Anne fick fler verktyg att hantera sin smärta

Anne Arlesten har levt med smärta i över 20 år. Först när hon kom till Smärtrehabiliteringen på Capio S:t Görans sjukhus fick hon hjälp att motverka smärtan.

Vi möts hemma hos Anne. Hon bor i ett rödmålat hus ute på landet. Trots att det är höst är asparna vid infarten ännu gröna. Runt huset och gräsmattan står höga granar och vajar.

Inomhus märks en av Annes stora passioner tydligt. Inredning är ett stort intresse. Vi sätter oss ned i ett rum som jag tror har en kakelspis. Det visar sig vara en enklare spis, en så kallad rör-spis, som blivit varsamt renoverad. Över en kopp kaffe talar vi sen om hur ett liv med smärta kom att bli Annes vardag.

Ett aktivt liv trots smärtan

– Jag är en mästare på att bita ihop. Smärtan har funnits där och jag har bara kämpat på. Jag tror att jag har haft smärta i minst 20 års tid, förklarar Anne.

Hon har levt ett väldigt aktivt liv. Hon och maken trivs med att tillsammans inreda i huset och sommarstugan. Anne har alltid jobbat med barn och ungdomar, som skolledare, IT-pedagog och förskollärare.

Parets fyra barn är vuxna med egna familjer. Men Anne tror att det var just fyra graviditeter inom sju år som fick smärtan på allvar att ta plats i hennes kropp. Hon fick en bäckenbottenförsvagning som inte ville läka ut. Ryggsmärtorna hade hon sedan tidigare.

Men det var för ungefär fem år sedan som smärtan blev outhärdlig. Hon kontaktade sin läkare och undrade om det verkligen skulle vara så här?

Anne skickades för utredning till Reumatologen på Karolinska i Solna. Där konstaterades att hon inte hade reumatism, trots att lederna lätt svällde upp och proverna visade att någonting inte stämde.

Det var först när hon fick komma till en läkare i Södertälje som någon på allvar började reda ut vad som låg bakom Annes olika smärtor. Nu hade hon haft ont så länge att smärtorna började vandra runt i kroppen och det blev svårt att veta var de kom ifrån.

Fick flera diagnoser efter många år

– Jag hade bara varit tio minuter hos läkaren när han sa att jag måste få kolla någonting på dig. Och så börjar ha trycka hårt på min kropp på olika punkter. Jag skriker rakt ut och säger snälla tryck inte så hårt. Jag trycker inte hårt säger läkaren. Vet du vad säger han, jag misstänker starkt att du har fibromyalgi, också.

Efter många år fick Anne äntligen rätt diagnoser. Hon har artros i knä, axlar, handleder och fotleder. Hon har fibromyalgi och till det även astma. Läkaren i Södertälje såg också till att man åtgärdade ett magproblem. En polyp opererades bort från tarmen. Hon utreddes och fick sedan möjligheten att gå femveckors behandling på Smärtrehabilitering vid Capio S:t Görans sjukhus.

– Alla som söker dit får inte fem veckors behandling, utan man ska kvala in. Och då blir du först kallad till en psykolog. Sedan får du träffa en fysioterapeut och sedan får du träffa en läkare. Och i mitt fall var det glasklart att jag kvalade in till de här fem veckorna, med all min problematik.

– Det kändes jätteskönt när jag blev kallad. Där på plats fick jag träffa väldigt många yrkeskategorier. Allt ifrån dietist till sjuksyster, fysioterapeut, psykolog och läkare. Vi hade också en socionom. Alla de här människorna har hjälpt till med alla de problem man får i samband med långvarig smärta. Jag hamnade verkligen på rätt ställe.

Gruppen viktig i rehabiliteringen

På Smärtrehabiliteringen gick Anne på gruppbehandling.
– De första besöken hos läkare och fysioterapeut är individuella. Det är sen man hamnar i en grupp. Vi var bara fem stycken och alla hade inte fibromyalgi. Vi hade olika diagnoser och smärtan var den gemensamma nämnaren.

– Jag har fått vänner för livet genom gruppen. Det här är människor som jag absolut vill fortsätta umgås med. De om några vet hur det är. Vi träffas på luncher och vi håller kontakten. Och vi ska på en boost-träff till tillsammans. Man har normalt två sådana träffar efter själva smärtrehabiliteringen.

De morgnar när det gör för ont, när Anne helst vill ligga kvar med huvudet under täcket, är kvar. Men nu har hon fått flera verktyg för att hantera även den nästan outhärdliga smärtan.

– Mindfulness är en av de verktyg vi fått lära oss. Och återhämtning är också något som har hjälpt mig mycket. Gör jag en sak så måste jag vila. Antingen lägger jag mig ner, eller så sätter jag mig ned en stund.

En annan sak som har hjälpt Anne väldigt mycket är stavgång.
– Förut tänkte jag att det bara var för glada 80-åringar, men det funkar även på en 57-åring. Jag är verkligen lycklig att jag hittat min motionsform. Jag kommer att prova simning också.

Barnbarnen betyder mycket

Anne hämtar kraft genom att vara ute och gå i skogen och att umgås med familjen, sin man och sina barn. Men det är barnbarnen som betyder mest och som ger störst glädje. Och hon är uppmärksam på ett annat sätt idag.

– Jag försöker bryta de vanor och mönster som inte är bra för mig, så att det inte blir ännu värre med smärtan. Det är mycket som jag lärt mig tack vare alla dessa kompetenser och underbara människor på Smärtrehabiliteringen.

– Om alla med långvarig smärta fick möta de här otroligt kärleksfulla och oerhört kompetenta människorna på S:t Göran så skulle många människor i det här avlånga landet må mycket, mycket bättre.

Du kan lyssna på hela intervjun här nedan: