Anettes berättelse: Hon krigar mot cancern dag för dag

Anette hade arbetat ideellt med att stödja cancersjuka i tolv år när hon själv drabbades. Hon är nu svårt sjuk men kallar sig själv "en samuraj" som varje dag krigar mot cancern.

Klockan har snart slagit fem på eftermiddagen och middagen är serverad till patienterna på avdelning 60 på Dalens sjukhus. Anette har just vaknat från sin eftermiddagslur och får hjälp upp till toaletten och tillbaka till rullstolen av två sjuksköterskor och ett gåbord.
- Jag ska bara byta tröja här, men kom in du!, ropar hon från sitt patientrum medan personalen hjälper henne på med en ny, ren topp.

För bara några månader sedan fick Anette ett besked som drastiskt skulle förändra hennes tillvaro. Den dagen var hon inställd på att som vanligt åka till den förening för stöd till cancersjuka, där hon de senaste tolv åren arbetat ideellt med att samla in pengar, men först skulle hon besöka sin husläkare för att kolla upp varför hon den senaste tiden varit så trött. Resten av dagen blev inte som hon tänkt sig. Hon fick istället tillbringa den på Södersjukhusets akutmottagning med ett eget cancerbesked att smälta.

- Jag kunde inte ta till mig det, jag hade trott att det berodde på något helt annat, berättar hon. Cancern hade redan spridit sig till flera ställen i kroppen, så hon sattes omgående in på starka behandlingar. Sedan dess har hon stått ut med smärta och biverkningar och motionerat så gott hon kunnat. Mitt i allt lyckades hon falla illa och bryta lårbenet. Efter en akut operation hamnade hon på Dalens sjukhus palliativa avdelning för rehabilitering och återhämtning.

- Jag fick börja om på ruta ett.

Palliativ vård innebär enbart lindrande vård, och brukar ges till patienter i livets slutskede. Anette får fortfarande behandling mot sin cancer och är därför inte en palliativ patient. Men hon fick komma till den palliativa avdelningen då dess personal har stor erfarenhet av patienter med cancer.
- Så nu är jag här, med den bästa omvårdnad du kan få. Jag har aldrig varit med om så rar och fin personal, de är helt fantastiska. Och det är ingen överdrift, jag är kräsen ska du veta, säger hon.

På avdelningen får hon omvårdnad av sjuksköterskor och undersköterskor, behandling av läkare och träningsprogram av sjukgymnasten. Just idag är hon trött och orkar inte med träningen, men håller modet uppe ändå.
- Det får väl vara så ett par dagar, man får ta igen det lite senare när kroppen läkt lite till. Jag tar det ganska lugnt nu för att kroppen säger ifrån.

Nästan fyra veckor har hon tillbringat på avdelningen nu, i väntan på att få komma hem och istället få hjälp av ASIH, avancerad sjukvård i hemmet. Även om hon tycker att det ibland kan bli lite tråkigt på sjukhuset om dagarna så trivs hon med tillvaron.
- Det är rofyllt här. Och fina rum, jag fick ett alldeles nytt, eget rum. Jag känner mig så hemma här att jag sprider ut mina grejer överallt, blir hospitaliserad. Men jag accepterar att jag är här, det får ta den tid det tar att bli tillräckligt stark igen, säger hon.

Ett par gånger i veckan ordnas musikunderhållning ute i allrummet. En man spelar och sjunger gamla visor och Anette kommer ofta ut och lyssnar.
- Hade du sagt det till mig för en månad sedan hade jag skrattat ihjäl mig. Det är inte mitt stuk riktigt, jag gillar lite tuffare musik, som rock och rockabilly. Men det är jättetrevligt! Hennes favoritlåt är Bon Jovis "Bed of roses". Passande nog står en bukett röda rosor på ett bord i hennes rum, jämte andra blomster hon fått av besökande vänner och familj.
- Jag har haft så mycket blommor, det är helt vansinnigt, jag är så bortskämd.

Hon känner att framtiden är oviss men att hon samtidigt vägrar att ge upp.
- Jag har gråtit färdigt. Just nu är jag en krigare, en samuraj som krigar mot cancern. De får verkligen en match av mig däruppe. Det är allt eller inget. Jag har sagt att cancern aldrig får styra mitt liv utan jag ska styra över cancern. Anette berättar att hon inte är religiös, men att hon "absolut" tror på något större och ett liv efter livet. Hon blev övertygad efter en nära döden-upplevelse i samband med operationen av lårbenet.
- Det var verkligen vackert. Det lyste upp och var varmt och härligt, man ville stanna kvar. Men jag har ett treårigt litet barnbarn, som jag vill leva vidare för, så jag kom tillbaka trots att det var kolsvart och kallt. Men den fina upplevelsen gjorde att jag inte har någon dödsångest längre, säger hon.

- Jag vet att det kan ta slut när som helst, men att jag också kan leva länge med det. Jag tar en dag i taget och krigar vidare så att jag åtminstone kan få lite mer tid.

 

Intervjuare: Ida Widberg, Medicinjournalist.