Stures berättelse: "Jag har levt ett gott liv"

Sture, drygt nittio år fyllda, har sagt nej till mer än lindrande vård. Han känner sig nöjd med livet och sin sista tid vill han ha lugn och ro. Efter några veckor på palliativa avdelningen på Dalens sjukhus ska han nu få komma hem igen.

På den så kallade palliativa avdelningen, plan sex på Dalens sjukhus, är det lugnt. Ett par sjuksköterskor rör sig i korridoren, där Sture sitter och vilar i en fåtölj.
- Jag gillar att sitta och se på folk som kutar fram och tillbaka, säger han och ler. På avdelningen vårdas många patienter i livets slutskede. På grund av obotlig sjukdom och begränsad överlevnad får de lindrande, så kallad palliativ, vård. Målet med vården är att få så hög livskvalitet som möjligt. Just Sture är svårt sjuk i både hjärta och njurar, och har länge kämpat mot bensår som aldrig vill läka.
- Jag har fått mycket behandling och man har lindat och lindat benen, men nu har jag sagt att jag inte vill hålla på med det längre. Det är ingen idé att jobba med det där när det inte blir bra. Nu vill jag ha palliativ vård.

Sture har bott i Stockholm hela sitt liv och arbetat som ingenjör inom industrin. Han berättar att han tycker det har varit intressant att få följa utvecklingen inom teknik och data.
- Men jag hänger inte med allt som händer nu, det vill jag inte påstå, skrattar han. Han har fyra barn, som nu bor utspridda i Sverige och världen. De hälsar på honom någon gång i veckan. För bara något år sedan gick hans fru bort.
- Det var som en spark i veka livet. Men man har inget annat att vänta. Och jag har det så bra jag kan ha det, det går ingen nöd på mig. Jag är dålig i kroppen, och det har gått utför väldigt fort på slutet tycker jag, men annars mår jag ju bra.

Han hamnade på Dalens sjukhus på grund av att sjukhuset där han brukade ligga inlagd när han var sjuk var fullbelagt.
- Jag hade knappt hört talas om det här sjukhuset, men det var ju jättefint. Det är en väldigt bra anda här. Alla är vänliga, hjälpsamma och tillgängliga och man lär känna folk här. Man hör och läser om hur förskräckligt det är inom vården men jag har blivit positivt överraskad. Jag är väldigt imponerad, säger han.

Om dagarna tycker han ibland att det kan bli lite långsamt och tråkigt, eftersom han ofta är för trött för att delta i aktiviteterna på sjukhuset. Han ser dessutom dåligt och har därför svårt att läsa eller sitta med korsord.
- Å andra sidan har man inte så stora behov. Idag var det musikunderhållning som jag ville gå på, men jag orkade inte. Så jag låg i sängen och lyssnade på när gubben sjöng och spelade gitarr ute i vardagsrummet. Han brukar annars sysselsätta sig med att sitta och titta på folk eller lyssna på ljudböcker. Nu lyssnar han på ”Analfabeten som kunde räkna”.
- Den är väldigt rolig!

Vi blir avbrutna av att en sjuksköterska bär in middagen till hans rum. Idag blir det fisksoppa med pannkakor och smörgås. Fisk är hans favoritmat och han har bett om att få mer av det.
- Det är så synd att jag inte har någon aptit, nu när det var fisk och allt, säger han med en suck.
- Maten är riktigt bra här. Den är smakfullt arrangerad och har jag aptit äter jag både sallad och annat.

Bredvid ljudboken och brickan med mat på hans nattduksbord sitter en liten nallebjörn. Han har fått den av en diakon som besökt honom, berättar han.
- Jag fick den istället för blommor. Det var lite töntigt men väldigt rart, säger han och skrattar.

Om några dagar ska Sture få flytta in i sin nya servicelägenhet, bara en trappa upp från hans förra lägenhet på ett seniorboende. Där finns vårdpersonal nära tillhands, liksom diakoner. När jag frågar om hur han ser på döden svarar han att han inte känner den minsta ångest.
- Jag är troende och har länge varit aktiv i kyrkan, det är en tröst i sammanhanget. Men vad som händer vet vi inget om. Det är mycket vi tror, men lite vi vet. Jag känner i varje fall att det räcker nu. Jag känner frid, jag har levt ett gott och spännande liv och är nöjd och belåten.

 

Intervjuare: Ida Widberg, Medicinjournalist.