Bakom ett orange nät sitter människor i skuggan av en mur på tygstycken som de har brett ut. Bit för bit förflyttar de sig närmare triagetältet. Där guidar sjuksköterskorna dem vidare med färgkoder. Rött betyder akutmottagningen, gult betyder träffa läkaren inom en timme och grönt att patienten utan fara kan vänta upp till ett par timmar för att sedan bedömas av en medicinsk assistent.
Vi är på Murnei sjukhus i Darfur i Västra Sudan, ett område som är hårt drabbat av konflikt och översvämningar. Läkare utan Gränser stödjer sjukhuset sedan ett par månader. Eftersom det är andra gången jag är ute på uppdrag med Läkare utan Gränser känner jag igen rutinerna, inte bara för triagering utan det mesta som gäller organisation och medicin. Triageringen följer samma protokoll som Läkare utan Gränser använder över hela världen. Det är fascinerande hur denna globala standardisering används för att ge utrymme att anpassa sig efter landet kultur, struktur och behov.

På sjukhuset har vi fyra avdelningar: en för vuxna, en för barn, en förlossning/mödravård och en för att behandla patienter med allvarlig undernäring. Varje avdelning har 10 sängar med galonmadrass och myggnät. På förlossningen och mödravården finns flera rum medan de övriga avdelningarna är en stor sal var. Mitt på området finns ett öppet torg med tak, där medföljande närstående vistas, lagar mat och sover. Många vinkar glatt och ler när jag passerar förbi.
Vi börjar dagen med morgonmöte. Nattens jourläkare rapporterar från senaste dygnet: nya inlagda patienter, nyfödda bebisar och vad som har hänt med våra inneliggande patienter. Medarbetare från de fyra avdelningarna är med på mötet, liksom hälsoinformatör och kurator. Många patienter behöver stöd och kunskap som en del av behandlingen. Läkaren är bekymrad över en av patienterna på barnavdelningen och föreslår att vi börjar ronden där. Kanske behöver vi remittera patienten till närmaste större sjukhus ligger cirka två timmar bort? På förlossningen däremot är det lugnt, berättar han. Flera av de nyförlösta har observerats de vanliga 24 timmarna och kan skrivas hem.
Två av de nationella läkarna arbetar under dagen. En av dem går till akutmottagningen medan jag och den andre kollegan börjar ronden på barnavdelningen. Vi har ett tiotal laboratorieprover, ett femtiotal läkemedel, syrgas och en ultraljudsapparat till vårt förfogande. Sedan någon vecka tillbaka kan vi också ge blodtransfusioner om närstående kan ge blod. Min unge kollega är påläst och van. Jag imponeras av hans kliniska bedömning och försöker slå bort tankarna på vad en röntgen eller mer omfattande labbtester kunde ha hjälpt oss med. Malaria och andra infektioner är de vanligaste diagnoserna här men våra patienter kommer också med skador, hjärtproblem, hudsjukdomar, blodsjukdomar och många tillstånd som hör ihop med brist på mat och rent vatten.
Vi avslutar ronden på avdelningen där patienter med grav undernäring vårdas. Det är övervägande barn under 5 år. Måttet MUAC (middle upper arm circumferens, omkretsen på överarmen) identifierar graden av undernäring. Det är den och förekomsten av komplikationer såsom ödem (vätskeansamlingar), infektioner och aptitlöshet som avgör om patienten behöver slutenvård eller kan tas in i vårt öppenvårdsprogram. Behandlingen i båda baserar sig på Plumpy Nut – en näringsberikad, mjölkbaserad nötkräm som nästan alla barn tycker om.
Ronden avbryts titt som tätt av att någon hämtar oss för att komma till en patient som behöver hjälp snabbt. Det finns inget telefonnät på sjukhuset och wifi är begränsat till vårt kontor. Först vid lunchtid är ronden färdig. Vi ägnar eftermiddagen åt att göra ultraljudsundersökningar, ta emot nya patienter och försöker hinna med undervisning och falldragning.
Klockan fyra avlöser läkaren som ska ha nattskiftet oss som har arbetat under dagen. Värmen är tryckande och vi söker oss under skuggan av ett träd för rapportering. Jag har sedan lite tid för uppföljning, planering och mail innan jag återvänder till basen där jag bor tillsammans med en handfull andra internationellt utsända. Vi äter, pratar och låter mörkret och svalkan omsluta oss. Det är många människoöden och tankar om världen som snurrar i mitt huvud när jag somnar under mitt myggnät.
Det blodiga inbördeskriget i Sudan har pågått i snart två år och över tolv miljoner människor har tvingats på flykt. Sjukvården har blivit en måltavla i krigets Sudan, precis som i andra kontexter där Läkare Utan Gränser arbetar, som Gaza, Haiti och Ukraina. Till Murnei där jag arbetar vågar människor som har flytt nu återvända och det övergivna sjukhuset har öppnat igen med stöd från Läkare Utan Gränser. Här har vi hittills fått arbeta utan hot och incidenter riktade mot våra medarbetare. Men vi har med sorg och ilska haft kontakt med våra kollegor på ett av sjukhusen i Sudans huvudstad Khartoum, där Läkare utan Gränser tvingats avsluta arbetet efter upprepade attacker mot medarbetare. Så sent som den 10 januari i år besköts en ambulans i norra Sudan och en person dog.
Läkare Utan Gränser i Sverige har startat en namninsamling för att stoppa sjukvårdsattacker. Var med du också och stå upp för att sjukvården ska skyddas i krig i konflikt – skriv under här!