Starten på ett mer aktivt liv för Ulrika Norrman

Ulrika Norrman tränar med gummiband som hon använder dagligen.

För Ulrika Norrman började smärtorna när hon bröt vadbenet. Benet skruvades ihop med flera skruvar för att underlätta läkningen, men vid operationen skadades även en nerv, vilket ledde till konstant smärta i vänster ben.

En vän till Ulrika tipsade om Smärt- och utmattningsrehab vid S:t Görans sjukhus. Han hade fått en epilepsimedicin mot sina smärtor och blev som en ny människa av det. Ulrika hade så ont att hon var beredd att testa både Smärt- och utmattningsrehab och medicinen. Och det gjorde hon, men just medicinen passade inte henne.

– När jag kom till Smärt- och utmattningsrehab så tänkte jag det här är ju underbart. Det är det första stället där jag har blivit sedd och lyssnad på. De frågade hur jag hade det.

Bra veckor att gå på

Ulrika gick i en grupp med flera yngre som hade utmattningssyndrom.
– Jag upplevde att de yngre tjejerna hade glädje av varandra och kunde trösta varandra så fint. Det var en härlig stämning. Rehabiliteringsveckorna var något som var roligt. Det var nåt man verkligen ville gå på, säger Ulrika.

Med hjälp av teamet på Smärt- och utmattningsrehab har Ulrika fått de verktyg hon behöver för att ta hand om sig själv och smärtan i benet.

– Jag kan inte gå fort och jag kan inte gå långt men jag kan gå! Vi promenerar mycket, en till två kilometer åt gången, min granne och jag. Jag mår inte bra om jag sitter still för mycket, det vet jag nu. Och min man ställer upp som privat färdtjänst. Har jag gått för långt eller blivit trött så ringer jag och då kommer han och hämtar.

Stavgång och promenader

Tidigare var Ulrika rädd för att ramla, men det är hon inte längre.
– Min granne använder käpp när vi är ute och går. Jag använder stavar. Det tycker jag lättare. Man får så mycket bättre balans när man går med stavar, det kom vi fram till med teamet under rehabiliteringen. Då promenerade vi mycket runt på Kungsholmen. Det tror jag att alla i gruppen tyckte var givande och nyttigt.

– Behandlingen innehöll också mindfulness och yoga. Yoga var bättre än mindfulness för mig. Jag tycker inte om att sitta still till, för då händer det inte någonting. Men det gör det på yoga och vi var flera deltagare som fastnade för det. Och jag kör även mina gummiband i trapphuset varje dag.

– Ibland har jag svårt att gå och måste gå saktare. Jag har ett barnbarn som är 16 år. Han bjuder mig armen och går precis i takt med mig. Han är otroligt bra på det. Över kanter och trappor, han ser var han kan underlätta för mig. Jag har fått ett fint stöd där!