Avsnitt 28, Poddmottagningen: 36 dygn på IVA och vägen tillbaka

Från fullt frisk till nedsövd på bara några dagar. 55-årige Thomas Wilander berättar om sin dramatiska tid med svår covid-19 och om rehabresan som följde. I studion finns även Helena Rohman och John Larsson från Capio Rehab Sollentuna, som tog hand om Thomas under sin rehabresa efteråt. Här är hela poddavsnittet i textform.

*signaturmelodi* 

Jeanette Conte: Våren 2020 så släppte vi flera avsnitt av Poddmottagningen på temat Corona och Covid-19. Det som var märkbart då det var hur snabbt allting förändrades från dag till dag. Jag kommer ihåg ett speciellt tillfälle där vi var tvungna att korrigera innehållet i ett släppt avsnitt för att läget hade liksom hunnit eskalera från inspelningen till släpp och Coronaviruset plötsligt hade gått från att vara ett alltmer utspritt virus till att klassas som en global pandemi och ungefär samtidigt som det här hände så hände någonting hemma hos Thomas Wilander, 55 år från Sundbyberg i Stockholm. Thomas som var en aktiv, frisk, man i sina bästa år började plötsligt känna sig hängig och att någonting inte riktigt var som det skulle. Några dagar senare så blev han inlagd på IVA och blev kvar där i 51 dygn. Välkommen hit Thomas! 

Thomas Wilander: Tack snälla!  

Jeanette Conte: Alltså, ska vi börja där - vad hände? Du började känna dig lite hängig. Berätta gärna kort om förloppet... 

Thomas Wilander: Ehum... Jag fick ju en sådan där “man cold”. Jag trodde aldrig jag hade Corona för jag var ju aldrig i riskgruppen... *Jeanette hummar medhållande* … Inga underliggande sjukdomar, småbarnsfar. Inte vältränad om jag frågar min fru... *Jeanette skrattar* … men genomtränad *skratt* och vart väldigt dålig och sista veckan i mars, precis som du sa, så ringde jag på onsdagen där till 1177 för det var ju krisläge både i sjukvården och i pandemivärlden så att säga, så jag ringde 1177 som man skulle göra som en god medborgare och fick över telefon reda på att jag hade nog inte Corona för jag var inte i riskgruppen, hostade inte... För hostade man så hade man också corona i början... *Jeanette hummar*… så då sa de till mig på 1177 var hemma och se vad som händer. Där och då så hände nu första märkliga i den här historien, då stänger min hjärna av sig... *frågande hummande från Jeanette*… Så jag tror fortfarande det är onsdag när min fru väcker mig på fredagmorgonen. Precis som att kroppen försvarar sig på något sätt sådär med att viktiga organ... Så när vi åker in då mer eller mindre akut i min frus bil till Danderyd så tror jag fortfarande att det är onsdag och kommer in till IVA. Möts av en i princip kraschlandad månfarkost kändes det som. Det var ett uppblåsbart tält utanför IVA på Danderyd. Det stod gasmaskklädda personer med skyddsdräkter som stod och dirigerade folk och det var så här... vad är det här för någonting liksom? … *Jeanette hummar* Jag hade inte riktigt förstått omfattningen då innan heller och kommer in där i det här tältet som var uppblåst och de tar syresättning, som jag hade väldigt låg. Jag hör bara siffran 55 %. Det är ju otroligt lågt... 

Jeanette Conte: Vart ska man ligga ungefär... Vet du det nu? 

Thomas Wilander: Ja, alltså läkarvetenskapen säger har man under 90 så är det ju fara för en... 

Jeanette Conte: ja, oj...  

Thomas Wilander: … Har jag fått höra efteråt. Det kan säkert de andra gästerna här i programmet korrigera sedan. Men jag är väldigt dålig och jag hör bara såhär det här är inte alls bra” är det någon som säger liksom bakom mig. Blir inskjutsad med en rullstol på akuten då... för de visste inte om jag hade corona och skulle bli isolerad. Där och då så tror jag att jag blev sövd ganska omgående, men tydligen så blev jag sövd på kvällen. Sent på kvällen. Och har under dagen där skickat sms och massa saker och liksom precis som om man städar så här... för jag hade skickat till bland annat bostadsrättsföreningen som jag tillhör, till vice ordförande för jag är ordförande, att jag ligger på sjukhus och kommer nog inte kunna vara med på ett tag och sådana här saker. Skickar till kompisar och... 

Jeanette Conte: Mm... 

Thomas Wilander: Men jag har inget minne av det här. Ingenting! Så det är jätteläskigt.  

Jeanette Conte: Så hjärnan tog över liksom? 

Thomas Wilander: Hjärnan... eller kroppen... *de pratar lite i mun på varandra* stängdes av och hjärnan tog över... *Jeanette svarar jakande* … Jag vet inte vad som hände. Blir sövd då och ligger sövd i 36 dygn, eller i 32 – 33 dagar när kroppen börjar säga ifrån och ska försöka väcka mig då... *Jeanette hummar medhållande* … men allt det där då är som en svart stor ruta de här dagarna som jag är sövd. Så när jag väl då kommer till liv sedan då efter 36 dygn så tror jag då att det är torsdag. För jag åker ju in på onsdagen... *Jeanette svarar jakande*… och de stirrar bara på mig såhär “nej, det är lördag liksom i maj”. Jag bara “öh va?”... fattade ingenting... 

Jeanette Conte: Så sjukt. 

Thomas Wilander: Ja, det var verkligen sjukt. 

Jeanette Conte: Grejen är den att du har skrivit en bok nu som heter “36 dagar i dödens väntrum”. 

Thomas Wilander: Precis. Jag skrev en bok... eller rättare sagt såhär... ja, det är en massa saker som har hänt runtomkring det här. Jag har ju två söner, Dexter och Aston. De är ju födda på Danderyd och jag höll på att dö på Danderyd. Den ringen vill man ju inte sluta. Så när jag låg senare, som vi ska prata om, på Sollentuna sjukhus, på er rehabavdelning... alltså på Capios rehabavdelning. Då kände jag såhär; jag behöver skriva en bok för jag har varit med om så fantastiska upplevelser just om svensk sjukvård. På IVA började det då när jag vaknade upp att jag såg ju medarbetare på sjukhuset som det brann i ögonen på dem, men de ville med sitt eget liv som insats rädda mitt liv... och det där är ju stort liksom. Man kan inte komma åt det där förrän man blir riktigt dålig och jag har ju till och med sagt i andra intervjuer att jag är stolt och glad att jag betalat skatt för det har funkat så otroligt bra. Hade inte det funkat, hela systemet, så hade jag varit död.  

Jeanette Conte: Mm...  

Thomas Wilander: … och då vill jag då skriva en bok och som många med mig och runtomkring säger att det är lätt att skriva en bok. Det kan man väl säga hur många gånger som helst. Men man ska göra det också.  

Jeanette Conte: *skratt* Mm... 

Thomas Wilander: Så att... Jag fick tag på Marcus Birro, som är min medförfattare, och vi fick ett förlagskontrakt. Vi har på rekordfart skrivit boken “36 dagar i dödens väntrum” som kommer faktiskt i början på maj här.  

Jeanette Conte: Just det. Hur lång tid tog det att skriva den då? 

Thomas Wilander: Ja, vi började i slutet på november... 

Jeanette Conte: Oh shit! 

Thomas Wilander: Så det har varit rekordfart och jag har lärt mig jättemycket och Marcus Birro är en fantastisk människa... *Jeanette svarar jakande*… Så att vi har gjort den här tillsammans... boken... och sedan är det ju då min fru är med. För hon är då en viktig del under de här 36 dygnen som jag är sövd och just hennes... den här osäkerheten och det enda hon ville få reda på från sjukhuset då och de ansvariga läkarna, var ju att höra hoppet att jag skulle överleva. Men det kan ju inte sjukvården lova för de vet ju bara statusen här och nu oftast... *Jeanette hummar medhållande*… och att säga till någon att man tror att det löser sig och så dör jag dagen efter... då blir man ju inte så jäkla glad...  

Jeanette Conte: Nä... Jag har läst boken!  

Thomas Wilander: Ja? 

Jeanette Conte: Det är en fantastisk bok... 

Thomas Wilander: Tack snälla! 

Jeanette Conte: … På många sätt och den är väldigt både liksom poetiskt skrivet, man kan känna Marcus Birro där, men också väldigt saklig och det ger ju liksom en inblick av hur det var för ett år sedan med pandemin... För du hamnar på IVA när allting fortfarande var nytt och när det var krigszon deluxe kan jag tänka mig. Det är liksom ett genomgående tema är ju krigszonskänslan. Sedan får man ju också höra din frus berättelse. Hon skriver också i den. Så man får liksom båda vinklarna av både problematiken och kärleken till sjukhuset och det finns så mycket att prata om i boken men vi har inte all den tiden tyvärr. Det är en fantastisk bok som också kommer att vara nästan som ett historiskt dokument från en upplevelse. För det var väldigt mycket med dig också som var lite speciellt i och med att du inte är i riskgrupp och att du låg nedsövd väldigt väldigt länge... *Thomas hummar medhållande* En sak jag tänkte på var ju... är ju den där makrabra grejen att du kommer in. Tänker du blir sövd omedelbart och sedan vaknar upp och du tänker att det är dagen efter typ... och det har liksom gått 36 dygn sådär... och hela omvärlden runtomkring, din fru och dina barn... allting har varit i en kaos den perioden, men för dig var inte den smärtsam. Jag uppfattar det så. Du har inte varit medveten någonting om nedsövn... *Thomas svarar nekande* … respirator... 

Thomas Wilander: Nä, ingenting. Det var bara som en svart ruta. 

Jeanette Conte: Ja... 

Thomas Wilander: … och jag får ju oftast... egentligen tre frågor från alla jag träffar, oavsett om jag känner dem eller inte och det är... Fråga nummer ett är såhär; “Vart blev du smittad?”. Det är första frågan...  

Jeanette Conte: *skrattar till* Ja... 

Thomas Wilander: och det är en väldigt bra fråga, men den är ju otroligt svår att svara på... *skrockar till* ... för jag hade ju inte gått dit i sådant fall om jag blivit smittad. Nummer två är såhär; “Ja, man läser ju i tidningen att man har en massa mardrömmar när man är sövd”. Nej, jag hade inte en enda mardröm. Det var som en svart ruta. I alla fall vad jag minns och kommer ihåg här och nu då... Och den tredje frågan är såhär; “Thomas har du ju inga underliggande sjukdomar för det låter så konstigt och jag har inte det... *Jeanette hummar medhållande*… utan jag vart den här personen som vart drabbad... också det som var tanken lite med boken såhär... alla kan bli drabbade. Jag brukar säga det och det står också i boken att man ska inte vara rädd för corona utan man ska ha respekt för corona, för det kommer kanske alltid finnas på något sätt... *Jeanette hummar medhållande*… och det gäller att har rätt förhållningssätt till det här. För blir man rädd då börjar man göra andra saker... 

Jeanette Conte: Mm... Just det. För det som är lite obehagligt i boken för den som läser är ju lite som du poängterar att man tänker att när du  vaknar upp. Du har överlevt, all is good, men nej nej... då... 

Thomas Wilander: Nej, det var det inte heller... 

Jeanette Conte: … då börjar det riktigt jobbiga... 

Thomas Wilander: Ja... Nämen då börjar min nästa resa och det är ju den resan, som vi kommer prata lite senare här idag också, det var också att hela kroppen var helt slut... 

Jeanette Conte: Vad hände med din kropp? Du kan dra det lite kort... *de pratar lite i mun på varandra* 

Thomas Wilander: Jag fick förmaksflimmer. Alltså hjärtat slog dubbelslag. Det innebär att man behövde göra en elkorrigering. Att berätta för en person, som har legat sövd, att man har fel på hjärtat när man åkt in helt fullt frisk – det är ju väldigt svårt att ta in. Och samma läkare som berättade att jag skulle göra en elkorrigering berättar också att jag ska... i sådant fall, om det inte funkar med elkorrigering, få en pacemaker... och det blev ju väldigt svårt att ta in när man ligger mer eller mindre drogad, medvetslös i en dvala så att säga. Ena lungan hade kapsejsat också och dragit ihop sig som en plastpåse så jag hade nedsatt lungkapacitet. Jag hade fel på njurarna. Jag var också mer eller mindre muskelförlamad... för varje dygn som man ligger sövd så förlorar man X antal procent i muskelmassa... Så hade man inte berättat för mig att jag inte var förlamad utan var muskel... alltså att musklerna hade förtvinat då hade jag legat där som en... ja, grönsak mer eller mindre...  

Jeanette Conte: Mm... Ja, det är väldigt speciellt alltså... Du hade väldigt mycket ångest? 

Thomas Wilander: Nja, inte ångest, men jag var väldigt orolig. För då fick jag reda på att jag hade haft corona. Bara det är ju en jävla upplevelse *skratt* Att jag var i så fruktansvärt dåligt skick. Jag låg i 15 dagar till på IVA. Så jag har legat i 51 dygn på Danderyds IVA-avdelning och det är ju inte alla som gör det riktigt... och har klarat mig så otroligt bra... och det är här tacksamheten kommer tillbaka... *Jeanette hummar medhållande*… Det är ju svensk sjukvård liksom. Det är fruktansvärt stor glädje och jag kan inte nog säga det... att jag älskar ju svensk sjukvård något så fruktansvärt, så jag är den förste förespråkaren... den störste förespråkaren för svensk sjukvård. 

Jeanette Conte: För du pratar väldigt mycket om det i boken, om personalen... *Thomas hummar medhållande*… och du pratar om elden i deras ögon där du verkligen kände det där med att de är här för att rädda livet på dig... *Thomas svarar jakande*… De gör allt de kan och lite till och du skrivit boken väldigt mycket som ett tack liksom till sjukvården. 

Thomas Wilander: Mm... Jamen det är ju egentligen det första... Det är en hyllning till svensk sjukvård... *Jeanette hummar medhållande* En hyllning till min fru och min familj och sedan givetvis också våra nära vänner. För det här är inte... Det här drabbar inte bara mig som patient utan det drabbar ju min fru och min familj väldigt hårt för de vart ju anhörigsjuka också så att säga... *Jeanette hummar uppmuntrande* De fick ju inte ens komma till sjukhuset. Hade jag gått bort hade jag dött i min ensamhet för att det var smittorisker och i och med att det var den här krigszonen också så fanns det säkert inte den tiden som kanske finns i vanliga fall där man som anhörig kunde ringa in till en sjuksyster och fråga hur min status var. Här skötte ju alla läkare den dialogen och det vart ju som det vart på det sättet... *Jeanette hummar medhållande* Korta samtal. Man kanske sa att man skulle ringa vid klockan två på dagen och ringde 23 på natten och där satt ju min fru och väntade på att det här samtalet skulle komma, så hon beskriver i boken de här läkarrelationerna som en kärleksrelation utifrån att man sitter och väntar på att någon ska höra av sig... *Jeanette skrattar medhållande* Det var hennes sätt att bygga upp den här... runtomkring... den här livlinan liksom. 

Jeanette Conte: Mm... Vad är din uppfattning om liksom arbetssituationen på IVA... som den var då? 

Thomas Wilander: Jamen... Man förstår såhär i efterhand att det är ju som en stor stor myrstack. Man tror att det är väldigt få personer inblandade. Jag har ju bland annat varit på Danderyd på narkosens dag, studiedag, som de hade där jag träffade 40 – 50 medarbetare. Då förstår man liksom omfattningen, men det är ju dygnet runt-aktivitet så det krävs ju otroligt mycket personal... *Jeanette hummar medhållande* Mycket av den här personalen är ju lika hela tiden, så jag träffar väldigt många väldigt ofta som jag bär med mig i mitt hjärta liksom och jag har varit tillbaka på IVA, gjort en massa återbesök och varit tillbaka på den platsen jag låg nedsövd och det var precis som att komma tillbaka... lite flashbacks liksom... *Jeanette hummar medhållande* Man kommer ihåg ljud och alla de här pipen som finns på sjukhus och det är tänt dygnet runt... nä men det finns en massa härliga minnen såhär efteråt. Jag har ju överlevt och det är ju det som är så kul med boken också. Det finns ett bra slut.  

Jeanette Conte: *skratt* Ja, verkligen! Det är tur det. Det är väldigt... Man får liksom känslan av hur det var där på IVA, men också all skyddsutrustning... *Thomas svarar jakande* … att det är lite absurt. Du ser mest ögonen liksom. 

Thomas Wilander: Ja, man ser bara ögonen. Antingen hade de gasmask på sig de flesta, eller också hade de visir och munskydd så man såg bara ögon... så man såg aldrig liksom... Ibland var det svårt att se om det var män eller kvinnor som jobbade med en och ibland så såg man inte hur de mådde för jag förstod att de mådde ju minst lika dåligt som jag gjorde. Nu var jag sjuk och de var på sitt jobb, men det var en jobbig situation och jag led ju lite med dem för det här var i början av sommaren också. Det var ganska varmt ute och jag vet att jag låg ju i som en öppen sal... Om man kan tänka sig biltvättar där det var skynken mellan sängarna och det har de säkert för att skulle det hända någon nödsituation så de ska kunna öppna dörrar eller komma in med utrustning och allt sådant där... *Jeanette hummar medhållande* Då var det en patient som var mittemot och då fick de liksom byta plastkläder de hade på sig mellan varje patient och det var ju väldigt omständligt. Jag låg och tänkte på det många gånger. Alltså shit vad de lägger ned tid liksom, vilket engagemang, och det här är ju otroligt liksom. 

Jeanette Conte: Mm... Du beskriver också att det är litegrann som gökboet... känslan där... *Thomas svarar jakande* När folk vaknar upp ur narkosen vad som sägs, vad som händer liksom... att det är... 

Thomas Wilander: Jamen. Det händer ju en massa sådana här konstiga saker och jag vet bland annat att jag fick en massa mardrömmar när jag vaknade efter de här 36 dagarna. Bland annat att mina lungor fylldes med popcorn och att det kändes som att jag skulle kvävas, att min svärfar var massmördare och ringde hysteriskt till min fru... eller bad läkarna ringa min fru ochliksom  skulle skydda mig från honom. Jag såg en kossa därinne och det var väl inte så konstigt själva kossan. Det var ännu jobbigare att förstå att det låg en liten flicka bredvid... *Jeanette skrattar till* … i sängen... och vad gjorde hon där bland alla gubbarna liksom. Så att... nä... det var lite kaotiskt sådär. Jag har inte varit såhär sjuk och förhoppningsvis aldrig mer... *Jeanette hummar medhållande* … så jag har aldrig upplevt det där så det var liksom en ny resa för mig också. 

Jeanette Conte: Mm... Och om vi går in litegrann på din familj. Nu är inte de här.... *Thomas håller med nekandes* … men jag har läst Christinas story som pratar litegrann om... Ni har pratat i familjen liksom, men hur var det för dem? Det var ändå 36 dygn av ovisshet, hon fick inte komma på besök. Christina fick sitta och vänta vid telefonen... 

Thomas Wilander: Jamen, det var ju väldigt traumatiskt. Det som också är så glädjande i den här storyn är att allting runtomkring min familj fungerade också alldeles utmärkt och det var ju att grabbarna går ju i lågstadiet i skolan i Sundbyberg. De fick då kuratorer som de fick gå och prata med ganska omgående. Rektorn var väldigt tydlig med liksom att barnen skulle inte behandlas som att de var spetälska så att de satt i ett eget hörn... För jag var bland de första som vart såhär sjuk... *Jeanette hummar medhållande* Min fru jobbar på ett statligt verk så de var otroligt ambitiösa och skickade hem henne och sa “ta hand om familjen” liksom... “vi hör av oss om det är någonting och säg till om vi kan hjälpa dig med något mera”, men det var ju hennes resa vart utifrån liksom att försöka bygga en ny vardag liksom. En familj på fyra personer den har ju oftast ganska många rutiner och processer i sig... *Jeanette hummar medhållande* men här vart det att hon fick administrera allting runtomkring och vi märkte också ganska snabbt... det var att våra nära vänner, några tog ett steg framåt medvetet och andra tog ett steg bakåt omedvetet för att man inte vet vad man ska göra... *Jeanette hummar medhållande*… och det är för att man kanske inte varit med om en sådan här riktigt hemsk sak själv, inte att man är så dödssjuk, men att det hänt någonting runtomkring en. Vi har bland annat en av våra grannar som kom in med mat varannan dag och ställde på trappen utanför dörren. Ringde på och gick därifrån... och min fru var såhär i början; “vad håller du på med?” Nä men jag vet att du måste äta liksom, för man glömmer ju oftast bort sig själv när man är i den här situationen och det har ju varit världens bästa mat till mina söner... *skratt*… som kom serverad. Till slut förstod min fru att det är ju det här med nätverket runtomkring... det är ju det som var så otroligt positivt och några andra goda vänner tog grabbarna till sina idrotter, några andra tog dem ut på utflykter och...  men... Försökte leva ett så normalt liv som möjligt...  

Jeanette Conte: Mm... Vad fint! Det är viktigt att ha det andra nätverket runtomkring i ett kaos... 

Thomas Wilander: Absolut! 

Jeanette Conte: Mm... När man läser boken så får man ju ditt och Christinas perspektiv på IVA och man ser framför sig allt det här folket i uniformer, man känner ändå kärleken till dem, men de känns ändå liksom som att de har fullt ös. Det är liksom krigszon. Men så i slutet på boken så finns lite dagboksanteckningar som IVA-personalen har skrivit och det var så fint för de har typ skrivit såhär; “Hej Thomas! Idag vart en bra dag... såhär... Vi blinkar... Håll i typ såhär. Idag fick Christina... vi höll luren mot ditt öra... Hon sa några ord och det känns som gud vad de, förutom att de kämpar, tar sig tid, skriver lite meddelanden såhär “kämpa på” såhär “vi tror på dig” typ, “nu kommer våren” och såhär... Det är en helt ny nivå på IVA-personalen. 

Thomas Wilander: Ja, men... Precis som du beskriver. Det är ju fantastiskt. Det är ju så att när man ligger på IVA... och jag har ju lärt mig jättemycket av det här... *Jeanette hummar skrattandes med*… vad som händer. Så har de ju som en rutin, i mån av tid givetvis, så skriver de dagböcker. Man är ju sövd och då vill man oftast som patient, tror jag generellt, se vad hände liksom... *Jeanette hummar medhållande* … och då har de fört noteringar och i vanliga fall ligger man inte så länge. Man ligger i 72h i snitt vad jag förstår på en IVA-avdelning. Jag låg i 51 dagar då så jag har 6 sådana här anteckningsböcker som är tätskrivna från sida till sida... *Jeanette hummar medhållande* och det är ju så fantastiskt liksom, precis som du beskriver. De har ju liksom tagit sig den här tiden att skriva det där och det var ju inte bara jag som låg där. Det var ju flera stycken andra också givetvis. Men det speglar också den här bilden av det jag försöker i boken beskriva också, just den här medmänskligheten *Jeanette hummar i medhåll* att det finns en människa bakom allting och att någonstans kan man också spåra saker och ting. Det är så fantastiskt. 

Jeanette Conte: Det här var IVA-perioden... 

Thomas Wilander: Japp. 

Jeanette Conte: … som i hela din resa ändå är ganska kort. För det som kommer sedan är ju rehab... *Thomas svarar jakande* som man nästan glömmer bort. En annan stark grej du berättar i boken är de här övergångarna i sjukvården, att det var bland det jobbigaste för dig – att behöva flytta. 

Thomas Wilander: Ja, nämen det går ju väldigt fort när man blir hemmastadd *skrockar till* så att säga. Man blir ju väldigt hemma på en IVA-avdelning. Danderyd, om man ser framför sig nu när vi pratar så är ju sjukhuset ganska platt och sedan är det en stor byggnad mitt på och ju friskare jag vart desto högre upp kom jag i sjukhuset *Jeanette skrattar till* och det var ju liksom en sådan här skön, liksom temperaturmätare *Jeanette hummar medhållande* Men sedan kom vi så till den dagen då jag får reda på att nu måste du övergå till någon form av rehab... Ett rehabsjukhus *Jeanette hummar medhållande* och jag hade ju syrgas då och det jag fick reda på då var att det fanns fyra stycken sjukhus, eller fyra avdelningar runtom i Stockholm som hade syrgas, bland annat på Danderyd och så fanns det i Sollentuna och sedan fanns det två på andra sidan stan *Jeanette hummar medhållande*… och eftersom jag bor på norra sidan av stan så vart det ju då Sollentuna och Danderyd de två alternativen, men då hade jag legat där ganska många dagar. 75 dagar tror jag det var sådär och kände att jag skulle vilja byta miljö och lite sådana här saker och då föll ju valet på Sollentuna, men då fick jag en obehaglig känsla i hela kroppen och... Dels att man kände sig hemma i de här sjukhuskläderna och miljön *Jeanette hummar medhållande* men också man har hört och läst så mycket om hur man blir borttappad och man faller mellan stolarna. Den här rädslan kom som ett slag i ansiktet och en massa svett på ryggen. Nämen jag vill inte flytta, kan inte jag vara här liksom? *Jeanette hummar medhållande* Men det går inte utan du får åka till Sollentuna och då gjorde jag det valet tillsammans med min fru då så vi åker till Sollentuna. Jag beger mig till Sollentuna i en sådan här ambulanstransport och möts ju liksom av en ganska nedsläckt byggnad för den var helt nyrenoverad *skrattar till* Så att det kändes såhär lite halvmärkligt sådär att komma in i den här stora entrén där det var helt soprent *Jeanette skrattar till* där det satt en ensam liten vakt i ett hörn. Det skulle byggas ett fik och ett apotek där berättades det för mig och jag bara “jaha, nu har man kommit till en byggarbetsplats, hur ska det här sluta? *Jeanette hummar medhållande* Så jag åker upp till nionde våningen, högst upp i sjukhuset och möts av en fantastisk miljö som Capio har byggt där. Där det är snudd på hotellkänsla. Jag får ett litet rum med en toalett och en stor TV, ett fönster ut mot en badsjö... eller där det finns ett litet bad... och bara känner att shit det här är ju helrätt liksom och gud vad skönt! 

Jeanette Conte: Ja. I boken så skriver du någonstans att där när du kom upp i hotellrummet och kollade ut som du kände att “nu börjar livet på något vis”. 

Thomas Wilander: Ja det var lite så för då har man liksom kapat navelsträngen till den här i alla fall största sjukvårdsbilden som jag hade varit med om liksom. Sjukhus är en sak nu vart det rehabsjukhus så nu börjar min träning och där och då förstod jag inte hur jäkla jobbigt det här skulle bli *skrattar till* 

Jeanette Conte: Nä... Vad tänkte du inför rehaben? 

Thomas Wilander: Nä men jag tänkte... Jag har ju hållit på med elitidrott själv historiskt sett och vet ju att det går inte att fuska med det utan det gäller bara att göra rätt saker i rätt ordning *Jeanette hummar medhållande* … Men man behöver den här professionella hjälpen. Man behöver de här killarna och tjejerna som är runt en och tjatar på en lite, som är som taskiga morsor som jag brukar säga... *Jeanette hummar medhållande*… För annars gör man inte det där utan man är... Människan tror jag generellt är lite lat till sin natur och man behöver någon som pushar en lite. Det var träning två gånger om dagen. En i grupp och en individuellt och det där tänkte man... hur svårt ska det där vara... men det var ganska utmanande faktiskt... *skrattar till* 

Jeanette Conte: För det skriver du också där. Att den där gruppträningen där var som en samling spöken... *skratt* 

Thomas Wilander: Jamen... Nä men det är ju nästa utmaning som jag har haft och då kändes det skönt att man är 55 år ung. Nä men överallt där jag varit, både på IVA och i alla de avdelningar på Danderyds sjukhus innan jag kom till Sollentuna, så är jag oftast... eller har varit yngst. *Jeanette hummar medhållande* När man kommer dit då och träffar då... Äsch “Spöken” kanske är lite att ta i... men Birro vill ju liksom måla upp en bild av det där, men man ska uppleva det också... Nä men det var mycket äldre människor runtomkring en... *Jeanette hummar medhållande*… och man har väldigt vissa sådär... stålgrå kläder... och det känns ju som en spökfamilj liksom... *båda skrattar*… men det var otroligt härliga karaktärer. Det var ju en blandning av alla möjliga olika nationaliteter och många var väldigt mycket äldre än vad jag var. 

Jeanette Conte: Mm... Hur var du i kroppen och mentalt när du kom till Sollentuna rehab? 

Thomas Wilander: Jag var väldigt trasig. Jag hasade mig med rullator fram. Syrgas hade jag ju nästan dygnet runt i början där och … var väl mer eller mindre mentalt slut liksom i huvudet och allt möjligt... *Jeanette hummar medhållande* och hade som sagt var började min rehab redan på IVA-avdelningen med två Annor som tjatade som fan på mig hela dagarna... 

Jeanette Contin: Du trodde de var ironiska nästan... Eller... 

Thomas Wilander: Ja.. Jag trodde de på IVA som var.. Att de fysioterapeuterna bara drev med mig, men det var där jag satt och jobbade visade det sig *skrattar till*… Sedan träffade jag två andra härliga killar i Sollentuna då som... Nä men jag fick en... som en ny kärleksresa med dem kan man säga... *skrattar till* 

Jeanette Contin: Ja och vi ska ju säga att vi har med oss två av dem som du mötte på Capio Rehab i Sollentuna. Det är Helena, som är verksamhetschef, och John, som är sjukgymnast. Välkomna in i samtalet! 

Helena & John i kör: Tack för det! 

Jeanette Conte: Ska vi börja med John då... Ditt första intryck av Thomas när han kommer in i Sollentuna vad är det? 

John: Mm... Det är svårt. Jag är inte välsignad med lika skrapt minne som Thomas, men jag har diskuterat lite med mina kollegor och jag minns det som en hårhistoria sedan en ganska avancerad historia där man inte riktigt orkar sitta upprätt själv som Thomas kommer in då... Ja men en medtagen person som kommer in på sjukhuset och som första steget kanske är att börja öva hur kommer du upp i sängen, hur kan du sitta på sängkanten... Ja, en väldigt medtagen person helt enkelt som kommer in...  

Jeanette Conte: Mm... Och Helena hur går det till då när ni tar emot en person som legat inne på IVA för covid. Är det annorlunda jämfört med om ni tar emot andra patienter? 

Helena: Ja det är annorlunda för de som varit så pass sjuka. Då är det mer förberedelser. Det kanske måste vara en lift på rummet och olika redskap för träning måste ses till att det finns tillräckligt och i vårt ordinarie uppdrag så har vi inte så svårt sjuka patienter, så vi var tvungna att göra en stor omställning för att klara av det hela. 

Jeanette Conte: Mm... För om man tänker såhär. Då Thomas kommer in, din kropp hade stängt ned. Multiorgan hade stängt ned. Du var verkligen från noll och man förstod i boken att du hade ju en bild av hur kort tid det skulle ta för rehab och att du fick i början ha någon som bromsade dig litegrann såhära... *Thomas hummar medhållande* … du kan inte träna så mycket för det kommer slita på kroppen. 

Thomas Wilander: Ja, det var ganska tidigt... eller det finns ju ett litet sådant där moment 22 i det här. Tränar du för lite så blir du inte återställd... *Jeanette håller med nekandes* Tränar du för mycket så får du följdskador så du kan få muskelinflammation och en massa andra saker. Det handlar om lagom. Ordet lagom... *Jeanette hummar medhållande* … och det är ett ganska välkänt begrepp i Sverige *medhållande skratt från olika håll* men jag såg ju såhär att jag ska i augusti förra året då trodde jag att jag skulle vara klar liksom med min rehab... *Jeanette hummar medhållande* … och jag är ju än i dag fortfarande sjukskriven så att... Så mycket trodde jag på min egen fysiska status. 

Jeanette Conte: Ja. För det pratade ni också om att första halvan och sedan när du insåg efter halva perioden att shit det här kommer att ta tid då blev det lite ombytta roller. 

Thomas Wilander: Det är ju det som jag menar. Man behöver ju den här hejarklacken... *Jeanette hummar medhållande*… personalen runtomkring en och det gäller inte bara på Sollentuna, på rehaben utan även också när jag kommer hem till Sundbyberg... *Jeanette hummar medhållande*… till min vårdcentrals rehab-hantering. Man behöver den där liksom knuffen i ryggen och det är därför den här boken har kommit till. Det är hjältar överallt och alla de här “hand over” från Danderyd till Sollentuna till vårdcentralen har funkat alldeles utmärkt och den rädslan som fanns var helt obefogad. 

Jeanette Conte: Mm... Men om vi går över då till John till exempel. Du jobbar med mycket rehab. Vad händer i kroppen när man legat i respirator. Vad bryts ned och vad behövs jobbas upp? 

John: Ja, men dels när du ligger i respirator så påverkas lungfunktionen och även av den här sjukdomen då så påverkas ofta lungorna. Så dels har du problem med andningen helt enkelt, men också muskulärt av att ligga still en så lång tid så förtvinas muskulatur. Du blir svag i hela kroppen. 

Jeanette Conte: Mm... Hur bygger man upp det? Vad är liksom viktigt att tänka på? 

John: Ja vi fokuserar mycket på återgång till hemmet så att vi tränar väldigt funktionellt att förflyttningar och sådant ska klaras självständigt. Vi jobbar väldigt mycket med just det att man ska kunna ta sig upp och ned i sängen, att man ska kunna gå med först lämpligt hjälpmedel, men på sikt kanske även utan hjälpmedel. Men sedan just när det är en sådan påverkan på lungorna också så handlar det också om att avveckla syrgas... *Jeanette hummar medhållande*… och att lära känna sin kropp, till vilken nivå kan jag anstränga mig men ändå syresätta min kropp utan att rasa för mycket i syresättning. 

Jeanette Conte: Och hur har det sett ut för covidpatienter, har de fått någon annorlunda typ av rehab och träning för dem? 

John: Ja det är det. Framför allt så är det många som har syrgasbehov och det är ju, som Helena var inne på tidigare, det är inte det vår avdelning primärt jobbar med utan då är det postkirurgiskt mycket, så mycket syrgashantering har ju den här patientgruppen inneburit. 

Jeanette Conte: Om man kollar vilka är de vanligaste besvären som hänger kvar för sådana som till exempel Thomas då som har haft väldigt grova besvär... Är det syresättningen som är den stora utmaningen, eller är det mentala, är det muskulärt.. Är det... 

John: Ja det är väl alla delarna skulle jag säga många gånger, men det som oftast är avgörande för om du ska klara dig i hemmet är ju syrgasen. Det är ganska bökigt att bli hemskriven med syrgas fortsatt. Så även om du har fortsatt nedsatt syresättning och inte samma kondition eller muskelstyrka så kan du ändå klara dig i en hemmiljö, men med syrgas så blir det besvärligt, så det är väl primärt det som man vill minska. 

Jeanette Conte: Mm... Vilken är den största utmaningen med patienterna? 

John: Det är väldigt individuellt. Det finns ju olika utmaningar med olika patienter. En svårighet kan vara till exempel alla har ju inte insikten och känner när man sjunker i syresättning utan bara kämpar på och jobbar vidare medan värdena bara blir sämre och sämre. Att man måste ligga på och stoppa och många ser ju också just det här syrgasen som hindret från hemmet så många vill ju gärna vrida ned sitt eget syrgasflöde och gärna pröva att träna utan syrgasen, men kanske inte riktigt känner av eller förstår konsekvensen av hur det påverkar kroppen.  

Jeanette Conte: Det måste ju vara ett sådant enormt tålamod som krävs under liksom en rehab-period. Både för patienten men också tänker jag för er sjukgymnaster med att det måste ta tid. 

John: Ja. Fast det är också väldigt givande att se framstegen och det gör vi i de allra flesta fallen så ser vi... Man får energi av att det går framåt och att se att patienten också känner att det här går åt rätt håll. Vi närmar oss ett mål så det är också det som ger energi skulle jag säga. 

Jeanette Conte: Mm... Hur mycket är det fysiska ni jobbar och hur mycket är det mentalt? 

John: Ja. Det är ju ett trauma som många patienter har gått igenom och det finns ett stort behov av att prata och ställa mycket frågor och man har mycket funderingar. Hur lång tid kommer det att ta... Hur ser det här ut... Så det är såklart mycket psykologiskt också även om det inte är det vi som fysioterapeuter kanske främst kan utan då har vi andra professioner som stöttar upp med det... *Jeanette hummar medhållande*… Vi kan ju träningen. Det är det vi hjälper till med. 

Jeanette Conte: Ja John du kan väl berätta litegrann, hur går träningen till? Vad tränar ni? 

John: Ja vi har då en aktiv inneliggande rehab så det innebär att vi har två träningstillfällen om dagen och sedan anpassar vi det efter patienten i fråga så vissa tränar vi individuellt medan vi också har gruppaktiviteter och då är det den ena gruppaktiviteten att vi samlar ihop de som klarar av det helt enkelt och att vi går på en utomhuspromenad. 

Jeanette Conte: Hur många brukar det vara? 

John: Det varierar jättestort beroende på vilken typ av patienter vi har inne, men mellan kanske 15 till 7 patienter som hänger med ut på en utomhuspromenad och så har vi på eftermiddagspass en sittgymnastik eller trappträning och det är samma storlek på grupperna då... *Jeanette hummar medhållande*… Ehum... Så det blir två träningstillfällen per dag där vi samlar de patienter som är så pass pigga att de klarar att göra de här gruppaktiviteterna och trappträningen sker då i trapphuset där jag och Thomas bland annat sprungit många varv. *Jeanette fnissar lite* 

Thomas Wilander: Jag låg ju på plan nio där då och mitt mål var att gå upp och ned hela huset och det klarade vi till slut... *hummande medhåll*… faktiskt. Det är sådana där små trappavsatser så varje våning var två trappor om man förstår vad jag menar *Jeanette hummar medhållande* som korsar varandra så... Nä men det var... Jag satte upp små mål för mig själv och tillsammans med killarna som körde det där och det var ju också en sådär komma upp till små delmål sådär. 

Jeanette Conte: Mm... Ett starkt mål som du beskrev var ju att du ville kunna gå och prata i telefon samtidigt. 

Thomas Wilander: Mm... Precis. Jag pratar ju väldigt mycket i telefon... *skratt*… jämt... och jag kunde ju inte göra det eftersom jag hade dålig syresättning och det var liksom det stora första målet. Det har jag uppnått för längesedan så det är bra. Men jag har faktiskt börjat prata mindre i telefon... *skratt* … Men det var väl ett av mina mål, ja... *Jeanette hummar medhållande*… men det var också någonting som jag vill tillägga. Det är en fantastisk miljö, inte bara inne på Sollentuna rehabsjukhus... eller Capios avdelning utan även också utanför och det gjorde också saken mycket enklare. För det är en härlig... Jag ska inte säga att det är en... Det är ingen trädgård eller angränsande utan det är liksom i kombination med det vanliga samhället där man gå ned till vattnet där också, till den här badstranden som jag sa tidigare... *Jeanette hummar medhållande*… Så det gjorde saken också mycket mycket enklare... *Jeanette hummar medhållande*… att det inte liksom var en tråkig miljö utanför.  

Jeanette ConteDu pratade mycket om att de berättade inte vad som stod till egentligen med dig, eller hur illa det var, eller du fick väldigt lite svar... Kan det ha varit bra? 

Thomas Wilander: Både ja och nej tror jag. Jag tror också att man som patient vill veta så mycket som möjligt, men ibland kanske man inte kan berätta eller inte vill berätta hur dålig man är... 

Jeanette Conte: Nä... 

Thomas Wilander: Så absolut kan det vara både bra och dåligt, men jag är ganska nyfiken av mig så jag tjatar ju tills man får ett svar liksom. 

Jeanette Conte: Mm... För jag tänkte på det där man brukar prata om hjärnor och placebo så om hjärnan får reda på att levern mår skitkasst så kan det vara sämre för då börjar hjärnan skicka signaler till att du är kass, men vet man ingenting så ökar risken... *Thomas inflikar “jamen så är det”... att man läker. 

Thomas Wilander: Jo det är ju... Svensk sjukvård är byggd på också... historiskt sett... som läkare eller fysioterapeuter så kan de inte ljuga heller utan de berättar ofta sanningen och den är ju inte alltid kanske så jävla rolig att höra... *Jeanette hummar medhållande*… som när jag skulle få reda på att jag skulle få pacemaker liksom... *Jeanette hummar medhållande*… Det vill man ju inte höra, men det var ju enda sättet för henne att beskriva det liksom. 

Jeanette ConteMm... Om vi går över till Helena då. Hur mycket visste ni om rehabiliteringen av post-covid där sommaren 2020, när Thomas kom till er? 

Helena: Egentligen ingenting. Det var en helt ny sjukdom så vi fick behandla efter symtom helt enkelt. Så det var något helt nytt. De patienter som kom mådde psykiskt väldigt dåligt också. Många hade sömnsvårigheter, oro. Alla ville ha dörrarna öppna så... *Jeanette hummar förvånat*… på ronden visste man att man inte skulle stänga dörren så det var nytt för oss. Sedan handlade om mycket lugnande mediciner som man skulle trappa ut och sådär... försöka uppdatera sig vad som händer inom området. Det fortsätter vi ju med kontinuerligt. 

Jeanette Conte: Mm... Har ni ändrat tillvägagångssättet för covidpatienterna nu mot förr? 

Helena: Ja, nu är det en annan medicinsk behandling. Det finns kortison som har satts in på sjukhus. Blodförtunnande medicinering och ändrade längder av den behandlingen. Vi hittade en del patienter som fått proppar, även fast de hade fått låg dos blodförtunnande medicinering.  

Jeanette Conte: Just det. 

Helena: Så det är ändrat... *Jeanette svarar jakande*… Så utvecklingen medicinskt har gått framåt. Sedan har vi lärt oss och nu är vi uppe i tredje vågen... Så det är lite samma situation egentligen som det var när du låg inne Thomas, men vi har fått in extra kuratorer för det är mycket runtomkring och anhöriga som mår dåligt och så... 

Jeanette Conte: Okej. Får de också gå till kuratorerna de anhöriga? 

Helena: Nej inte till våra kuratorer... *skrattar till*… eftersom det fortfarande är covid, så får de ta sig till primärvården då, men det krävs mycket kuratortid för det är mycket funderingar. Patienterna har varit nära döden många av dem så det väcker mycket. 

Jeanette Conte: Mm... För det pratar vi också om med Thomas, just den här dödenbiten och du pratade med prästen och det var mycket sådana tankar som kommer. 

Thomas Wilander: Ja precis. Såhär i efterhand har jag sagt att jag inte fått en andra chans i livet. Jag har inte dött och återuppstått utan jag har fått ett förlängt liv och det gäller att ta vara på det här livet som man har då. Men det började faktiskt redan... jag vet inte ens idag varför... men jag tillkallade sjukhusprästen då jag låg på IVA och hade ett samtal med honom. Ett otroligt fint samtal och det fortsatte sedan precis som kollegorna säger här från Sollentuna att det var ju en kurator som jag pratade med regelbundet och där går jag fortfarande hos och pratar... *Jeanette hummar medhållande*… för det handlar ju mycket om den här mentala biten också. Varför vart jag drabbad? Och varför dog inte jag? Varför överlevde jag? Det finns ju en massa sådana här frågor... Kommer man få reda på någon gång varför jag blev sjuk liksom? Det... *Jeanette hummar medhållande*… kanske man inte får reda på.  

Jeanette Conte: Nä det är intressant. Så det är det ni jobbar mycket med nu utöver covid att ni jobbar mer med kuratorer? 

Helena: Dels med kuratorer, sedan har vi behövt bemanna upp för det är ju väldigt vårdtunga patienter som kräver mycket omvårdnadspersonal så vi har fått anställa fler sköterskor har vi, kuratorer och även läkare har vi ökat på i bemanningen för att kunna ge en bra rehabilitering.  

Jeanette Conte: Ja vi hörde det att det var nedsläckt när Thomas kom och ni var ju en nystartad verksamhet. 

Helena: Ja! *skratt* 

Jeanette Conte: Som verkligen fick rivstarta kan man ju säga *skratt* 

Helena: Det kan man verkligen säga! 

Jeanette Conte: Ja, vad tog ni med er av det? 

Helena: Det vi tagit med till störst del är att alla har anpassat sig otroligt bra, personalen. Och att även andra enheter har stöttat oss med personal och... geriatriken hjälpte oss med personal, primärvårdsrehab kom med personal så att det blev ett bra teamwork och en bra sammanhållning.  

Jeanette Conte: För det var nästa fråga också. Hur har coronapandemin påverkat vården skulle du säga? 

Helena: Många i sjukvården är otroligt trötta. Så är det nu. Det är sköterskebristen som är bekymrande, så det är ju det negativa. Det positiva skulle jag säga är att det blir en sammanhållning och man hjälper varandra på ett helt nytt sätt faktiskt. 

Jeanette Conte: Anledningen till rehaben hur stor del handlar det om att liksom kroppen stängts ned, som i Thomas fall, och hur mycket handlar det om att man behöver rehaba sig från eventuella mediciner och sådant som har hänt under IVA-tiden. 

Helena: Ja det är en kombination. Dels gäller det att minska de här medicinerna. De är ju väldigt... Man blir ju trött av de här medicinerna. Samtidigt måste man behålla en dygnsrytm som har varit störd under en längre period så man får smyga ut mediciner... *Jeanette hummar medhållande*… och sedan är det som sagt var den här muskelsvagheten. Det är en stor insats från sjukgymnaster. De har stor del i att kunna rehabilitera. 

Jeanette Conte: Mm... Tänk att det går så fort att bryta ned en kropp... *alla pratar i mun på varandra*… och det tar så lång tid att... 

Thomas Wilander: Det är jätteläskigt. Nämen jag kände att det som kanske genomsyrade min tid på Sollentuna det var den här familjära känslan. Även fast det var helt nytt och helt ny verksamhet så kändes det som en liten familj man kom till... *Jeanette hummar medhållande*… och det är ju också såhär tryggt. Det var ju också någonting som jag som patient liksom upplever som en positiv sak utifrån att det är ju mycket bättre och roligare att prata med någon man tycker om än någon man inte vill prata med. Det kunde vara så också att man som patient inte vill till denna med sjukgymnasten och allting och då blir det ett jäkla tjafsande bara... *Jeanette hummar medhållande*… Det står också i boken. Det handlar om att man också måste vara medgörlig på den här resan för det är ju bara jag som patient som kan ändra mitt eget beteende. 

Jeanette Conte: Ja för du sa i början där att du tyckte det var jobbigt och försökte komma på ursäkter... *skratt*… för att slippa... 

Thomas Wilander: Ja men absolut och det var liksom jag kan göra det här imorgon. Lite av det klassiska det här som jag sa tidigare att människan är väldigt lat till sin natur sådär... *Jeanette hummar medhållande*… och jag tror hade jag kommit hem mycket tidigare och i sämre skick då hade jag kanske legat kvar hemma och ätit chips och kollat på netflix hela dagarna för att man inte har kommit ut... *Jeanette hummar medhållande*… så nä ibland kom det en massa undanflykter och det var dåligt väder och det var konstiga saker så och där låg de på mig. På ett bra sätt. 

Jeanette Conte: Hur länge var du på Sollentuna? 

Thomas Wilander: Jag var där nästan 35 dagar tror jag, något sådant. 30 kanske... 

Helena: Det kan nog stämma. Något sådant. 

Thomas Wilander: Jag var där väldigt länge. Jag var där midsommarafton och det minns jag som igår tänkte jag säga... Nä men det var en ganska grådaskig dag. Vi fick en sådan där liten sill-lunch eller vad det var... *skratt*… och då satt jag och tänkte på hur vi brukar fira midsommar med min familj, hoppa runt en majstång, barnen skrattar och har kransar i håret... nä men det är såhär minnesbilder som finns liksom.  

Jeanette Conte: Och det var fortfarande covid så då fick familjen inte komma på besök...? 

Thomas Wilander: De var på besök där, men man fick inte vara uppe på avdelningen. Då fick jag gå ned i den här spöklika entren där... *skrattar*… som jag hoppas har blivit bättre nu... *flera skrattar*… men så de var ju och hälsade på mig och det var väl där och då jag träffade tre av mina närmaste vänner också som jag beskriver i boken. Just de här mötena som man kanske inte trodde skulle existera liksom eftersom man kanske inte skulle ha överlevt.  

Jeanette Conte: Nej... Vad skulle du säga om någon ber dig säga, jag förstår att det är svårt, vad tar du med dig från hela din period på både IVA och rehab i Sollentuna? 

Thomas Wilander: Tacksamhet för svensk sjukvård. *Jeanette hummar medhållande* Det är... tillbaka... det är de som är hjältarna i svensk sjukvård som har räddat mitt liv liksom. 

Jeanette Conte: Ja det är häftigt. Det är snart... Är det ett år nu sedan? 

Thomas Wilander: Jag åkte in 27 mars, så det är ett år och en månad då...  

Jeanette Conte: Ja... Hur mår du idag? 

Thomas Wilander: Fysiskt sett så mår jag nog lika bra som jag gjorde när jag åkte in, men... 

Jeanette Conte inflikar: inte när du åkte in hoppas jag? 

Thomas Wilander: Innan jag åkte in ja. 

Jeanette Conte: Ja. Inte när du åkte in *skratt* 

Thomas Wilander: *skratt* Nä innan jag åkte in... Ehum... Jobbar lite med det här med mental trötthet sådär. För kroppen blir ju utsatt för ganska mycket saker när man är sövd så länge och jag har en himla tur som inte har en massa följdsjukdomar utan har rehabiliterat mig tillbaka dit jag var så att säga. 

Jeanette Conte: Vad härligt! Jamen Superintressant att få höra hur ni jobbar på Sollentuna rehab. Det verkar ju vara ett fantastiskt ställe, hotelliknande var ju ordet... och livet kom tillbaka... Det är bra... 

Thomas Wilander: Nämen det var ju min känsla... *Jeanette svarar jakande*… annars kan ju sjukhusmiljöer vara ganska dystra. Så det här var också en plussida... *Jeanette hummar medhållande*… att det var en bra interiör. 

Jeanette Conte: Ja tänk att det kanske också hjälpt till att läka lite fortare när man... 

Thomas Wilander: Säkert 

Jeanette Conte: … känner så. Tack Thomas för att du har delat med dig både i den här fantastiska boken, som jag rekommenderar alla att läsa. Den var jätte, jättefin. Man fick en insikt både liksom på sjukhusmiljön, men också för er personligen både från din frus sida, dina barn, men också efter rehabiliteringen av covid-19. Tack till sjukvården kan jag också passa på att säga. Man blir verkligen rörd och berörd av att höra och man fattar liksom de här eldsjälarna verkligen. Så jag tycker vi slutar med ett tack till er och tack till alla som jobbar i sjukvården. 

Thomas Wilander: Tack 

Helena: Tack tack 

John: Tack tack 

Jeanette Conte: Nu, alltså så våren 2021 så släpper alltså Thomas Wilander sin och Marcus Birros bok “36 dygn i dödens väntrum” där du kan läsa ännu mer om Thomas upplevelser och tankar kring sin tid på IVA och sedan rehab efter svår covid-19. Ja man kan väl säga att det är en kärleksförklaring till livet, till familjen och vännerna och till de människorna som just nu kämpar inom svensk sjukvård för att hålla oss alla friska. Tack för idag och kom ihåg att trycka på prenumerera så att du inte missar när nästa avsnitt släpps. Jag heter Jeanette Conte. Ha det bra. 

 

*avslutande signaturmelodi* 

 

*fågelkvitter* 

Kvinnlig röst: Det här var en produktion ifrån Poddagency. 

*fågelkvitter*