han också sin gitarr och sitt dragspel, som han spelar på när han får lust.

– Jag är hobbymusiker så jag spelar mest hemma, men förut spelade jag en del på privata fester och sådär, säger han och ler.

Björn tar en dag i sänder och planerar inte in några måsten. Han säger sig vara nöjd med sitt liv.

– Livet har gett mig väldigt mycket, man kan inte få det bättre. Nu har jag kommit till min slutstation, och den är här hemma.

 

Ida Widberg,
Medicinjournalist