Ett gott skratt håller smärtan borta

Han blev påkörd av en bil när han var ute och sprang på sin 20-årsdag. Först 15 år senare kom den intensiva smärta som Wolfgang Dorsin levt med och försökt hantera sedan dess. Med humor och retsam ironi lockar han fram skratt som dämpar det onda.

Kan du berätta om bilolyckan du var med om?

Det var min på födelsedag, därför kommer jag ihåg det så väl. Jag blev påkörd av en bil bakifrån och sedan gjorde jag en liten luftfärd. Ut på en åker for jag och det var nog en tio meter från bilen. Jag var helt sönderslagen efteråt. Ingenting brutet, bara helt sönderslagen.

Jag klarade mig, men fruktansvärt ont hade jag ju. På den tiden visste man inte heller något om Whiplash och sådana skador. De kollade bara att det inte fanns några inre skador. Sedan skickade de hem mig med värktabletter. Inga mer undersökningar gjordes.

Sedan gick det femton år. Då började man ju bli lite äldre och musklerna sjönk ihop lite grand. Det var då de här nervsmärtorna kom. Jag har alltid märkt att något inte stämde efter olyckan, för jag sprang ju mycket innan. Efter olyckan kom jag bara tre kilometer och sedan gjorde det ont. Varenda gång samma tre kilometer, sen var det stopp. Jag kom inte längre, och jag fattade aldrig varför.


Min svanskota blev lite vriden. Jag gick i fler år utan att fatta varför jag inte kunde sitta still på
bekväma bio- eller teaterstolar. Efter en halv timma började det värka i svanskotan och högra skinkan.
Jag fick remiss för röntgen. Det visade sig att svanskotan var vriden en tredjedels varv. Blev remitterad till Ortoped där man opererade bort svanskotan. Den smärtan försvann och jag är nu som Pelle Svanslös.

Vad var det som hände när du fick ont?

Det började med, ett litet finger bara, i stort sett. Om du tänker dig att du får ett hammarslag på fingret och sen så strålar smärtan upp, det domnar och går in i kroppen, det piper i öronen och ögonen börjar tåra sig. Man får irriterande myrkrypningar. Det är jobbigt i längden och man blir fruktansvärt trött. Hela tiden kryper det här bakom axeln och upp och bakom öronen på en och in i huvudet.

Det har ju gått i skov det här, smärtan försvinner och kommer tillbaka. Sedan har jag haft konstanta domningar efter det här, i ungefär tjugo år och fram till nu. Jag gick först till Danderyd. Men när vi flyttade ville jag ha närmre till sjukhuset. Då gick jag till husläkaren och fick remiss hit till S:t Göran. Nu har jag gått hos överläkare Karsten Ahlbeck på Smärtmottagningen i många år. Vi prövat på olika mediciner och hittat ett bra mellanting.

Har du kunnat jobba med så stark smärta?

Jag har aldrig varit sjukskriven direkt på grund av det. Istället får jag tänka på något kul eller vara ironisk eller något sådant. Ibland får jag gå in på toaletten när jag blir blank i ögonen. Jag vill inte att folk ska se det. De vet ju också att jag haft ont. Jag har varit öppen och tydlig med det. Det syns på mig, jag blir tyst. Jag blir som ett djur som är skadat och vill krypa in under en tät gran. Hade jag gått och smugit med detta då hade jag varit eländig, tror jag. Då hade jag nog inte orkat gå och jobba. Eller vara där jag är idag.

Hur hanterar du smärtan när den kommer?

Jag har anpassat mig genom att vara grinig. Hahaha. Jag har mycket ironi och jag tittar inte bakåt utan jag tittar framåt. Har jag ont, då är det gilla läget som gäller. Det går över, det är jobbigt just för stunden.  Men så händer det att man ramlar ned i det svarta hålet. Det är det svarta hålet man måste försöka undvika. Då får jag hitta på något annat, något roligt. Skälla på barnbarnen eller så.
Jag är som ett barn som gjort illa sig. Om man fokuserar på annat då glömmer barnet att det gjort illa sig. Ungefär så funkar jag också. Och jag tror att alla människor fungerar så mer eller mindre.

Kan du vara aktiv trots smärtan?

Jag jagar och där har jag också varit tydlig med att jag inte går långt i skogen. Så jag får bra pass nära vägen eller bilen.  Fäller jag något djur, så får jag hjälp av mina jaktkamrater att ta hand om det skjutna djuret. Det funkar klockrent bara man är tydlig och säger, jag orkar inte. Ibland så glömmer jag det. Är jag ute för länge i skogen så har jag fruktansvärt ont en hel vecka efteråt. Då går jag böjd med näsan i backen som en plog ungefär. Det gör ont när smärtan är där. Men det vet jag ju om.

Och så gillar jag att fälla träd. Får jag tillfälle att nyttja motorsågen så gör jag det. Fast såga ned träd är det värsta jag kan göra med kroppen, egentligen. Jag gillar att fälla knepiga träd. När det är stormfällning och de ligger och spänner på varandra. Det tråkiga är att kvista och kapa sedan. Det är motion. Jag slipper gå på SATS eller annan motionsanläggning. Jag får min motion i skog och mark och bearbetar mig. Jag kör en kvart om dagen när jag inte är aktiv i skogen. På morgonen innan jag ätit frukost. Kör med litet gummiband, armhävningar och situps. Och sen så försöker jag hålla tiotusen steg om dagen.

Humorn är viktig del av mitt liv och hade jag inte haft den så hade jag hamnat någon annan stans. Hade jag inte humorn, hade jag nog blivit deprimerad och inte orkat upp ur små som stora svarta hål och tyckt synd om mig själv.

Du har prövat på olika mediciner, kan du berätta mer om det?

Efter några år kände jag att de här tabletterna inte var bra för mig. Jag fick öronsus och skärpan i ögonen blev sämre. Jag tog kontakt med Karsten och sa att jag ska sluta med dem. Så nu håller jag på och tar bort tabletterna. Och än så länge håller det. Nu har jag fasat ut Cymbalta. Med hjälp av Karsten som hejade på, topp! Viket lyft att sluta med Cymbalta. Jag ska försöka förklara så målande jag kan. Tänk er att man går in i ett rum som inte är vädrat och man kan nästa skära sig fram till fönster. Man öppnar fönstret och frisk luft kommer in. Så känns mitt lilla huvud idag utvädrat.

Du har också genomgått smärtrehabilitering?

Ja, för ett år sedan så vara jag nere på Smärtrehabiliteringen hos överläkare Hanna Ejegård. Vi var ett gäng där, en grupp som gick rehabilitering tillsammans. Jag kände att jag hörde hemma där. Vi hade jättekul.

Det som slog mig var att i gruppen fanns det känsliga människor som hade svårt för saker som är vardag till exempel ”Det susar i ventilationen” och ”Ljuset är för starkt – vi måste dämpa ljuset”. Då jag blev lite obstinat och provocerade mina medpatienter. De tittade konstigt på mig först, men sen hade vi roligt tillsammans.

Sedan retades jag lite med fysioterapeuterna också. De visade hur man skulle hålla i vispen och dammsugaren och sådant. Jag sa att jag brukar dammsuga, men jag dansar inte med dammsugaren. Att jag lägger mig ned på golvet när dammsugaren ska göra sitt jobb under skåp och säng. Man kan halvsova på golvet och dra slangen fram och tillbaka, så får man beröm att man dammsugit under sängarna. Man måste hitta de roliga punkterna på det som verkar jobbigt och besvärlig samtidigt. Då får man provocera fram någonting som vänder till det positiva.

Jag tycker att det bör vara tvingande att man tar med sig sina nära och kära vid ett tillfälle. På min rehabilitering var det ingen annan deltagare som tog med sig en närstående. Jag var ensam om att ta med min fru Karin.

Min son Henrik har också följt med mig till Karsten Ahlbeck. Karsten förklarar på ett enkelt sätt hela den här smärtproblematiken. Sedan har min fru Karin också följt med. De har båda fått en professionell förklaring till min smärta. Istället för att jag kommer hem och säger att jag har ont här eller där. Boken Karsten har skrivit och som man får där är också jättebra. Det är så jag nästan tror att han har plankat ord och tankar, säger Wolfgang Dorsin med ett finurligt leende.