Sigrids berättelse: Sjuksköterskan som blev patient

Sigrid har i halva sitt yrkesliv vårdat andra. Nu är hon själv sjuk och kan inte ens ta sig ut på egen hand. För att klara vardagen får hon hjälp av hemtjänst och ASIH, avancerad sjukvård i hemmet, och Sigrid håller dem under uppsikt. "Jag har ett visst kontrollbehov", säger hon.

Solen skiner på gatan utanför Sigrids lägenhetshus i söderort. Våren har just slagit ut i full blom och fåglarna sjunger oavbrutet. Men Sigrid kan inte njuta av ljuden och dofterna ännu. Trapporna upp till lägenheten hindrar henne från att ta sig ut själv, och sedan två år tillbaka är hon även bunden till en syrgasmaskin.

Sigrid har hittills överlevt sex hjärtattacker, åtminstone en lungemboli, blödningar i lungorna och hjärtsvikt. Därför har hon ofta svårt att såväl andas som förflytta sig, och har dessutom ont mer eller mindre konstant. Med en liten ansträngning berättar hon om sitt liv, alltmedan syrgasmaskinen står och pyser med jämna mellanrum ute i vardagsrummet.

– Det har varit jobbigt. Och jag är hela tiden rädd för att hemtjänsten ska ha någon förkylning eller annat med sig hit, hem till mig.

Förutom att hemtjänsten besöker henne varje dag kommer personal från ASIH hem till henne minst tre gånger i veckan för att hjälpa henne få ordning på läkemedlen, rengöra syrgasmaskinen, lägga om hennes så kallade venport och de sår hon får då och då på armarna på grund av hennes sköra hud.

– De ställer upp i vått och torrt för mig, de är det bästa jag har! ASIH är det enda som landstinget har lyckats med, säger hon.

Hon är inte översvallande positiv till vården som helhet, men säger att det förmodligen beror på att hon själv ”är gammal sjukhusräv”. I 40 år arbetade hon som sjuksköterska, och tog hand om patienter på såväl operationssalar som på akutmottagningar, innan hon bytte jobb och blev personalchef.

Därför tror hon sig vara mer delaktig i vården än patienter i allmänhet, på gott och ont.

– Jag kanske lägger mig i lite för mycket. Jag vill gärna vara med när vi ändrar läkemedel och annat.

Jag har ju doserat själv tidigare men nu när jag får morfin tappar jag allt jag har i händerna för jag darrar så mycket. Så de får komma hit och hjälpa mig med tabletterna, säger hon och fortsätter:

– Jag måste säga att jag överlag har fått ganska bra vård och jag vill ge sjukvårdspersonalen mycket beröm, men alla kan göra fel och jag säger till när jag inte är nöjd. Hur många patienter kan göra det? Det är min styrka, att jag kan något om sjukvård. Man ska inte bara klaga, det lärde min mor mig, men man måste säga till om man har ont!

Att få flera hembesök per dag av vårdpersonal tycker hon inte är helt besvärsfritt. Det är många tider att hålla reda på för att få schemat att gå ihop.

– Och ibland vet jag inte ens vem som kommer. Men både hemtjänsten och ASIH försöker se till att det är samma personal som kommer hit hela tiden, säger hon.

Om man lyssnar noga kan man ana en norrländsk dialekt hos Sigrid när hon berättar. Hon är uppvuxen i Övertorneå, och om det är en medfödd norrländsk envishet och kämparglöd som gjort att hon lyckats trotsa så många dödliga sjukdomar får lämnas osagt. Men något som är säkert är att hon ända sedan barnsben upplevt faror och död på nära håll. Hennes familj bodde precis intill Torneälven, när andra världskriget härjade som mest och tyskarna invaderade Finland. Från balkongen kunde hon se hur tyskarna brände upp Tornedalens finska sida, och senare blev hon och hennes mor även hotade till livet av två tyska soldater.

– De stack varsin bajonett i ryggen på oss när vi stod och kärnade smör. Sedan tog de vårt bröd och smöret och gick därifrån. Ja, jag har varit med om mycket, säger hon.

Efter utbildningen till sjuksköterska flyttade hon ned till Stockholm för att jobba. Här har hon blivit kvar sedan dess, och fått egna såväl barn som barnbarn.

– Jag har en bra familj, enormt bra. De är viktigast för mig, och de finns där när jag behöver.

Sigrid drömmer om att i sommar få kunna komma ut på landet, till sonens sommarställe i skärgården.

– Jag mår lite bättre nu än förut, så hoppet finns. Utomhus kan jag andas mycket lättare, och klarar mig till och med utan syrgas ett tag. Jag ska åtminstone få ta mig ut på balkongen när barnbarnet städat lite därute. Min son har sagt: ”jag ska bära ut dig när jag kommer!”, säger hon och ler.

 

Ida Widberg,
Medicinjournalist