Poddmottagningen avsnitt 15 - OCD / Tvångssyndrom

Här kan du ta del av Poddmottagningens avsnitt om OCD / tvångssyndrom, i textform.

*Signaturelodi*

Intervjuare: När vi spelar in det här är det coronatider och allt vi hör i radio och TV och på nätet just nu är: Tvätta händerna. Vi pratade med en av våra experter inför den här inspelning och ställde frågan om det var någon sökorsak som seglat upp lite extra under coronaepidemin, och hon svarade direkt: OCD. Välkommen tillbaka Anneli Farnsworth von Cederwald, psykolog på Capio Citykliniken, Västra hamnen i Malmö!

Anneli: Tack så mycket!

Intervjuare: Vi börjar från början. Berätta, vad är OCD.

Anneli: Ja, hmm OCD står ju för obsessive-compulsive disorder och är alltså den engelska förkortningen för det man på svenska kallar för tvångssyndrom. Tvångssyndrom är ett psykiatriskt syndrom som går ut på att man har en tvångstanke som sedan följs av en tvångshandling och som man ofta upprepar om och om och om och om igen. Och precis innehållet i det beror väldigt mycket på vilken typ av tvångssyndrom som man har, men ett vanligt exempel är ju just det här med handtvätt som du nämnde i introt.

Intervjuare: Mmm. Ja, för jag tänker att alla har vi väl kollat spisen en extra gång eller så här: Gud låste jag ytterdörren innan man går hemifrån. När slår det över till det ni kallar för OCD?

Anneli: Ja, man brukar säga så här, att om ens tvångshandlingar tar längre än 1 timme per dag så uppfyller man kriterierna för tvångssyndrom och sen så ska det då i tillägg till det också egentligen nedsätta ens livskvalitet eller funktion på något sätt. Så det är ju väldigt vanligt att just tidsåtgången blir ett problem, att man kanske har svårt att komma iväg hemifrån i tid till jobbet, för att man fastnar i ritualer eller att man missar aktiviteter på grund av att man istället stannar hemma och utför de här tvångshandlingarna.

Intervjuare: Mmm. Vi ska gå in lite mer på just OCD. Men alla de här andra bitarna som i stort sett alla av oss gör, dubbelkollar saker. Varför gör vi så?

Anneli: Ja det finns egentligen två stycken förklaringar till det. Och det ena är att det nästan alltid är i situationer när vi har lite ångestpåslag eller är ganska stressade eller oroliga som vi gör de här sakerna och då så vet man att när man utför en sån här kontrollhandling, alltså till exempel att man kollar till spisen en extra gång, kollar så att kaffebryggaren är av, kollar så att dörren är låst och så vidare, då går den här ångesten eller stresskänslan ner lite grann en kort stund.

Intervjuare: Aha....

Anneli: Och då kan man förenklat säga så här att hjärnan älskar ångestlindring, den tycker att det är super, superskönt när ångesten går ner. Så att när det sker så vill hjärnan ha mer av det där som den tycker är så härligt, så då blir det att den liksom upprepar den här handlingen om och om igen därför att det var så skönt första gången.

Intervjuare: Mmhmm! Så vi stimulerar liksom någon del i hjärnan?

Anneli: Ja, precis, det kan man säga. Någon slags, ja men att det är skönt med ångestlindring helt enkelt, därför att ångest är en sån jobbig känsla att ha.

Intervjuare: Mmm.

Anneli: Sedan så finns det ytterligare en faktor som bidrar till det här, och det är att forskning har visat att ju fler gånger man kontrollerar någonting och ju noggrannare man kontrollerar någonting, desto osäkrare blir man på hur det faktiskt är. Så att kollar jag spisen att den är avstängd en gång så är jag rätt säker på att spisen faktiskt är avstängd, men kollar jag 30 eller 40 gånger så blir jag för varje gång mer och mer osäker på om den faktiskt är avstängd och det är gör också att det är lätt att fastna i de här typerna av ritualer.

Intervjuare: Så det är som att hjärnan slutar lita på sig själv?

Anneli: Ja, så kan man verkligen säga.

Intervjuare: Mmhmm. Finns det olika typer av tvångsbeteenden?

Anneli: Ja, det finns några liksom övergripande kategorier som är vanliga. En vanlig kategori är just det här med smuts och smitta, alltså att antingen att man kan känna sig allmänt besudlad på något sätt eller att det finns en specifik sjukdom som man är rädd för, och den typen av tvångstankar då är ju väldigt ofta kopplade till tvångshandlingar som består av att rengöra sig själv eller saker omkring sig. Sedan så finns det ofta en annan typ av tvång då som är att man är väldigt rädd för att skada andra människor och det kan gå ut på att man är rädd för att till exempel skada sina barn eller att man är rädd för att man skulle hoppa på någon på stan till exempel. Och det är oftast kopplat till tvångshandlingar som att gömma saker som man är rädd för att man skulle använda för att skada andra eller att man håller sig borta från områden där det till exempel finns barn eller så där. Det är också väldigt vanligt med tvångstankar som har ett sexuellt tema, alltså till exempel att man är rädd för att man är pedofil eller någonting i den stilen. Och slutligen så finns det också ett vanligt tema som inte har en lika liksom tydlig, tydligt tema utan som kanske snarare handlar om att man fastnar i att sortera saker eller organisera saker, eller att lägga saker precis rätt eller så där. Och ibland så är de tankarna också kopplade till det som man kallar för magiskt tänkande, alltså att man kan till exempel känna en stark känsla att om jag inte lägger den här boken precis rakt så kommer någon om jag älskar att dö till exempel.

Intervjuare: Mmhmm, jag förstår. Efter att jag blev förälder så kom det vad jag skulle kallat katastroftankar, men det påminner lite grann om det som du pratar om nu. Vad är skillnaden mellan liksom tänka katastroftankar och tvångstankar?

Anneli: Ja det kan inte alltid vara så himla stor skillnad, utan det beror lite på så att säga vad man gör efter att man får de här tankarna. Så att säg till exempel att man har en katastroftanke om att man ska tappa sitt lilla barn, det är ju en väldigt vanlig rädsla som nybliven förälder. Om man kanske, ja men säger till sig själv att: Ja men det är ingen fara, jag har koll på när jag håller den här ungen, och så går det liksom över, så är det inget problem. Men om man börjar att lägga sig till med tvångshandlingar som då kanske till exempel kan vara att man aldrig håller barnet när någon annan inte är i rummet eller att man inte håller barnet överhuvudtaget, eller att man alltid ser till att hålla barnet på ett specifikt sätt som man känner sig trygg i till exempel och att det blir just den här saken att det börjar föröka sig, att de här sakerna tar över mer och mer av livet, då kan man kalla det en tvångstanke.

Intervjuare: Och det finns ju tvångstankar och tvångshandlingar. Sitter de ihop, har man det ena eller andra, eller har man både och, hur funkar det?

Anneli: Generellt sätt så funkar det som en kedja. Så att det börjar med en tvångstanke som sedan följs av en tvångshandling som följs av en tvångstanke som följs av en tvångshandling. Så att en typisk sån kedja kan till exempel vara att man känner att man har rört vid ett objekt som man tycker är smutsigt och att man får då en tanke om att man är smutsig eller har smitta på händerna och sedan så går man och tvättar händerna Och sedan så kommer en till tvångstanke som kanske är att du kanske inte fick bort alltihopa och då måste jag tvätta händerna en gång till och sedan så fick jag en till tvångstanke om att det kanske fortfarande finns någonting kvar och så tvättar man händerna en gång till och så vidare.

Intervjuare: Men de här tankarna, dyker de bara upp hos människor plötsligt eller liksom brukar man ha en underliggande psykisk ohälsa sedan innan?

Anneli: Det är väldigt vanligt att man antingen har haft en tendens till tvångstankar innan, alltså att man kanske inte har haft så utvecklade problem att man skulle sätta den diagnosen men att man, ja men som du nämnde tidigare att man kanske är en sådan som alltid kollar dörren två eller tre gånger eller att man ja liksom är lite sådan som person, och då kan det i situationer av stark stress eller när det händer stora saker i samhället liksom blomma ut och utvecklas till någonting som blir mycket, mycket värre. Och då är det framför allt just det här med tidsåtgången och funktionspåverkan som vi kollar på. Har man en annan ångestproblematik så ökar det också risken för att man ska hamna i sådana här typer av beteenden och framför allt om man har en ganska svår ångestproblematik annars.

 

*Melodi*

 

Intervjuare: Kan det var ärftligt med OCD?

Anneli: Ja, man ser en ärftlighet. Sedan så när det gäller psykiatriska problem så innebär det inte det att om ens mamma har det så kommer man absolut att få OCD till exempel men det finns absolut det överrepresenterat i familjer kan man säga.

Intervjuare: Mmm. Och de här besvären, kommer de i skov, perioder eller är det någonting man har konstant?

Anneli: Generellt sätt så har man tvångsproblem lite konstant men att det oftast pikar eller blir värre i vissa perioder när man kanske är stressad av andra anledningar, eller i samband med att det händer jobbiga saker i livet och så.

Intervjuare: Okej, men jag har förstått lite grann då vad som kan orsaka tvångsbeteenden, till exempel då att nyhetsrapporteringar om att tvätta händerna som det kommer väldigt, väldigt mycket nu, det kan alltså trigga vissa grupper som ligger i ja riskzonen helt enkelt för att utveckla tvångshandlingar?

Anneli: Ja men precis, så att det finns vissa grupper som antingen är ganska nära eller som haft ett ganska lindrigt tvångssyndrom innan, eller som har en annan svårare ångestproblematik som kan bli mycket påverkade av sådana här samhälleliga katastrofer och som kan drabbas ganska illa av det. De allra flesta som har ett liksom utvecklat tvångssyndrom, som har gått med detta under en längre tid behöver professionell hjälp för att ta sig ur det eller behöver i varje fall strukturerad behandling. Sedan finns det internetbehandlingar till exempel och självhjälpsböcker som har visat sig ha god effekt också, och framför allt då på liksom lite lindrigare tvångssyndrom. Men tvångssyndrom är verkligen en sån sak som kan gå från att vara ganska lindrig problematik till att vara väldigt, väldigt svår problematik och då kan man behöva hjälp inom psykiatrin.

Intervjuare: Just det. Går det liksom att stoppa OCD-attacker om man ska säga genom att lära sig att känna igen triggers? Det kanske är någon nu som lyssnar som har nån liten, så där på gränsen till att det ska komma upp i den här timmen om dagen. Men kan man liksom, är det lättare att stoppa det innan de har slagit över?

Anneli: Ja, precis. Generellt sätt så ska man vara noggrann i liksom vilka situationer som är risksituationer och sedan så ska man vara noga med att stoppa dem så tidigt som möjligt. Så man kan tänka sig att om vi har en person som kanske tvättar händerna i en timme till exempel så kommer det att vara mycket lättare att stoppa den första minuten än det är minut 30, därför då är man så djupt inne i det är beteendet och i ångesten. Så att det är alltid bra att försöka bryta så tidigt som möjligt.

Intervjuare: Men hur ska man tänka nu då i virustider? För det är ju superviktigt att till exempel tvätta händerna och att försöka att undvika smitta. Men hur ska man veta vad som är lagom mycket?

Anneli: Ja det är en jättesvår fråga och som man verkligen måste kämpa med om man har den här typen av problem. Därför att det är ju inte som att man ska sluta tvätta händerna helt och hållet. Men det man kan säga är att det är viktigt att försöka ha koll på varför man tvättar händerna. Alltså tvättar jag händerna för att det finns en reell risk att det finns en risk att jag har någonting på dem, till exempel för att jag har varit ute och handlat och tagit på en massa saker, då är det ju helt rimligt att jag tvättar händerna när jag kommer hem. Men om jag till exempel har varit hemma hela dagen och jag vet att det inte finns några där som har nån typ av symtom då är det kanske inte lika stor nytta med att tvätta händerna. Och om jag får en stark impuls till att tvätta händerna i en sån situation så kan det mer ha att göra med att jag vill lindra min ångest. Så det bästa är ju om man kan bestämma sig för vilka situationer som det är rätt och bra att tvätta händerna, till exempel en gång innan man går ut, en gång när man kommer hem, efter att man varit på toaletten och innan man äter till exempel men att man i övrigt försöker att undvika det om man har den här typen av problem.

Intervjuare: Ja, okej. Och när tycker du att man ska söka vård om man har besvär?

Anneli: Man ska söka vård om man märker att man tenderar att fastna i sådana här typer av ritualer och då kanske man kan säga att brukar man ofta hamna i situationer där man gör mer än 3, 4, 5 gånger eller något sånt där så kan det vara en bra idé att söka vård, eftersom det också finns bra självhjälpsprogram och så för den här typen av problem. Så att även om man har åt det lindrigare hållet så kan det ändå vara bra att försöka att förebygga det genom att köpa en bok om tvångssyndrom eller att genomgå en internetbehandling.

 

*Melodi*

 

Intervjuare: Och vad gör du som psykolog i det här sammanhanget, alltså vilken typ av behandling får en patient med OCD-problematik?

Anneli: Den viktigaste behandlingen är det som man kallar för exponering med responsprevention och då kan man väldigt förenklat säga att det man gör är att man systematiskt och gradvis utsätter sig för de situationerna som väcker den här ångesten utan att göra sina tvångshandlingar. Och sedan, så bygger man kan man säga som en trappa där man börjar med de situationerna som är lättast och sedan sakta över tid så bygger man upp så att man gör svårare och svårare situationer. Så att för en patient med renlighetstvång så skulle det till exempel kunna innebära att man tar på ett dörrhandtag och sedan så får man sitta och inte tvätta händerna tills det att ångesten har gått ner av sig självt. Och sedan så jobbar man sig liksom uppåt därifrån.

Intervjuare: Och hur lång tid brukar en behandling i snitt ta för någon som har OCD.

Anneli: Det beror jättemycket på svårighetsgraden. För lite lindrigare problem så kan man komma väldigt långt på kanske, ja 5 till 10 sessioner nånting sånt där. Det finns också intensivprogram då man jobbar med det här intensivt, i kanske 4 dagar på heltid och de har också visat sig ha jättegod effekt så att det kan se lite olika ut.

Intervjuare: Mmm. Och hur många av de som kommer blir av med sin problematik? Eller blir bättre i alla fall?

Anneli: Man kan säga att de allra, allra, allra flesta blir bättre. Sedan så beror det lite på svårighetsgraden. Har man ett väldigt, väldigt svårt OCD så brukar det vara så att man har en tendens till att fortsätta hamna i såna beteenden också senare i livet. Men det vi ser efter de här behandlingarna är att man signifikant kan minska tiden som man lägger på sitt tvångsbeteende och också möjliggöra för att man kommer i kontakt med sådana saker som man tidigare har undvikit på grund av sin ångest och sitt tvång, så man brukar se en väldig ökning i livskvalitet för de allra flesta som går igenom en behandling.

Intervjuare: Mmm. Hoppfullt!

Anneli: Ja det tycker jag.

Anneli skrattar.

Intervjuare: Har du några konkreta tips eller övningar för den som lyssnar och kanske känner igen sig?

Anneli: Ja, det viktigaste är ju att man på något sätt börjar att utmana de här tvångshandlingarna och det är viktigt att komma ihåg att tvångstankarna kan vi inte göra så mycket åt till att början med. Vi kan liksom inte kontrollera tankar på något sätt, utan det vi kan jobba med är själva handlingarna. Så att det man kan göra om man känner att man har lindrig dragning åt det här hållet som man liksom vill jobba med själv är att observera vad som faktiskt händer i kroppen när man utsätter sig för en sån situation som sätter igång det här. Så om vi tar det exemplet som vi tog innan så kanske man kan ta på ett dörrhandtag som man inte, som man liksom inte tycker känns rent och sedan sätta sig ner och bara medvetet inte tvätta händerna, så att det kan vara att man observerar vad som händer i kroppen, att man kan se på ångesten som en våg som sköljer över sig. Vissa tycker att det är enklare om man gör någonting annat med händerna så att de är distraherade, att man kan hålla på med ett handarbete eller sitta på händerna eller någonting sånt där.

Intervjuare: Och hur lång tid brukar det ta innan den liksom första ångestperioden lägger sig?

Anneli: Ja det är olika, men mycket snabbare än vad man tror. Jag vågar inte säga några exakta tidsmått men de flesta brukar känna att det går ner inom ett par minuter i alla fall. Sedan så beror det mycket på vad man gör inuti huvudet, och håller man på med mycket tankar, det som håller ångesten vid liv så kan det ta längre tid. Men om man verkligen bara så att säga är i ångesten så finns det studier som tyder på att ungefär 1,5 minut är genomsnittet.

Intervjuare: Okej, ja det är ganska kort ändå.

Anneli: Ja.

Intervjuare: Det är ju bra i varje fall att testa och kolla i fall det går.

*Anneli skrattar*

Anneli: Ja men precis.

Intervjuare: Man kan ju räkna hur många sekunder det tar om inte annat.

Anneli: Exakt. Det går jättebra.

 

*Melodi*

 

Intervjuare: Och om man är närstående då, hur kan man hjälpa någon som har OCD och vad ska man absolut inte göra?

Anneli: Ja, när det gäller OCD-behandling för lite svårare syndrom så brukar man faktiskt ha med anhöriga ganska mycket i behandlingen, därför att det är inte helt ovanligt att de anhöriga faktiskt också blir ett problem i den här typen av problematik. Och på det sättet man kan bli ett problem är att man börjar göra stora anpassningar eller att man fastnar i spiraler där man liksom argumenterar mycket kring personens tvång. Det kan till exempel vara för en person som har stark rädsla för att bli smittad, att man själv också går med och har liksom väldigt tydliga renlighetsritualer, alla i familjen kanske måste tvätta sina kläder det första de gör när de kommer hem, alla kanske går omkring med handskar hemma och så vidare. Och då ska man vara medveten om att alla såna ritualer gör att personens tvångssyndrom på sikt blir sämre, därför att man spelar med i den här världsbilden och personen får ingen chans att normalisera den.

Intervjuare: Så inte spela med?

Anneli: Inte spela med, precis.

Intervjuare: Och vad gör man om den man lever med blir väldigt irriterad eller att det blir mycket konflikter om man inte spelar med?

Anneli: Ja då är det ju väldigt viktigt att man har kontakt med en behandlare som kan stödja en genom den processen. Så är det så pass illa så bör någon professionell vara inblandad. Sedan så kan man säga att även för lindrigare tvång så kan det vara väldigt lätt att man fastnar i att diskutera tvångstankarna väldigt mycket. Det är vanligt att personer med tvångssyndrom söker återförsäkran, det vill säga att de frågar andra om sitt tvång. Så de kan till exempel visa upp olika födelsemärken och fråga om man tror att det är cancer. Eller man kan fråga: Tror du att detta kommer att hända om jag gör så här? Och då ska man faktiskt inte egentligen gå med i det, alltså man ska inte ge återförsäkran och säga: Nej men det där är inte cancer. Och det där är helt lugnt, det kommer inte att hända. Därför att det matar också tvångsproblemen på sikt.

Intervjuare: Just det, för då matar man hjärnan där så att den får ett svar.

Anneli: Exakt! Precis. Så där kan man gärna komma överens om med personen i fråga, innan de hamnar i sådana här spiraler att när det här sker så kommer jag att säga: Du vet att jag inte får svara på det där. Eller kom vi gör någonting annat eller så där. Så att man inte ger sig in i de där brottningsmatcherna.

Intervjuare: Bra tips.

*Melodi*

Intervjuare: Men avslutningsvis nu då, finns det något råd som du kan ge som är generellt och som brukar hjälpa dem som är mitt i det här. Framför allt nu under de här coronatiderna, där det är mycket rädsla. Hur kan man liksom hitta kompassen igen.

Anneli: Ja men det skulle vara att sätta någon typ av riktlinjer för sig själv, som man gärna kan dubbelkolla med en annan person som man litar på, kanske en läkare till och med. Att när är det liksom absolut viktigt att jag tvättar händerna och när är det rimligt att jag gör det och att man verkligen försöker att hålla sig till dem. Att man aldrig till exempel tvättar händerna två gånger på rad eller någonting i den stilen. Och att stoppa det så tidigt i processen som det bra går och inte låta sig själv liksom löpa med det här, det kommer bara att bli svårare.

Intervjuare: Ja. Tusen tack Anneli!

Anneli: Tack själv!

Intervjuare: Kom ihåg att följa poddmottagningen på instagram och facebook för nyheter om våra kommande avsnitt. Och prenumerera på podden så missar ni inte när nya avsnitt släpps. Information om olika åkommor och besvär hittar du som vanligt på Capio.se. Jag heter Jeannette Conte. Ha en fortsatt härlig dag!

*Signaturmelodi*

*Fågelkvitter*

Kvinnlig röst: Det här var en produktion ifrån Poddagency.

*Fågelkvitter*