”Vi provade allt, men inget hjälpte riktigt”

”Räkna med dubbla roller när ditt barn drabbas, en som förälder och en som behandlare.” Marcus dotter Anna började få problem med ätstörningen som tolvåring.

Man på promenad i skogen

När Anna var 12 år berättade hon för oss föräldrar att hon inte mådde bra. Hon åt nästan ingenting och hade ingen ork. När det väl uttalades och vi började tänka på det, så kunde vi se tecknen på ätstörning. Vi sökte omgående hjälp hos BUP. Till en början fick vi bara allmänna råd som vi använde oss av, men när Anna slutade äta helt blev hon inlagd på sjukhus och vi fick mer stöd och hjälp.

Anna var inlagd på barnpsykiatrin i flera veckor. Trots en hel del kvarstående problem valde jag och min fru att fortsätta behandlingen hemma med stöd av BUP. Året som följde blev ett riktigt tufft år med mycket ångest för alla parter. Anna drack enbart näringsdrycker och min fru och jag turades om att jobba varannan vecka för att kunna stötta Anna fullt ut. Vi provade olika behandlingsmetoder som terapi, mediciner, samtal med BUP, sond och multiterapi men inget hjälpte på riktigt.

Eftersom det saknas ätstörningsenhet för barn i vår region försökte BUP hjälpa oss att få in Anna på Vuxenpsykiatrins ätstörningsenhet. De ville inte ta emot henne och alla andra ställen vi kollade upp hade långa köer. Till slut dök ätstörningscentret i Varberg upp som ett möjligt alternativ.

Om beslutet – ”Behovet att agera och göra en rejäl förändring var stor”

Vi upplevde att vi och BUP hade kört fast och situationen var ohållbar i längden för familjen. Anna var själv väldigt uppgiven och ville att något skulle hända. Behovet att agera och göra en rejäl förändring var stor. Därför var vi väldigt mottagliga för att testa något nytt och efter en positiv första träff på plats i Varberg och efterföljande videomöte, tackade Anna ja en plats rätt snabbt.

Om tiden på Varberg och KBT-E behandlingen

Vi var där som familj i totalt 20 veckor, tre veckor i taget per förälder. I grund och botten fungerade det bra och personalen ansträngde sig för att få det att fungera både Anna och oss, vilket innebar vissa anpassningar. På grund av Annas ålder fick vi vara mer delaktiga i behandlingen än vad vi uppfattade var vanligt. Vi som anhöriga hade också enskilda samtal och var även med på gruppsittningar tillsammans med de som bodde där.

Eftersom Anna gick i skolan när vi åkte till Varberg saknade vi att det inte var någon form av skolundervisning under vistelsen. Vi förstår att det behöver vara fokus på själva sjukdomen, men en möjlighet till att även fokusera på vardagliga saker som t ex skolarbete hade varit bra. Nu satte vi själva upp rutiner för att t ex plugga matte vissa tider. Vårt avslut skedde i samråd med Capio men med stor ovisshet och oro för hur det skulle gå för Anna när vi kom hem. Trots det gick det ganska bra med stöd av skola och BUP. Vi har själva tänkt att det kunnat vara av värde med åtminstone ett uppföljande samtal både för oss och Capio.

Hur har ni det nu?

Det är fortfarande jobbigt för Anna och för familjen, men i praktiska avseenden har vi gått tillbaka till en vanlig vardag. Vi vuxna jobbar och Anna går i skolan. Anna äter mat, inte utan tankar, men hon äter. Hon har fortfarande kontakt med BUP och går regelbundet till hälsocentralen för vägning.

Om Marcus och Anna

Namn: Marcus*, pappa till Anna, 15 år
Om ätstörningsproblematiken: Anna blev dålig vid tolv års ålder.
På Capio Ätstörningscenter: Behandling under 20 veckor 2018.

*Anna och Marcus heter egentligen något annat. Det är inte Marcus på bilden. 

pusselbitar

Tips från Marcus till anhöriga

Se till att du som förälder får handledning och att hela familjen är redo för behandlingen. Behandlingen kommer inte att fungera om man inte har fullt fokus på att göra en förändring.