Opererade med RLE

Eva-Lena Erixon Eva-Lena Erixon, operationssjuksköterska

Jag började för flera år sedan fundera på att operera mitt synfel. Jag var översynt och med ett tilltagande åldersseende började det bli mer och mer besvärligt. Var på en undersökning tidigare men tyckte att det kändes läskigt, så det blev inget då. Det var innan jag arbetade inom ögonsjukvården. Nu efter att ha varit med på många operationer och träffat både patienter och närstående som är nöjda efter att ha opererat sina synfel så bestämde jag mig. Det har nu gått 5 dagar efter min operation allt känns bara toppen, behöver inga glasögon mer

Har många fritidsintressen där det är besvärligt med glasögon och linser kom jag inte riktigt överens med.

Jag ska väl erkänna att jag var lite nervös inför operationen, trodde att det skulle kännas obehagligt med operationsduken över ansikte, ögonlockshållaren och även den starka lampan från mikroskopet.

Väl där så kändes det väldigt tryggt och behagligt, kände mig väl omhändertagen, det enda som var besvärligt var den starka lampan men det var mest i början. Ingenting kändes obehagligt över huvudtaget. När ögat vant sig vid ljuset så upplevde jag bara fina färgfenomen, ett tag såg det ut som lampan var ett blått hjärta med gula och rosa kanter, väldigt vackert.

Allt gick väldigt fort ca 10 minuter per öga, och efteråt bjöds kaffe och bulle vilket smakade väldigt bra. Direkt efteråt var synen suddig, ffa på långt håll, detta höll i sig även nästa dag eftersom pupillen fortfarande var stor.  Det gick bra att läsa utan glasögon efter ca 30 minuter, kunde skicka sms på telefonen under min tågresa hem, något som tidigare varit omöjligt.  

På kvällen på operationsdagen var det en varm och skön kväll så vi satt ute sent, när gatuljus och utebelysningar sedan tändes var det som att vara på tivoli med alla strålar och ljusfenomen, det var fantastiskt vackra mönster som det hade varit kul att kunna gestalta på något vis. 2 dagar efter operationen såg jag bra på alla avstånd och kunde då även köra bil.

Om jag tittar rakt in i en stark lampa så kan jag uppleva att de har en gloria, men det är som sagt bara 5 dagar sedan operationen.

  

Jeanette Lindahl, marknadsansvarig 

Det har nu gått nästan 5 månader sedan min operation och jag sitter fortfarande med ett leende på läpparna varje gång mina vänner letar efter sina läsglasögon. Det är vissa situationer som jag verkligen tänker på vilken befrielse det är att ha opererat ögonen. När jag är och handlar - nu kan jag läsa alla priser och innehållsförteckningar, när jag sms:ar eller bara ska läsa något spontant - jag behöver inte leta efter mina glasögon längre för att kunna göra detta.

Jag har varit översynt i hela mitt liv, men det var inte något större problem förrän jag även började bli ålderssynt för några år sedan. Jag såg dock, till rätt nyligen, alldeles för bra på långt håll för att någon av mina kollegor skulle vilja operera mig. Till slut fick jag gråstarr på ena ögat och då var saken avgjord. Självklart opererade jag även det ögat som inte hade gråstarr.

Inför operationen var jag skräckslagen, vilket jag tyckte var oerhört pinsamt eftersom jag jobbar på Capio Medocular, men nu blev jag en alldeles vanlig patient med alla frågor och rädslor som man har - jag var inte längre min yrkesroll. Det jag var rädd för var inte resultatet, jag visste ju att de flesta blir oerhört nöjda, utan jag var rädd för själva operationen. Rädd för att bedövningen inte skulle ta, för det bländade ljuset så många talar om, att jag inte skulle kunna andas under operationsduken och kanske kvävas, att jag nog skulle kunna svimma och att den lilla klämma man sätter vid ögonlocken skulle göra ont.

Vilket slöseri med negativ energi! Det var verkligen obefogad rädsla. Operationsteamet var helt underbara - de visste alla att jag var livrädd. Operationen gick oerhört snabbt - efter 10 minuter var det dags för det andra ögat. Efter operationen fick jag kaffe och kaka och information om vad man skulle tänka på efter operationen. Tror det var det godaste kaffet jag någonsin har druckit!

Jag läser nu obehindrat på alla avstånd, så alla läsglasögon som jag har haft utspridda överallt är det adjöss med och det är en sån obeskrivlig frihetskänsla att slippa vara beroende av att ha ett par glasögon till hands för att kunna läsa.

Jag har även bloggat om min ögonoperation 

 

Gitte Ådahl, undersköterska

Det är nu nästan två år sedan jag opererade mig för mitt synfel. Jag hade den klassiska ålderssyntheten som smygit sig på under några års tid. Jag provade med läsglasögon och försökte med kontaktlinser på ett öga för att ha ett läsöga och ett öga för att se på avstånd. Det gick inte så bra med kontaktlinser, jag trampade i luften och det var svårt att sätta i dem och ta ur dem. Min optiker berättade att jag hade "platta hornhinnor" så det var därför jag hade dessa besvär.

Till slut blev det för jobbigt att ha sina läsglasögon på för jämnan och alternativet var progressiva glasögon. Jag hade funderat en tid på att operera mig och nu kändes det som att det var dags.

Jag opererade mig med en multifokal lins som heter ReSTOR och jag gjorde ett öga i taget pga tidsbrist.

Det var en härlig känsla att redan på eftermiddagen kunna läsa textmeddelanden i mobiltelefonen. Jag såg plötsligt detaljer som jag inte gjort på flera år, en underbar känsla! Efter en vecka så var det dags för andra ögat och det gick lika bra som vid första.

Jag hade dessutom ett filmteam med mig på operation och den filmen ligger på vår hemsida och Youtube.

Jag är så nöjd med detta och nu två år senare ser jag som jag tycker - ännu bättre.

 

Karin JochnickKarin Jochnick,  ögonsjuksköterska

Jag hade inget större behov av att kunna se bättre på avstånd utan endast på nära håll. Behovet av läsglas blev större desto äldre jag blev och till slut kände jag mig helt handikappad utan mina läsglas. Innan min operation tror jag att jag samlat på mig runt 20 par glasögon som jag spred omkring mig både på arbetet och hemma. Ibland hade jag flera par på mig, ett par på näsan och ett par som diadem. Problemen var många då man glömt glasen hemma.

Då jag spelade golf var det problem med att se scorekortet, när jag var ute och handlade såg jag inte priser, storlekar, innehållsförteckning m.m. Gick man på restaurang fick man be ngn annan läsa menyn.

Jag förstod att något måste göras och eftersom jag själv är med och instrumenterar på operationer så vet jag precis hur det går till. En vacker dag bestämde jag mig.

Jag har stort förtroende för mina kollegor därför var jag inte orolig eller rädd.

Jag visste också att riskerna är minimala.

Nu har jag gett bort alla mina läsglas och det är en underbar känsla att slippa hålla reda på dessa.

Varför det tog så lång tid inan jag bestämde mig för operation vet jag faktiskt inte. Men jag ångrar idag att jag inte gjorde tidigare.