Stolt över sitt jobb

När Mia gick i mellanstadiet frågade hennes lärare om hon ville bli flygvärdinna som alla andra när hon blev stor. Svaret kom blixtsnabbt. Mia ville bli undersköterska. Och nu, när hon själv har både barn och barnbarn, är valet lika självklart som det var den gången.

– Det är det här jobbet jag vill göra, säger Mia. Jag vill vara ute hos patienterna!

Mia Himberg jobbar på avdelning 52, en geriatrisk avdelning med plats för 17 patienter. Här har hon jobbat de senaste 14 åren och har inga planer på att sluta.

– Jag gillar mina arbetsuppgifter. Att ta prover, göra omläggningar, servera frukost, hjälpa patienterna med hygienen. Det innebär att jag har mycket kontakt med patienterna, säger hon.

Delaktighet
Mia säger att hon trivs med att Capio Geriatrik Nacka är en relativt liten organisation.

– Mina åsikter om patienterna blir viktiga. Jag är ju den som träffar patienten allra mest och den kunskap jag har om den enskilda patienten tas tillvara här. När vi har rond är, till exempel alla yrkeskategorier med, eftersom vi alla har olika infallsvinklar och olika kunskap.

– Jag känner mig lyssnad på. Det är bra.

Varje dag börjar med att provtagningar, frukostservering och andra morgonrutiner. När en patient ska duscha sätter Mia på sig gummistövlarna och hjälper till så mycket eller så lite det behövs, utifrån den enskilde patientens egen situation.

– Det kan bli stressigt på förmiddagarna, för allt sånt ska vara klart innan lunch. Men har man bara rutin, så går det oftast smidigt, säger hon.

– Mycket av det vi gör med patienterna är vardagsrehabilitering. Varenda toabesök, duschtillfälle och promenad i korridoren är delar av det.

Varje undersköterska har sina olika ansvarsområden på avdelningen. Mia ansvarar för alla förrådsbeställningar, utom läkemedel.

Får massor tillbaka
Men det är ändå tiden med patienterna som är det hon tycker är både roligast och viktigast.

– Våra patienter ger så mycket. Jag får massor tillbaka av dem. Inte minst tycker de om att jag skojar med dem, säger hon.

Hon berättar att hon brukar känna av patienter för att förstå hur hon ska bemöta dem. Hon gillar att slänga käft med gubbarna och att prata om annat än själva åkomman. Och hon är noga med att hålla det hon lovar en patient.

– Ja, det är superviktigt! Tänk så frustrerade för en patient som frågat efter en penna, fått löftet att det ska komma en penna och så kommer det ingen. Det kan påverka hela upplevelsen av sjukvården. Lovar jag något försöker jag fixa det på en gång, om inte något riktigt akut kommer emellan.

– Jag vill kunna gå hem och känna att jag har gjort ett bra jobb. Och det gör jag! Och jag är stolt över det jag gör. Jag har yrkesstolthet, avslutar Mia.