Götes berättelse: Borta bra men hemma bäst

Göte, 90 år, har fått lämna vårdavdelningen och flytta hem till sin älskade lägenhet igen. Minst en gång i veckan får han istället avancerad sjukvård i hemmet, ASIH, via Dalens sjukhus.

Pendelklockan tickar betryggande på väggen i vardagsrummet hemma i Götes tvårummare i södra Stockholm. På en annan vägg hänger stora tavlor som hans mor broderat, och fönstret som vetter ut mot gatan är inramat av gröna växter.

– Jag älskar blommor, säger han och berättar entusiastiskt om den höga båge av porslinsblommor han tidigare hade i samma fönster.

Göte har bott i samma stadsdel i nära sjuttio år nu. Han är änkeman och bor ensam, men här har han vänner, en son på gångavstånd och stenkoll på allt ifrån busslinjer till boulebanor.

För ett år sedan upptäckte hans läkare att han drabbats av en allvarlig cancer. Han behövde operera bort en del av tjocktarmen och behandlas med cellgifter. Efter att ha opererats på Södersjukhuset blev han inlagd på Dalens sjukhus för att återhämta sig, och har fått komma tillbaka i två omgångar.

– Det har varit bra, läkarna var trevliga och sköterskorna var bra allihop. De var måna om mig. Och det gjorde inget om någon av de andra patienterna snarkade om nätterna, jag hör ändå inget utan hörapparaten, säger han och skrattar.

Han var orolig för hur maten skulle smaka, eftersom han hört mycket om hur dålig den var på sjukhus i Sverige. Han hade dessutom arbetat med mat i 20 år, som styckmästare, saltmästare och charkuterist.

– Jag vet ju hur en köttbit ska se ut. Jag blir så förbannad på de där blöta bitarna i plast som man kan bli serverad på sjukhus ibland. Men maten var bra på Dalen, till och med potatismoset! Köttet var mört och det var smak på det. Framför allt hade de varma tallrikar, det gör så mycket, för du hinner inte äta upp det innan maten är kall annars.


Efter några veckor på Dalens sjukhus mådde han så pass bra att han kunde flytta hem igen. Men han skulle behöva fortsätta med cellgifter och följas upp med prover ett tag till. Eftersom han var svårstucken hade man lagt in en så kallad central venkateter i armen, för att slippa sticka om vid varje provtagning och injektion.

– På andra sjukhus kunde jag bli stucken en 30-40 gånger innan de lyckades få något blod, så det var väldigt skönt att få en sådan. Nu rinner det ju direkt när de ska tappa en.

Istället för att behöva ta sig till en vårdcentral när det var dags att lägga om katetern och ta prover, blev han inkopplad till ASIH. Ett team av sköterskor och läkare finns nu tillgängliga för honom på Dalens sjukhus dygnet runt och gör hembesök när han behöver hjälp.

– Jag ringer dem säkert tre gånger per natt ibland, säger han och skrattar.

– De är perfekta, det bästa jag har varit med om. Varje vecka lägger de om och tar prover, och samtidigt lämnar de en ask med mediciner för veckan. Överläkaren kommer också hit ibland och kollar till mig. Behöver jag fråga om något så får jag alltid bra svar, de är kunniga också.

Han har blivit magerlagd sen han blev sjuk och kämpar nu med att gå upp i vikt. Hemtjänsten levererar mat varje dag och ordnar med städningen hemma.

– Jag får allt jag behöver här. Borta bra men hemma bäst!

För bara för några dagar sedan damp ett efterlängtat besked ned på hans hallmatta.

– Jag är fri från cancern. Jag grät när jag fick brevet från läkaren, säger han, nästan gråtfärdig igen.

Men så brister han upp i ett stort leende.

– Jag ser väldigt mycket fram emot att få spela boule i sommar.

 

Ida Widberg,
Medicinjournalist