Capio Spine Center Skåne

Diskbråck är en utbuktning (bråck) i en disk, som finns mellan kotkropparna i ryggraden. Det uppstår i en disk som genomgått någon grad av åldersförändring, så att det finns en sprickbildning i diskens kapsel och delar. I denna sprickbildning kan delar av diskens inre kärna komma ut som ett bråck, vilket då ger besvär om det trycker mot nerver och ger inflammation i nervstrukturen.

Ett diskbråck uppstår oftast utan att det hänt något specifikt men lika ofta kan det uppstå till följd av ett lyft, ryggvridning eller någon olyckshändelse.

Alla diskbråck gör inte ont. Man kan ha diskbråck utan att man någonsin haft ont i vare sig rygg eller ben.

Vilka är symtomen?

Ofta kommer symptomen smygande med bara värk i ländryggen, men de kan också komma plötsligt i samband med en aktivitet. Värken kan sedan bli värre och efter några dagar följas av smärta som strålar ner i benet. Ofta blir bensmärtan värre när man sitter ner men också av tryck på buken vid till exempel hosta eller toalettbesök.

Bästa sättet att lindra symptomen är att ligga på rygg med höfter och knän i 90 graders böjning. Förutom smärta kan trycket på nerverna göra att man blir svagare i benmusklerna och/eller få känselbortfall i benet – ofta nedanför knät.

För att vara säker på att det är diskbråck görs en magnetröntgen av ländryggen.

Vilken behandling finns?

De flesta diskbråck läker ut av sig självt utan behandling om man har tålamod och står ut med smärtan tillräckligt länge. Behandlingen består då av smärtstillande och fysioterapi.

Om diskbråcket inte läker inom 2 månader och man har stora besvär av nervsmärta kan man överväga operation. Behovet av operation avgörs av hur mycket ischiassmärta man har och hur mycket det påverkar känsel och muskelfunktion. I enstaka fall är akut operation nödvändig, t ex vid oförmåga att tömma urinblåsan, vid nedsatt känsel i underlivet eller svag ändtarmsmuskel.

Fysioterapi vid diskbråck i ländryggen

Vid akuta besvär är det viktigt att hålla sig så aktiv som man kan. Utför vardagliga sysslor som du känner att du klarar av. Aktivitet behöver oftast kombineras med smärtlindring. En smärtlindrande position kan vara att ligga på rygg med benen vilande på stol eller soffa.

Cirkulationsträning såsom cykling och crosstrainer är gynnsamt som allmän träning, om smärtan tillåter dessa aktiviteter. Man kan också med hjälp av rörelseövningar återskapa normal rörlighet. Du kan inte försämra din rygghälsa genom att vara fysiskt aktiv.

Ta gärna kontakt med sjukgymnast/fysioterapeut för att i samråd utforma ett individanpassat träningsprogram. 

Operation - Borttagande av diskbråck

Operationen sker i narkos, via ett hudsnitt, 3-5 cm långt. Diskbråcket lokaliseras och avlägsnas. Operationen tar 30-60 minuter. Vanligtvis går man hem dagen efter operation och i vissa fall kan man gå hem samma dag.

Röntgenstrålning används under operation för att säkerställa exakt position. Undrar du om det är farligt att utsättas för röntgenstrålning? Då kan du läsa mer på 1177.se.

Spinal stenos betyder förträngning i ryggradskanalen, vilket uppstår som ett led i degenerativa förändringar d v s åldersförändringar. Diskarna (mellankotskivorna) sjunker ihop och det blir bennybildning runt diskarna och mellankotlederna.

Nerverna i spinalkanalen (ryggradskanalen, där ryggmärg och nervrötter finns) får då mindre plats och utsätts för visst tryck.

Vilka är symtomen?

De typiska besvären av spinal stenos är tilltagande besvär från benen vid gång, både i form av smärta, tilltagande svaghet och dålig styrsel. Normalt har man inga eller små besvär i liggande eller sittande ställning, men däremot har man svårt att stå och gå. Typiskt för stenos är också att det inte räcker med att stanna och stå och vila, utan man måste även sätta sig ner.

Detta beror på att nerverna får mera plats när ryggen är böjd framåt. Det innebär också att det ofta går att cykla utan problem.

Besvären behöver dock inte alls vara typiska enligt ovan. Vid all smärtutstrålning i benen, vare sig i ett eller båda benen, bör man tänka på spinal stenos som möjlig diagnos.

Vilken behandling finns?

För att minska besvären kan många bli avsevärt bättre genom träning, med stöd av fysioterapeut. Om otillräcklig effekt kan en operation vara nödvändig.

Fysioterapi

För att minska besvären i benen kan många bli avsevärt bättre genom träning med stöd av fysioterapeut. Syftet med fysioterapi är att öka cirkulation, styrka och stabilitet i bål och ben.

Det är viktigt att du är så aktiv som möjligt. Du kan inte förstöra eller förvärra din rygghälsa genom att vara i rörelse. Det har visat sig att cykling kan fungera bättre att utföra än tex promenader vid spinal stenos p g a att spinalkanalen vidgas och nerverna får bättre plats när man sitter framåtlutad. Cykling ökar cirkulationen i kroppen och kan förbättra konditionen. Även andra former av cirkulationsökande aktiviteter är bra som stavgång, bassängträning och crosstrainer.

Styrke- och stabilitetsträning samt stretching kan utföras på egen hand i hemmet eller hos din sjukgymnast/fysioterapeut.

Operation

Ibland behöver man utföra en dekompressions-operation och på så sätt vidga ryggradskanalen och därmed återskapa nervernas utrymme.
Vanligtvis innebär operationen att man bakifrån avlägsnar delar av, eller hela, kotbågen och de benpålagringar som bildats vid mellankotlederna. Detta ingrepp kallas dekompression.
Operationen görs i narkos och tar ca 1–2 timmar, beroende på om trängseln är på en eller flera nivåer. Vanligtvis går man hem dagen efter operationen. Hänsyn till samsjuklighet och ålder kan påverka vårdtiden.

Om man har uttalade ryggsmärtor kan man också behöva stabilisera upp segmentet i ryggen. Detta görs vanligtvis genom en steloperation.
Ingreppet innebär en bentransplantation mellan två eller flera kotor, så att de växer ihop, och rörligheten mellan dem upphävs. Bentransplantaten läggs antingen baktill eller mellan kotkropparna. Bentransplantationen kombineras oftast med att kotorna fixeras med skruvar och metallstag.
Steloperationen upplevs endast som måttlig begränsning för rörelse och i stället ges känslan av en ökad rörlighet då smärtan har minskat.

Röntgenstrålning används under operation för att säkerställa exakt position. Undrar du om det är farligt att utsättas för röntgenstrålning? Då kan du läsa mer på 1177.se.

Halsryggen genomgår samma degenerativa process som ländryggen till följd av åldrande. I likhet med ländryggen så förändras diskarna liksom båglederna (facetterna) så att diskbråck och artros utvecklas med risk för förträngning av nervhål och ryggkanal. Dessa förändringar kan i halsryggen till följd av inflammation och tryck inte enbart påverka nervrötter utan också ryggmärgen i varierande grad. Detta kan därför leda till symtom inte bara från de övre extremiteterna men även från bålen och benen.

Ett diskbråck i halsryggen kan vara en isolerad process liksom en förträngning av ryggkanalen (spinal stenos), men med ökad ålder ser man oftast en kombination av dessa (cervikal spondylartros eller degenerative disc disease). Symtombilden kan vara likartad men utvecklas olika snabbt. Symtomen vid ett diskbråck kan komma plötsligt men kan också vara smygande som vid en stenos som vanligen utvecklas under lång tid. En stenos orsakas inte bara av artros med bentaggar (osteofyter) kring båglederna utan även av bentaggar som bildats på bakkanten av själva kotkroppen.

Symtomen vid nervrotspåverkan (radiculopati) är värk, ofta strålande ut i en arm till hand och fingrar. Detta kan åtföljas av domningar, stickningar (parestesier) och svaghet i arm, hand eller fingrar.

Symtomen vid ryggmärgspåverkan (myelopati) är framför allt fumlighet med försämrad finmotorik i fingrar, gångsvårigheter, balansstörning, domningar och svaghetskänsla i armar/ben. Ofta kombineras dessa med nervrotssymtom som ovan.

Utredning och eventuell operation rekommenderas vid symtom tydande på nervrotspåverkan som inte försvunnit eller minskat till en ”acceptabel” nivå efter ca 2–3 månaders behandling exempelvis fysioterapi. Vid nervrotspåverkan är det framförallt graden av nervsmärta som avgör om man rekommenderar kirurgi. Vid en manifest ryggmärgspåverkan ökar indikationen för en eventuell operation då det finns en risk för ytterligare försämring och risk för permanent neurologisk skada.

Hur ställs diagnosen?

Klinisk undersökning av nacke/rygg, nerv- och muskelfunktion i armar och ben ger oftast en indikation på en nervrots- eller ryggmärgspåverkan. Denna misstanke verifieras med magnetkamera (MR) där man ser mellan vilka kotor som en nervrot är påverkad och var det finns förutsättningar att ryggmärgen är klämd. Detta är vanligen någonstans mellan den tredje och sjunde halskotan.

Fysioterapi  

Det är viktigt att fortsätta vara fysiskt aktiv och stärka muskler i nacke, bål och rygg, oavsett om operation är aktuell eller ej. Lämplig motionsform kan vara promenader, motionscykel, crosstrainer och bassängträning. Vid behov kan gåstavar och rollator underlätta.  

Hos en fysioterapeut får du hjälp med hur du kan stärka muskulaturen både generellt samt runt det smärtande området, information om din diagnos, samt vad som är lämpligt för just dig att träna för att förbättra din funktion. 

Hos de patienter som trots långvarig rehabilitering har kvarstående besvär i form av smärtutstrålning i arm, övervägs ibland operation.   

Vid spinal stenos i nacken finns en ökad risk för ryggmärgspåverkan, till skillnad mot spinal stenos i ländryggen. Det finns ingen behandling eller läkemedel annat än operation som kan öka utrymmet för ryggmärgen men fysisk aktivitet kan lindra symtomen.  

Vad innebär en operation?

Diskbråck
Operation sker i narkos och oftast framifrån på sidan av halsen för att undvika att skada ryggmärgen som ligger bakom de förändringar som skall tas bort. Via ett 4-5 cm långt snitt går man vid sidan om luft- och matstrupen till disken som skall åtgärdas. Man använder ett mikroskop och avlägsnar disken samt diskbråcket. Finns det samtidigt bentaggar, som påverkar nervroten eller ryggmärgen, avlägsnas även dessa. Disken rekonstrueras sedan med ett så kallat implantat ofta av metall (t ex titan), som tillåter att de två omgivande kotorna läker samman till ett block (fusion). Ibland förstärks denna med en liten titanplatta.

Stenos
Vid stenos på två intilliggande disknivåer kan man behöva avlägsna stora delar av den mellanliggande kotan inklusive båda diskarna för att fria ryggmärgen så fullständigt som möjligt. Den defekt som då uppstår i kotan och de två diskarna fylls sedan med en benbit som man avlägsnar från höftbenskammen. Denna benbit fixeras med en liten titanplatta mot kotorna.

Vid förträngning av enbart ett nervhål kan man ibland med fördel utföra ett ingrepp bakifrån på halsen (foraminotomi) vilket innebär att man undviker att fusionera kotorna. Man kan då med mikroskop och en höghastighetsfräs avlägsna en del av leden och kotbågen som täcker nervhålet och på så vis fria nervroten.

Hur bra blir jag efter operation?

Vid operation för en nervrotspåverkan blir ca 70% mycket bättre med minskad smärta, domning och svaghet. En del blir helt bra frånsett viss kvarstående stelhet i nacken som knappt är märkbar vid skada på bara en disk. I vissa fall kvarstår en känselstörning eller svaghet som kan förbättras under ca 6 månader efter operation.

Vid operation för en ryggmärgspåverkan blir en del momentant något bättre direkt efter operation men oftast ser man inte en neurologisk förbättring förrän efter ca 3–6 månader. Den neurologiska förbättringen kan sedan fortgå i ytterligare 1–2 år.

Hur lång tid tar det innan operationen är läkt?

Såret läker på ca 2 veckor. Vid en fusion med implantat tar det 6–8 veckor och när man ersätter en kota (som vid stenos) ca 10–12 veckor.

Hur länge behöver jag vara sjukskriven?

Det beror dels på hur snabbt som symtomlindringen sker och dels på typ av arbete. I ett rörligt icke nackbelastande kontorsarbete kan man återgå inom några veckor medan ett arbete med tunga lyft kräver en längre sjukskrivning oftast minst 8–12 veckor. Även graden av eventuellt neurologiskt bortfall har betydelse.

Finns det några risker med operationen?

Komplikationer som vid all form av kirurgi förekommer men är ovanliga ex blödning (<1%) eller infektion (1–3%). Risk för en neurologisk försämring är ännu mer sällsynt (< 0,1%). Denna kan drabba enbart en nervrot men även ryggmärgen med försämrad känsel eller styrka som följd. En påverkan av en nervgren till ett stämband med heshet under kortare eller längre tid kan också förekomma efter operation framifrån på halsen(< 1%).

Hur lång är vårdtiden?

I de flesta fall 1 dygn. Vid vissa bakre ingrepp kan denna tid öka med något dygn.

Värk och smärta i ländryggen är vanligt och många blir drabbade någon gång under livet. Segmentell rörelsesmärta (SRS) används ofta som samlingsdiagnos vid alla de tillstånd med långvarig ryggsmärta där vi bedömer att smärtan uppstår vid rörelse eller belastning i ett eller flera specifika och lokaliserbara rörelsesegment. Ett så kallat segment består av två ryggkotor samt disk, muskler och ledband som ligger mellan de kotorna.

Orsaken till smärtan har bedömts vara degeneration, åldersförändringar som gör att diskarna faller ihop, men SRS kan också bero på andra saker. Det kan vara ett trauma mot ryggen vid en olycka till exempel och/eller en medfödd överrörlighet i lederna.

Vilka är symtomen?

Ett vanligt symptom är en kronisk molande värk i ländryggen som strålar ut mot flanker, skinkor och baksidan av benen. Smärtan är ofta lägesberoende och kan även ha inslag av huggande, skarp smärta vid okontrollerade rörelser, till exempel vid en nysning eller om man snubblar till.

Vilken behandling finns?

För att minska besvären kan många bli avsevärt bättre genom stabiliseringsträning, med stöd av fysioterapeut, och smärtlindring. Om otillräcklig effekt kan en steloperation vara nödvändig.

Fysioterapi vid segmentell rörelsesmärta

Syftet med fysioterapibehandling vid rörelse- och belastningssmärta (SRS) är att stärka bålens muskulatur runt det smärtande området. Det är viktigt att vara så aktiv som möjligt. Du kan inte förstöra eller förvärra din rygghälsa genom att vara i rörelse.

Förstahandsvalet vid SRS är muskelstärkande träning för att förbättra bålkontrollen och därmed minska smärta och öka funktionsförmågan. Konditionshöjande träning såsom promenader, motionscykel eller crosstrainer rekommenderas också för att minska ryggsmärtan. Ta gärna kontakt med sjukgymnast/fysioterapeut för att i samråd utforma ett individanpassat träningsprogram efter aktuellt tillstånd.

Den muskelstärkande träningen bör utföras under en längre period ungefär 4-6 månader innan utvärdering. Hos de patienter som trots långvarig rehabilitering får kvarstående besvär övervägs ibland operation.   

Steloperation

Operation utförs för att stabilisera upp segmentet i ryggen. Detta görs vanligtvis genom en steloperation. Ingreppet innebär en bentransplantation mellan två eller flera kotor, så att de växer ihop, och rörligheten mellan dem upphävs. Bentransplantaten läggs antingen baktill eller mellan kotkropparna. Bentransplantationen kombineras oftast med att kotorna fixeras med skruvar och metallstag. 

Steloperationen upplevs endast som måttlig begränsning för rörelse och i stället ges känslan av en ökad rörlighet då smärtan har minskat.

Vanligen kan man åka hem dagen efter operationen. Hänsyn till samsjuklighet och ålder kan påverka vårdtiden.

Röntgenstrålning används under operation för att säkerställa exakt position. Undrar du om det är farligt att utsättas för röntgenstrålning? Då kan du läsa mer på 1177.se.  

Ett rörelsesegment i ryggen består av två kotor samt mellanliggande disk och intervertebralleder. Stabiliteten upprätthålls av disken tillsammans med de två intervertebrallederna (kallas även facettleder).

Kotglidning innebär att en kota i ländryggen glider, oftast framåt, i förhållande till kotan som ligger under. Graden av glidning varierar och mäts ofta i procent.

Orsaken kan vara åldersförändringar i disk och facettleder som ligger mellan kotorna. Eller så kan det vara en så kallad spaltbildning, en spricka i kotbågen som ofta är genetiskt nedärvd.

Det kan också vara så att yttre trauma ger upphov till fraktur eller att överbelastning ger stressfraktur. Man har funnit sådan spaltbildning i ökad omfattning hos vissa grupper av unga idrottare, exempelvis gymnaster, simhoppare och tyngdlyftare.

Vilka är symtomen?

Ländryggssmärta med strålande smärta i klinkor och baksidan av låren. Ofta förvärras smärtan av tunga lyft och rörelse och minskar i vila.

Vid större glidningar kan nerver komma i kläm som kan ge domningar, känselnedsättning och försvagning av musklerna i benen.

Vilken behandling finns?

För att minska besvären kan många bli avsevärt bättre genom stabiliseringsträning, med stöd av fysioterapeut, och smärtlindring. Om otillräcklig effekt kan en steloperation vara nödvändig.

Fysioterapi

Syftet med fysioterapibehandling vid kotglidning är att stärka bålens muskulatur runt det smärtande området. Det är viktigt att vara så aktiv som möjligt. Du kan inte förstöra eller förvärra din rygghälsa genom att vara i rörelse.

Förstahandsvalet vid kotglidning är muskelstärkande träning för att förbättra bålkontrollen och därmed minska smärta och öka funktionsförmågan. Konditionshöjande träning såsom promenader, motionscykel eller crosstrainer rekommenderas också för att minska ryggsmärtan. Ta gärna kontakt med sjukgymnast/fysioterapeut för att i samråd utforma ett individanpassat träningsprogram efter aktuellt tillstånd.

Den muskelstärkande träningen bör utföras under en längre period ungefär 4-6 månader innan utvärdering. Hos de patienter som trots långvarig rehabilitering får kvarstående besvär övervägs ibland operation. 

Steloperation

Operation utförs för att stabilisera upp segmentet i ryggen. Detta görs vanligtvis genom en steloperation. Ingreppet innebär en bentransplantation mellan två eller flera kotor, så att de växer ihop, och rörligheten mellan dem upphävs. Bentransplantaten läggs antingen baktill eller mellan kotkropparna. Bentransplantationen kombineras oftast med att kotorna fixeras med skruvar och metallstag. 

Steloperationen upplevs endast som måttlig begränsning för rörelse och i stället ges känslan av en ökad rörlighet då smärtan har minskat. Vanligen kan man åka hem dagen efter operationen. Hänsyn till samsjuklighet och ålder kan påverka vårdtiden.

Röntgenstrålning används under operation för att säkerställa exakt position. Undrar du om det är farligt att utsättas för röntgenstrålning? Då kan du läsa mer på 1177.se.

Svanskotan (egentligen svanskotorna) är den nedersta delen av ryggraden och består av fyra till fem kotor. Hos de flesta växer dessa ihop, helt eller delvis, omkring puberteten eller senare. Flera muskler och ledband har sina fästen på svanskotan.

Svanskotesmärta (coccygodyni) definieras som smärta i svanskotan eller dess intilliggande vävnad. Orsaken till smärtan är ibland en fraktur eller skada på svanskotan, till exempel orsakat av ett fall bakåt eller en svår förlossning. Tillståndet kan också bero på en missbildning i leden mellan svanskota och korsben. Smärta kan också uppstå vid långvarig belastning eller ändrad belastning i sittande. Ofta hittar man dock ingen orsak till smärtan.

Vilka är symtomen?

Symtomen är skärande och ihållande smärta när man sitter eller reser sig från sittande, men kan också komma när man går eller böjer sig framåt. Besvären kan sitta i många månader, ibland år, innan de minskar. Smärtan förekommer i alla åldrar men är vanligare hos kvinnor.

Vilken behandling finns?

I första hand rekommenderas att svanskotan avlastas. Bästa avlastningen vid sittande är att använda en sittring. Arbeta gärna stående, om du har möjlighet till det, med hjälp av höj- och sänkbart skrivbord. I vissa fall kan en blockad med kortison ge dämpade symtom. Manipulation av svanskotan ger som regel ingen lindring.

För patienter med långvarig smärta, i regel två år, och där smärtan isolerat utgår från svanskotan, kan operation lindra besvären.

Behandling

Operation, svanskotan (eller delar av svanskotan) tas bort. Operationen sker i narkos. Ett litet snitt läggs precis ovanför svanskotan. Benhinnan och bäckenbottenmuskulaturen på framsidan lossas försiktigt och hela svanskotan avlägsnas. Därefter sys sidorna mot varandra och huden slutes med ett stygn som försvinner av sig själv. Vanligtvis går man hem dagen efter operationen.

Jämfört med andra ryggoperationer har detta ingrepp en något ökad infektionsrisk, beroende på placeringen, men risken minskas genom förebyggande antibiotikabehandling.