”Det är värt det - att ta hjälp och få verktyg!”

Carina har levt med ätstörningen i större delen av sitt liv. ”Det är enkelt att luras. Man lurar både sig själv och andra”

Kvinna som löptränar

Mina ätstörningar började redan i puberteten. Jag idrottade mycket och upplevde att den nya kroppsformen och menstruationen kom i vägen för träningen. Jag kände mig otymplig. Att försöka styra matintaget var ett sätt för mig att få kontroll. Till en början handlade det mest om att äta hälsosamt, men så småningom övergick det till att begränsa maten och träna mer. I perioder blev det värre men ingen märkte hur dåligt jag mådde, jag var duktig på att dölja det för omgivningen.

När jag var i 30 års åldern blev situationen ohållbar. Då åt jag bara en gång per dag och tränade 10 pass i veckan. Jag var tvungen att ta hjälp och blev då inlagd på en psykiatrisk avdelning. Det var en frustrerande tid med en ständig känsla att vara ensam i sin sjukdom. Det var mer förvaring och uppgödning än hjälp. Jag mötte inte någon som förstod mig eller försökte hjälpa mig att hantera orsaken till min ätstörning. När jag blev utskriven övergick jag till samtalsstöd i öppenvården. Men det är enkelt att luras. Man lurar både sig själv och andra.

Sedan träffade jag en kille. Till en början flyttade jag fokus från vikt, mat och träning till man och barn. Tankarna på vikt, mat och träning fanns dock kvar. Så snart saker i det personliga livet blev för tuffa, började jag svälta mig själv. Det var mitt sätt att försöka behålla kontrollen över mig själv, när jag inte kunde kontrollera situationen runt omkring mig.

Efter att ha levt som ensamstående med två barn och samtidigt försöka kontrollera sin ätstörning kände sig Carina till slut maktlös.
För att slippa tänka på alla problem, började jag träna mycket. Jag har alltid älskat att träna men nu blev träningen ett tvång, en drog och jag drog ner kraftigt på matintaget. Då gick det inte att dölja problemen för kollegor och vänner längre. Mina kollegor stöttade mig i att ta hjälp och jag kontaktade återigen dagvården för ätstörning i närheten. Jag ville inte ha samma ”förvaring” som sist och de hjälpte mig med en remiss till Capios ätstörningscenter.

Om beslutet – Bedömningssamtalet avgjorde saken

Till en början var jag tveksam till att tacka ja till en plats på Capios ätstörningscenter i Varberg. Dels tänkte jag att jag skulle kunna fortsätta jobba och det är långt till Varberg från där jag bor. Dels trodde jag inte att jag var tillräckligt sjuk för att få komma dit. Bedömningssamtalet avgjorde saken. Jag upplevde att de inte var rädda för att ställa känsliga frågor eller att ge direkta svar på mina frågor. Det var skönt. Hemma undviker man frågor och man är inte mottaglig för ”goda råd”. Jag bestämde mig direkt. Jag kände att jag inte orkade vänta på en plats och hade tur. Redan efter två veckor fick jag en plats.

Om tiden på Varberg och KBT-E behandlingen

Det bästa med Capio i Varberg är personalen. De har kunskapen och ett bra bemötande. De är raka och inte mesiga, vilket är bra för mig. Många är engagerade och på helt rätt plats i sin yrkesroll. Såklart handlar det om personkemi också, man går inte ihop med alla människor, men man blir sedd och förstådd som den person man är. De har stort tålamod och upprepar det vi behöver höra och förstå, många gånger, så att vi successivt tar till oss kunskapen.

Det svåraste under behandlingen är förhållningssättet till maten. Både själva ätandet och mängden mat som måste ätas är en utmaning. Även om man har superbra stöd är det lätt att falla tillbaka i gamla beteenden och tankar.

Skillnaden mellan tidigare behandlingsmetoder på psykiatriska avdelningar mot KBT-E metoden i Varberg är stor.Här arbetar de med utbildning om hur kroppen och hjärnan fungerar samtidigt som vi övar på att äta. Framförallt är det verktygen vi får med oss, men också själva arbetssättet. Vi tränar också på att använda de nya verktygen i vår vardag på Capio och även hemma under permissioner. Dessutom är jag själv delaktig i att kartlägga min ätstörning och får lära sig om mina problemområden. Jag vet ju att man måste äta. Men jag måste också förstå varför just jag behöver äta.

Hur har du det nu?

Snart är mina 20 veckor på Capio slut och jag är i slutfasen av min behandling. Just nu är jag hemma två veckor och på Capio en vecka. Tanken är att det ska fasas ut mer och mer. Det svåraste är att alla runt en säger att man ser så frisk ut, men själv är jag livrädd för min kropp och för mina tankar. Jag har fått jättebra verktyg men jag är orolig över att jag inte ska må tillräckligt bra när jag skrivs ut och trilla dit direkt igen. Jag har levt med min sjukdom större delen av mitt liv och det är klart att det kommer att bli tufft. Men nu har jag i alla fall rätt verktyg att använda mig av.

Om Carina

Namn: Carina*
Ålder: 50 år
Om ätstörningsproblematiken: Haft ätstörningar sedan tonåren
På Capio Ätstörningscenter: Påbörjade behandling våren 2019

*Det är inte Carina på bilden. 

barn leker med såpbubblor

Carinas tips till dig

Kom ihåg – ensam är inte stark. Ätstörningen är stark och man klara det inte själv. Du behöver hjälp att slå hål på bubblan du lever i. Sök hjälp. Det är värt det!