Poddmottagningen från Capio
Avsnitt 31. Ätstörningar
För Rebecca Jansson, 29, kretsade vardagen ständigt runt mat, träning och tankar kring kalorier. I Poddmottagningen från Capio möter vi henne och psykolog/KBT-terapeut Rikard Wik från Capio Ätstörningscenter Varberg som berättar om hur resan mot ett friskare liv kan gå till.
Programledare: Jeannette Conte
Publicerat: 2021-11-01, 39 min
*signaturmelodi
Jeannette Conte: I poddmottagningens brinner vi för att lyfta ämnen som vi tycker att det talas alldeles för lite om och där vi tror att fler skulle må bra av mer information. Och idag ska vi prata om just ett sådant ämne som många av oss verkar känna oss lite obekväma inför och som känns känsligt att beröra - nämligen ätstörningar. Och med oss i studion så har vi psykolog och KBT-terapeut Rikard Wik från Capio Ätstörningscenter i Varberg och vi har också med oss en före detta patient till Capio Ätstörningscenter i Varberg – nämligen Rebecka Jansson. Varmt välkomna!
Rikard Wik: Tack så mycket!
Rebecca Jansson: Tack snälla!
Jeannette Conte: Om vi börjar då med steg ett och det är ju alltså att prata om det här. Rebecka, hur ser det ut idag tycker du 2021, är ätstörningar ett ämne som man kan prata öppet om?
Rebecca Jansson: Jag skulle säga att vi inte gör det, tyvärr. Men jag önskar att det var så, att vi gjorde det. Jag tror det ligger mycket… för mig var det att jag kände mig väldigt ensam och mycket skam och skuld i det och därför var jag tyst. Men nu när jag äntligen vågar prata om det då tycker jag att det är det viktigaste som finns.
Jeannette Conte: Hur upplever du att folk tar emot det när du börjar prata om det? Blir folk obekväma eller tycker de att det är skönt att prata om det?
Rebecca Jansson: Nä jag får alltid bara jättefint… de säger att jag är modig, om man nu är modig när jag vågar prata om det, men … ja, nej… jag får alltid bara fin respons och ”Tack för att du delar med dig!” och ”Tack för att du säger hur det kan vara!” och ja… när jag kom till Capio så valde jag att öppna upp till exempel min Instagram och prata om det där och än idag så är det fortfarande människor som skriver och frågar. Så jag tänker på att vi på så sätt också öppnar upp för att kunna prata om det.
Jeannette Conte: Mm… och du är här idag lite för att berätta en del om din resa just med den här typen av problematik, alltså att man inte pratar om det. Varför vill du göra det känner du?
Rebecca Jansson: Dels för att när jag själv var sjuk så skämdes jag oerhört mycket och jag kände en enorm ensamhet i det och att jag var annorlunda och misslyckad som hade drabbats. Och efter alla år med behandlingar så vet jag att det inte är så och därför tycker jag att det är så viktigt för dem som är sjuka idag att våga prata om det och våga be om hjälp innan det blir för stort liksom. Innan man blir för sjuk.
Jeannette Conte: Mm…
Rebecca Jansson: Och också kunna hjälpa att förhindra att det ska… att folk ska drabbas.
Jeannette Conte: Mm… Och vi ska prata lite grann mer om din resa snart men varför tror du att det är så laddat?
Rebecca Jansson: Jag tror att det handlar mycket om okunskap. Alltså vi pratar inte om det som något naturligt i samhället…
Jeannette Conte: Och vad tror du Rikard? Den här skammen till den här typen av problematik är det boven i dramat här tror du?
Rikard Wik Det tror jag i allra högsta grad, för precis som Rebecka beskriver så bra just hos den drabbade individen så är ätstörning förknippat med mycket av skamkänslor, känsla av att man är ensam, det är ingen annan som tänker som jag. Och sen att det generellt, det börjar bli bättre, men generellt så finns det ett stigma som man säger runt psykisk ohälsa. Men samtidigt också, där Rebecka gör någonting jättebra idag och många andra också som mer och mer börjar prata öppet om besvär och svårigheter man har haft i livet.
Jeannette Conte: Mm… och jag kan ju bara prata utifrån egen del att jag känner ju själv att det här är ju ett ämne man har pratat väldigt väldigt lite om och man har heller inte fått lyssna på det, automatiskt så, om man inte har sökt upp det eller känt eller haft någon nära så det behövs ju verkligen pratas mer tänker jag.
Rikard Wik Ja, absolut!
Jeannette Conte: Om vi går inte lite grann på dig då Rebecka… för du har ju en väldigt lång historia, vi ska liksom inte fördjupa oss i den, men jag tänker, om du lite kort skulle beskriva din tid med en ätstörning. Hur såg den ut och hur påverkade det din vardag?
Rebecca Jansson: Den har sett olika ut i perioder. Ibland har den varit väldigt intensiv och ibland har det varit ändå hanterbart.
Jeannette Conte: När började det?
Rebecca Jansson: Ja alltså i min journal från BUP så kan man läsa att jag hade ett komplicerat förhållningssätt till mat redan som 8-åring. Och att jag kräktes och gömde mat. Men jag hade ingen ätstörningsdiagnos då utan det var mer under min gymnasietid i samband med prestationskrav och betyg och hets, som det blev värre och då var det också första gången jag var i kontakt med en ätstörningsenhet. Men då skämdes jag oerhört mycket och ville inte vara annorlunda och prestation var det viktiga för mig och presterade jag inte så var jag inte värd någonting och att inte kunna ta hand om sig själv och vara snäll mot sig själv det är svårt. Och det jag kände var oerhört mycket skam och skuld i det.
Jeannette Conte: Mm…
Rebecca Jansson: Och därför tog jag nog inte emot hjälpen som jag fick från början och var ärlig mot mig själv och min omgivning. Det var först flera år senare.
Jeannette Conte: Ok, ja för jag tänker om det började liksom från när du var åtta där och om det eskalerade när du gick i gymnasietiden, hur lång tid tog det liksom innan du själv förstod att – vänta här, det är någonting som inte är okej och som jag kan få hjälp med?
Rebecca Jansson: Men under min gymnasietid så handlade det mer om att mina lärare… att jag blev avstängd från idrotten och att när man var på skolsköterskans samtal och sånt här att det uppdagades, men det är nog mer i vuxen ålder, när jag var 22-23, som jag skulle säga att jag vågade inse själv, eller att jag vågade säga att jag var sjuk och var beredd att säga det offentligt helt enkelt.
Jeannette Conte: Vad var det som gjorde då att du kände att nu, nu kan jag ta tag i det?
Rebecca Jansson: Men till en början så var det egentligen mina vänner och framförallt mina kollegor som uppdagade det och ifrågasatte mitt beteende till mat på arbetsplatsen. Och jag förnekade allt de sa och höll inte med i det de sa. Men sen ganska snabbt så… jag gjorde lite för mycket, jag studerade och jag jobbade och jag var tränare och ledare och ideellt engagerad. Till slut blev jag för trött och i samband med det så, återigen när jag inte presterade och levde upp till det som jag trodde förväntades av mig så behandlade jag mig själv respektlöst och då tog jag till maten som min strategi och sedan gick det väldigt snabbt ner i ätstörningen.
Jeannette Conte: Okej, så när sökte du hjälp? Och hur sökte du hjälp?
Rebecca Jansson: Jag arbetade och jag hade varit hemma i två veckor och efter det kunde jag ju inte stanna hemma längre för jag behövde ju ett läkarintyg så det var faktiskt mina kollegor som tog tag i det för jag skämdes oerhört mycket och sa att jag inte var sjuk. Så de bokade en tid, hämtade mig och körde dit mig och sen så fick jag, alltså det är under flera månaders tid egentligen fram och tillbaka där, men när jag kom till en psykolog så efter några månader hos hennes så sa… hon betydde allt för mig, alltså hon var världens finaste person, hade jag inte haft Kajsa, som hon heter då, så vet jag inte vad som hade hänt. Men till slut så säger hon att om jag ska kunna gå kvar hos henne så behöver en remiss skickas till en ätstörningsmottagning för att hon kan inte se på när jag blir sjukare. Och då gick jag med på att göra det. Så i den vevan blev det …
Jeannette Conte: Okej, så att det var ändå väldigt många i din omgivning som såg och förstod att du var sjuk?
Rebecca Jansson: Ja, kanske inte så många, framförallt mina kollegor, som jag tillbringade dagarna med. Resten isolerade jag mig ifrån och stängde in mig hemma och drog på någon mask eller fasad och sa och ljög saker. Och spelade att livet var fint utåt…
Jeannette Conte: Ja, det känns som det där klassiska… och det Rikard undrar jag då liksom, om man är en anhörig eller om man är en kollega, nu gjorde de ju verkligen ett ”intervention” kan man säga när de bokade tid åt dig och skjutsade dig… men vad ska man göra om man ser någon som man blir lite orolig över? Man kanske inte vet 100%, men man kan känna så här att, oj det verkar vara någonting här. Vad gör man då? Har du något tips?
Rikard Wik: Ja, det jag kan konstatera när jag lyssnar på Rebecka, är ju att hennes kollegor gjorde helt rätt. De ställde frågorna kring vad Rebecka gjorde, hennes förhållande till mat, ätande, man hade säkert observerat att Rebecka inte var sig själv, att hon mådde dåligt på något sätt och öppnade dörren för ett vidare samtal. Nu var ju Rebecka svår att nå i detta tydligen…
Jeannette Conte: Mm…
Rikard Wik: Eller inte mottaglig just då i alla fall, men accepterade ändå att man hjälpte henne att komma till hjälp så att säga
Jeannette Conte: Mm…
Rikard Wik: Och det är väl ungefär det man kan göra som anhörig eller nära stående någon där man börjar bli bekymrad över hur personen mår och man kanske lägger märke till förändrade matvanor eller minskad vikt eller vad det kan vara.
Jeannette Conte: Mm…
Rikard Wik: Att våga sätta ord på oron, våga ställa frågan ”Hur är det egentligen? Jag blir bekymrad när jag ser att du inte äter” eller ”Jag tycker det verkar som att du har gått ned i vikt. Hur mår du? Du ser inte glad ut längre.”
Jeannette Conte: Mm… Och Rebecka du som har varit där, på andra sidan som skulle vara mottagare till det här, har du något speciellt som hade funkat om man hade sagt eller frågat eller… Har du något insidertips så att säga?
Rebecca Jansson: Alltså det är jättesvårt att säga och jag tror att det är väldigt individuellt och vart man befinner sig i processen någonstans.
Jeannette Conte: Mm…
Rebecca Jansson: Här var det ju verkligen… alltså mina kollegor de åkte ju och handlade matkassar och lämnade utanför min dörr och de gjorde matlådor och kom hem till mig så här för att jag skulle äta, och det var ju superfint, men jag var ju bara arg och väldigt otacksam och ville inte ha det som de gav där och då men att bara ha någon som faktiskt ser, någon man kan luta sig mot, det betyder så mycket och vi pratar mycket om detta nu, flera år senare. Och jag tror att bara man ska prata och man ska säga vad man ser och man ska vara ärlig. Jag tror att man kanske är rädd att det ska skada vad man än ska säga men hellre att någon säger något än att alla är tysta.
Jeannette Conte: Ja…
Rebecca Jansson: För det är ju det samhället är och det är ju det vi vill att det inte ska vara.
Rickard Wik: Jag tror det är jätteviktigt det du är inne på Rebecka, för även om du i den stunden inte var mottaglig och du själv ville kanske förneka allvaret i din situation och sådär så går det inte opåverkat förbi att det finns människor som bryr sig och det är liksom att det står en dörr där öppen när du väl är mottaglig.
Rebecca Jansson: Mm… absolut, helt klart
Jeannette Conte: Mm… och då tänker jag då att vi hoppar över till liksom, vad hände då? Du fick en remiss och kom till Rikard och teamet på Capio Ätstörningscenter i Varberg… minns du dina första intryck? Och dina första dagar där? Vad hände när du kom dit?
Rebecca Jansson: Ja men det minns jag… alltså det hade varit många och långa turer fram och tillbaka inom vården först innan jag ens fick den här remissen. Men sedan när jag väl kom på bedömning dit då tog det bara en vecka, så allt gick väldigt snabbt. Och jag kom dit en vinterdag i december. Precis innan jag lades in så gick jag tillsammans med min vän Carro längs med strandpromenaden och då sa jag till henne ”Det här är min sista promenad i frihet” och då sa hon ”Nej, det är din första promenad mot friskhet”
Jeannette Conte: Aww… *fniss
Rebecca Jansson: Det någonstans betyder så oerhört mycket och det var verkligen SÅ FINT! Sen kom jag till Capio och träffade min behandlare och annan personal och jag fick mitt rum. Det låg ett välkomstkort på mitt nattduksbord när jag kom dit och Carro som följde med mig fick stanna kvar till första måltiden och det var eftermiddagsfikat och det var också det första tillfället jag träffade de andra patienterna. Och det var ju… det är svårt att beskriva hur det är i en matsal med bara personer som lider av en ätstörning. Det är ingen härlig känsla därinne…
Jeannette Conte: Mm…
Rebecca Jansson: Men ändå på något sätt så himla tryggt… Jag minns också att i början var jag väldigt… alltså de första dagarna så ville jag gärna vara för mig själv och känna av läget och hur allting skulle vara och så. Men sen har man bestämda platser i matsalen och redan när jag kom till Capio så hade jag bestämt mig för att detta skulle bli min tid och att det här var viktigt för mig och att jag var inte där för att träffa vänner eller vara sjukare eller friskare än någon annan utan jag… det här var min chans till ett friskt liv. Men så hade jag en sån himla tur att tjejen som satt mitt emot mig, hon hade kommit ganska långt… och på nåt sätt så blev hon min motivation och jag kunde se att hon klarade av saker och ting och då kunde jag också… så jag valde att se det positiva i det tuffa och jobbiga. Och jag tror att det var oerhört viktigt för mig och en av anledningarna till att jag faktiskt kunde ta till mig behandlingen på Capio så bra som jag tyckte att jag gjorde. Annars var det ju mycket så här att… det är ju inte så mycket friheter de första perioderna där utan det är ju väldigt… styrt… och allt fokus ligger ju egentligen på måltiderna och få i sig energin och behålla den, men också mycket… Jag brukar säga när någon frågar hur det är så säger jag ”Men det är typ som livets skola”. Alltså man lär sig så oerhört mycket om sina tankar, om känslor, om sig själv, om människor… Sådan kunskap som jag egentligen bara önskar egentligen var Livskunskap i skolan eller någonting. Alltså det är så… Ja nä... Så fint och …
Jeannette Conte: Mm…Viktigt för alla!
Rebecca Jansson: Ja, verkligen! Och sen man får ju önska lite vad man vill ha till frukost och mellanmål och sånt där men annars så står ju tallriken serverad på bordet och det är det man ska äta och det liksom… medicin och energi som man behöver och det handlar ju mycket om att lita på personalen framförallt som jobbar där och det tyckte jag var svårt i början, men när jag väl vågade lita på behandlingen och följa den så såg jag också att allt de sa var sant. Jag brukar också säga att på Capio så är det bara människor med hjärtan som jobbar och det är hur mycket värme som helst i husen där… Ja jag är ju bara jättetacksam för hjälpen jag fick där.
Jeannette Conte: Mm… jag tänker så här, hur såg behandlingen ut för dig? För jag tänker att det är ju inte bara så här att ”Det är ju bara att äta!” att det det som är lösningen.
Rebecca Jansson: Nej verkligen inte *skratt
Jeannette Conte: Det ligger ju ändå saker bakom till att man inte kan äta så att… Ja vad gjorde ni där? Vad fick du med dig?
Rebecca Jansson: Jaa… alltså under min tid där då var det ju mycket individuella samtal tillsammans med sin behandlare, man blir tilldelad en behandlare och jag klickade väldigt bra med min och det kändes jättebra så jag hade inte behov av att få byta eller något sånt där… mycket lektioner… eller vad man ska säga… vad säger man att det är?
Rikard Wik: Ja, det är utbildning om ätstörningar, känslor...
Rebecca Jansson: … tankar och liksom sånt… och sen är det ju också så här mycket fokus på vila och återhämtning. Att tillåta sig att vara still, att tillåta sig att vila, men också fokus liksom på friska saker och bra saker. Jag minns så tydligt en sådan här självvärderingscirkel som vi gjorde där och det var så tydligt att man… Hur ser mitt liv ut idag när jag kom dit? Ja men det var ju bara ätstörning HELA tiden, vad jag än tänkte så var det ju… hur mycket har jag tränat? Eller hur mycket har jag ätit? Vad kan jag göra nu? Kompensationsbeteenden liksom… och med tiden att man kan fylla på den här självvärderingscirkeln med andra saker som faktiskt betyder något på riktigt i livet… Det var så tydligt för mig
Jeannette Conte: Och Rikard du som också jobbar där, hur gör man i behandlingen? Är det liksom grundläggande upplägg eller är det liksom individanpassat för dem som kommer dit?
Rikard Wik: Ja alltså svaret är väl både och… Det finns definitivt ett grundläggande upplägg som Rebecka är inne på också, det här att maten är central… den är central i all ätstörningsbehandling… att hjälpa patienten att få ett normalt ätande igen. Sen finns det hos patienter med ätstörningar väldigt mycket av gemensamma tankegångar, likheter i beteenden, liknande rädslor och så men på individnivå sen så blir det ju väldigt specifikt och det är där behandlingen måste ha en individuell anpassning...
Jeannette Conte: Mm...
Rikard Wik: … för att jobba med exempelvis då just Rebeckas svårigheter och regler för sig själv och vad som är nödvändigt att förändra för att Rebecka ska komma dit hon vill i livet och där finns ju skillnader från den ena personen till den andra förstås.
Jeannette Conte: Mm… Just det.
Rebecca Jansson: Det var ju mycket det man fick hjälp med vid de individuella samtalen upplevde jag att då var det ju verkligen bara fokus på mig och mitt och vad jag behövde jobba med i olika perioder under tiden man är där för det ändrar ju sig hela tiden. När man väl har kunnat släppa ett beteende eller jobbat med ett beteende idag då är det ju dags för nästa för det handlar ju inte om att man har ett eller två det är ju hur många som helst.
Rikard Wik: Mm...
Jeannette Conte: Och det finns ju flera olika sorters ätstörningar.
Rikard Wik: Mm...
Jeannette Conte: Vilka finns det Rikard?
Rikard Wik: Ja i dagsläget finns det väldigt många. Diagnostiken har blivit bättre, vilket har gjort att man kan dela upp ätstörningsproblematiken i flera kategorier eller diagnoser. Men de mest kända och de fortfarande huvudsakliga i ätstörningsbehandling är ju anorexi och bulimi och hetsätningsstörning och lite olika som det heter atypiska varianter av dem. Man uppfyller kanske de flesta av kriterierna för en specifik ätstörning men inte riktigt alla…
Jeannette Conte: Mm...
Rikard Wik: … och då blir det en atypisk variant.
Jeannette Conte: Ok, finns det någon ätstörning som misstas för någonting annat?
Rikard Wik: Ja det gör det, alltså om vi tittar lite bredare så om vi tar till exempelvis det faktum att majoriteten av alla med ätstörning har en normal vikt och kanske till och med pluskilon och så kanske man vänder sig till sjukvården och söker hjälp för sitt lidande men det finns inte där att vården tänker ätstörning och i värsta fall att man kanske också blir bemött med en hel del okunskap, att ”nämen du kan väl inte ha en ätstörning, du har ju normal vikt” eller ”nä men det går ju inte du jobbar ju så det kan ju inte stämma”. Så ja det finns risker att man inte får den hjälp man behöver.
Rebecca Jansson: Jag skulle säga att jag råkade ut för det ganska många gånger i början… eller i början… alltså jag var både på PIVA och på Psyket och både gångerna trodde de... eller jag var ju deprimerad och hade jättemycket ångest men det var ju också det som behandlades. Och sen skulle man äta måltider där och då skulle man gå ut i de gemensamma rummen och det ville jag verkligen inte göra för jag ville inte att någon skulle se att jag var där och att jag mådde så dåligt så då stannade jag ju kvar på mitt rum men det var ju liksom... Det var okej, de brydde sig ju inte om det, det var ju mer så här ”ja nu missade du den här måltiden”...
Jeannette Conte: Mm...
Rebecca Jansson: ”Ja du får ta nästa” Och så var det ju i en början tills, ja efter ett tag, några dagar som det liksom justerades.
Jeannette Conte: Mm… Sen är jag lite nyfiken på om det finns någon ätstörning som man kanske inte tänker är en ätstörning, alltså folk som kanske utåt sett ser extremt vältränade ut, extremt hälsosamma ut men att det ligger någon typ av ätstörning eller kontroll i bakgrunden där kopplat till kroppen? Eller är jag ute och cyklar?
Rikard Wik: Nä, nä absolut! Det känns igen.
Jeannette Conte: Och det kan vara lite svårt att se för man ser hälsosam ut, man kanske inte ser sjuk ut för att man är vältränad men att man inte har en sund inställning kanske till…
Rikard Wik: Mm…
Jeannette Conte: … kroppen och mat.
Rikard Wik: Alltså det som jag uppfattar att du refererar till är det som vi kallar för ortorexi…
Jeannette Conte: Mm...
Rikard Wik: … och det är ett svårt begrepp för ortorexi från början handlar om att man har en överdriven kontroll över sitt ätande och det är faktiskt nästan bara i Sverige som det har blivit att man definierar begreppet som att man har en överdriven kontroll över mat, ätande och träning. Men i vilket fall som helst så kännetecknar det ju en person som har ett... kanske tvångsstyrt och ångestpräglat förhållande till de här sakerna. Man har svårt att avstå sin träning man har svårt att göra avkall på den för att det är högtidsdagar eller att man inte känner för det eller man är sliten. Man vågar inte avstå. Träningen kanske fyller en känsloreglerande funktion. Man mår dåligt på något sätt och träningen kan både distrahera från det som gör att man mår dåligt, men det kan också hjälpa till att reglera känslorna.
Jeannette Conte: Mm…
Rikard Wik: Så hur det än är så har man ett förhållande till, kanske både till mat och träning som blir svårt. Som är plågsamt och förknippat med ett lidande. Men precis som du säger som inte alls syns utåt utan där man kanske till och med i vissa grupper kan ses som en förebild för att man är så kostmedveten och vältränad och så där…
Jeannette Conte: Ja just det
Rikard Wik: Och skulle det vara att man, när man börjar reflektera och känner igen sig i den typen av beskrivningar att man faktiskt inte riktigt vågar avstå träning, man har svårt att prioritera vila. Upptagenheten kring maten och träningen ”tuggar på” andra delar av livet som man önskar att man skulle ha mer av. Kanske umgänge, kanske… vad det nu kan vara… då finns det anledning att söka hjälp. För hjälp finns att få och vilken diagnos man får om det är en ångestproblematik eller om det är en tvångsproblematik eller om det uppfyller alla kriterierna för en ätstörning… det spelar kanske inte så stor roll utan det viktigaste är just att man söker hjälp och att faktiskt den finns där!
Jeannette Conte: Ja för det var min nästa fråga då … att hur VET man om man har drabbats av en ätstörning?
Rikard Wik: Ja men det är väl just det som Rebecka har beskrivit och som jag var inne på själv nyss att OM man upplever att liksom ens liv… till stor del eller kanske nästan helt och hållet domineras av mat, träning och att det går ut över andra områden i livet. Om man är ung att man lägger inte samma vikt vid skolarbete och kompisar längre. Att man drar sig undan från relationer. Rebecka beskrev att hon, utöver de få kontakter hon hade så, isolerade sig hemma.
Jeannette Conte: Mm…
Rikard Wik: Man mår dåligt. De här frågorna blev förknippade med en ångest, en ångest över hur man ska kunna sköta sin träning, en ångest över VAD man har ätit, NÄR man ska äta, HUR man ska planera nästa måltid, HUR man ska göra av med sin energi. Man kanske har upplevelse av att man har tappat kontrollen över ätandet…
Jeannette Conte: Mm…
Rikard Wik: … och ätande blir förknippat med skamkänslor vilket ju inte är naturligt
Jeannette Conte: Ja för att… Nu har vi nästan mer kanske pratat om ätstörningar som gör att man kanske håller kontroll på sin vikt och INTE äter, men det finns ju lika mycket åt andra hållet.
Rikard Wik: Ja ja
Jeannette Conte: Och där känner man ju också folk runt omkring sig det är ganska vanligt att folk har svårt att låta bli att äta, om man äter för mycket av allt och sådär… men NÄR går det liksom över gränsen där? Alltså när kan man börja söka hjälp? Kan man söka bara man känner att ”shit, jag kan inte låta bli!” och det blir ett problem i min vardag? Eller måste det liksom ha eskalerat till något mycket mer handikappande?
Rikard Wik: Alltså om man upplever problem med sitt ätande då tycker jag man ska söka hjälp…
Jeannette Conte: Mm...
Rikard Wik: … helt enkelt… Eh sedan definitionen kring vad som är en regelrätt hetsätningsproblematik eller vad som är ett överätande det är klart att om man vet med sig om att man stoppar i sig mer än man gör av med, man trivs inte med det, man har svårt att få ordning på det så då är det väl det anledning nog att söka hjälp tänker jag.
Jeannette Conte: Mm... Och om vi gräver lite djupare…
Rikard Wik: Mm…
Jeannette Conte: Jag förstår att det finns många många olika anledningar, men vad är det som gör att man hamnar i en ätstörning?
Rikard Wik: Det är som mycket annat idag när man söker svaret det finns inga ”enkla” svar
Jeannette Conte: Mm…
Rikard Wik: Eh… man brukar prata om att det är multifaktoriellt, alltså det är många faktorer som skapar en sårbarhet. Det är allt från genetik, biologiska faktorer till vilka grupper vi befinner oss i och umgås med, våra familjeförhållanden, stress och trauma, personlighetsfaktorer. Kulturen förstås… Rebecka var lite inne på att vi lever i ett ätstört samhälle. Det är ett ganska vanligt uttryck idag. Men ingen av de här faktorerna isolerat säger på ett enkelt sätt att DÅ får man en ätstörning.
Jeannette Conte: Mm...
Rikard Wik: Utan det skapar en sårbarhet och sedan krävs det som regel någon utlösande faktor som gör att självkänslan påverkas eller stämningsläget man kanske blir deprimerad, man får ett behov av att återställa en balans i livet, en kontroll i livet och där kan uttrycken vara olika, men ett av uttrycken kan vara just att ta kontroll över sin egen kropp ta kontroll över maten och så börjar man kanske banta. Man inleder en diet, man förändrar sin träning och så spinner det på och utvecklas till en ätstörning.
Jeannette Conte: Mm… Finns det några fördomar kring det här ämnet?
Rikard Wik: Ja det gör det absolut, det finns ganska många fördomar faktiskt. De vanligaste är väl att ätstörningar drabbar en ung flicka framförallt och en person med ätstörning är kraftigt avmagrad eller utmärglad. Det är väl de allra vanligaste fördomarna.
Jeannette Conte: Mm… hur ser det ut det här med åldersgruppen tänkte jag också på…. att… när brukar det debutera? Nu sa Rebecka att hon tänkte tillbaka till hon var bara 8 år men hur ser det ut generellt?
Rikard Wik: Ja generellt så är det under tonårstiden.
Jeannette Conte: Mm…
Rikard Wik: Alltså när de här frågorna kring identitet, kroppen håller på att förändras. Vem är jag? Generellt kan man säga att det är ofta där man debuterar i sin ätproblematik. Sedan så har man faktiskt sett ett ganska nytt fenomen senaste åren att det finns i dagsläget även fullt vuxna personer som inte har haft ätstörning tidigare som faktiskt debuterar i ganska hög ålder…
Jeannette Conte: *hummar förvånat
Rikard Wik: … i ätstörningsproblematik. Vad det nu beror på, men det är en observation man har gjort.
Jeannette Conte: Okej
Rikard Wik: *hummar instämmande
Jeannette Conte: Vilka varningssignaler ska man hålla koll på?
Rikard Wik: Mm... Varningssignaler då… om man ställer sig själv frågan ”Har jag problem med maten?” så är det väl just det här om man upplever att stora delar av tillvaron alltså både tankemässigt och i beteende kretsar kring att ha kontroll över mat och ätande. Ha kontroll över kroppen, om kroppen förändras eller att det kanske har blivit en målsättning att man ska gå ned i vikt. Att man går omkring med en känsla av att behöva gå ned i vikt, att vara överviktig eller ”känna sig tjock” trots att man kanske har en omgivning som påtalar motsatsen att ”du behöver äta”, ” du är alldeles för smal”, ”du behöver gå upp i vikt”
Jeannette Conte: Mm...
Rikard Wik: Om man märker att man mår sämre helt enkelt. Att man tappar kontakten med kompisar för träningen har blivit viktigare än kompisarna. Att man inte längre kan delta i samma aktiviteter som man brukade för det finns inte utrymme för dem i livet utan alla prioriteringar eller de flesta i alla fall handlar om just det här med mat och ätande…
Jeannette Conte: Mm…
Rikard Wik: … och ha kontroll över kroppen. Då ska man definitivt söka hjälp, absolut!
Jeannette Conte: Jag tänker att det måste ha varit ett varningstecken då om man är en anhörig som vi också pratade om att Rebecka sa att om det är någon som isolerar sig också att det är ett tecken. Vilka fler varningstecken finns det där?
Rikard Wik: Ja men det är det väl just som anhörig då, så är det väl då man ser de här sakerna att man ser att personens personlighet, stämningsläge, alltså att det sker en förändring av personligheten där mot att vara kanske mer inbunden, framstå som mer nedstämd och bekymrad. Att umgänget minskar. Om man går i skolan att man kanske inte… betygen kanske dalar... mer och mer av att ”Nej jag har ätit” eller ”jag äter sen” eller att man förändrar sina matvanor att ”det kan jag inte äta längre” och man ska byta ut produkter mot andra som man tycker är nyttigare eller som anses nyttigare.
Jeannette Conte: Ja, och Rebecka hur upplever du? Hur bra är liksom skola, vård, föräldrar, anhöriga på att upptäcka en ätstörning?
Rebecca Jansson: Ja... *skrattar till... det är väl en svår fråga tänker jag. Nu hade jag ju tur att de i min närhet, mina kollegor framförallt, upptäckte det och hjälpte mig men jag tycker att vi behöver prata om det mer i skolan och väcka upp frågorna och verkligen så här, ja men bidra till att normalisera det för att också skaffa sig kunskap om det så kanske vi kan upptäcka det tidigare
Jeannette Conte: Mm…
Rebecca Jansson: När det gäller vården... Det beror ju på vilken vård som jag sa lite innan, alltså det finns ju många olika typer av vård och där man får hjälp. Men i början av min sjukdomsperiod då tyckte jag ju inte att det var så bra... *skrattar till* alltså att de upptäckte det så bra och hjälpte mig tidigt.
Jeannette Conte: Nej…
Rebecca Jansson: Mina föräldrar, om jag pratar för min egen del så valde ju jag… eller jag isolerade ju mig och jag bodde ju själv hemma. Alltså jag bodde ju inte hemma hos mina föräldrar. Jag hade ju ett eget boende och då är det ju svårt för dem att se. Men när man bor hemma då tänker jag att man som förälder att man äter med sitt barn och att man stöttar och att man liksom inte pratar om maten och värderar maten utan att det är liksom något man ska äta och det är energi och kroppen behöver energi och man snappar ju upp mer än vad man tror om hur man pratar kring det.
Jeannette Conte: Mm... Jag tänker att det behöver ju liksom komma upp en allmän dialog kring det här, alltså en naturlig dialog även när det inte är någon som är sjuk runt omkring en så att det inte blir konstigt då. Så hur kan man göra för att börja prata om det naturligt och på ett bra sätt på arbetsplatser eller hemma eller i skolan eller med kompisar? Hur börjar man?
Rebecca Jansson: Ja jag vet inte hur man börjar... *skrattar till* Men jag tror att det viktiga är att inte värdera mat tror jag… och värdera när jag får äta och inte äta utan att jag kan äta allt hela tiden men jag kan ju inte äta …. Alltså inte ALLT hela tiden men jag kan ju äta AV allting.
Jeannette Conte: Mm… Nä men jag tänker att man kanske kan lyfta upp frågan om man märker att… för det är ju ganska ofta folk säger såna där småkommenterar att ”man borde inte äta mer” eller ”nä jag ska inte äta idag” eller ”jag håller igen” och det är ju lite som ett fönster då och man kan passa på och fråga då ”hur ser du på det här med mat eller kost? Eller?
Rebecca Jansson: Fast om man bara tar snacket i fikarummet på arbetsplatsen typ…
Jeannette Conte: Ja…
Rebecca Jansson: … då är man ju duktig om man avstår från fikan på fredagarna och det är ju jättekonstigt.
Jeannette Conte: Ja…
Rebecca Jansson: Man är ju inte sämre eller bättre om man tar fika eller inte
Jeannette Conte: Nej…
Rebecca Jansson: Så var vi än sitter och snackar så har vi ett ätstört samtal kring mat och man förtjänar kanske bara att äta sötsaker om man har tränat en dag i veckan eller vad det kan vara och det där sker ju inte alltid medvetet tänker jag, alltså det bara sker i snacket.
Jeannette Conte: Ja det är intressant, man märker ju att man vet väldigt lite om det så man kan gå ut och söka själv också och hitta lite grann. Men om vi går in på dig Rebecka…. Hur mår du idag? Och hur ser du på mat i din vardag idag?
Rebecca Jansson: Ja men alltså jag mår fint och bättre än på länge
Jeannette Conte: Hur länge sedan är det du var på Ätstörningscentret?
Rebecca Jansson: Jag lämnade Capio 2018, på sommaren.
Jeannette Conte: Mm...
Rebecca Jansson: Så det är ju några år men jag är fortfarande inskriven på en Ätstörningsmottagning och går på kontroller och i samtal och så vidare men jag mår ju bra och mitt förhållande till mat eller hur jag ser på mat idag det är precis som jag sa för en liten stund sedan att mat är min energi och jag behöver den och jag kan inte värdera mat utan jag behöver äta regelbundet och jag behöver se till att jag får i mig tillräckligt och det är också erhört viktigt för att jag vet att om jag slarvar eller om jag mixtrar med maten eller träningen eller vad det nu än må vara så finns den här lilla sjukdomen, personen eller vad det nu är inom mig och hackar hela tiden
Jeannette Conte: Mm...
Rebecca Jansson: Så jag tror att jag alltid behöver vara på min vakt alltså… i alla fall just nu
Jeannette Conte: Ja… är det här något vanligt för jag tänker att det kan ju vara viktigt att lyfta det också. Rikard hur brukar det se ut? Är det så att det kommer liksom vara en väldigt lång tid efter behandling eller att man alltid kommer behöva tänka på det här om man haft en ätstörning? Att det blir en annan typ av vardag?
Rikard Wik: Att man alltid behöver tänka på det, det är inte säkert. Det är självklart så att man kan bli helt… Alltså inte bara frisk utan även fri från en ätstörning. Men däremot är det förmodligen så att…Jag menar vi människor vi gör inte saker för att vi är dumma i huvudet utan vi gör saker för att det fyller en funktion för oss och för Rebecka och alla som är drabbade av ätstörning så finns det två sidor av myntet. Om den ena sidan är lidandet och skammen och alla de sakerna så är andra sidan av myntet att det även har hjälpt till med vissa saker i livet kanske handskas med svåra känslor. Och det man nog, som Rebecka också är inne på, det är att man kan betrakta det som en sårbarhet man bär med sig som man har använt sig av förr när livet kändes svårt och livet kommer i perioder för alla människor att kännas svårt och då är det lätt att gamla mönster väcks till liv och man behöver vara lite observant på det i Rebeckas situation att ”nä men det där känner jag igen och det vet jag var det kommer ifrån...” och som du också uttrycker egentligen Rebecka att idag har du verktyg att möta de sakerna.
Jeannette Conte: Mm...
Rikard Wik: Så absolut man kan bli fri från en ätstörning och leva friskt och att livet inte begränsas av frågeställningar kring kroppen eller mat och ätande, absolut kan man det.
Jeannette Conte: Mm...
Rikard Wik: Men det är en sårbarhet som man bär med sig.
Rebecca Jansson: Jag tänker lite på det som Rikard säger att på något sätt så har ju ätstörningen för mig inte bara fyllt en negativ funktion. Den hjälpte ju mig att hantera saker i livet som var tuffa då.
Jeannette Conte: Mm...
Rebecca Jansson: Även om det blev på ett fel sätt så trodde man ju att man hade kontroll när man kunde kontrollera vissa saker men den där kontrollen är ju inte en sann kontroll den ställer ju till det, men ibland är det ju skönt att… och det är ju det som är så lurigt tycker jag som Rikard säger att när livet går upp och ner då är det lätt att ta ett steg eller två tillbaka in i sjukdomen för att där är det tryggt och där är jag expert.
Jeannette Conte: Mm…
Rebecca Jansson: Och då får man känna sig att man kan någonting och att man är bra. Men alltså livet kommer ju inte alltid vara på botten eller på toppen utan det går upp och ner och ja… nej… Svårt
Jeannette Conte: Mm... ja men det är fint att du har fått med dig verktygen i alla fall
Rebecca Jansson: Mm…
Jeannette Conte: Kan man säga… Och Rikard, avslutningsvis… om du skulle ge tre råd till oroliga föräldrar eller kanske lyssnaren som känner igen sig, vad skulle det vara?
Rikard Wik: Oj! Tre råd?
Jeannette Conte: Ja
Rikard Wik: Får se om jag kan ge tre råd… Det första är väl kanske då att om man känner igen sig i det som… Ja då tänker jag då till den som eventuellt är drabbad… om man känner igen sig i Rebeckas berättelse och i mina beskrivningar så är det att söka hjälp… det är det absolut första rådet
Jeannette Conte: Mm...
Rikard Wik: Ätstörning är svårt. Det finns bra självhjälpslitteratur men sök åtminstone hjälp för att få en professionell bedömning av vilken nivå av hjälp du behöver… Det är väl det första.
Jeannette Conte: Mm...
Rikard Wik: Som anhörig så är det nog det som Rebeckas kollegor gjorde… De visade att de fanns där, de vågade prata om det, de vågade sätta ord på sin oro för Rebecka. De undvek inte de svåra frågorna...
Jeannette Conte: Mm...
Rikard Wik: Och även om du får ett nekande svar eller ett icke svar – fråga igen! Det är ändå att öppna en dörr för att den det berör är mogen för det så har man redan satt ord på det från mottagaren så det gör det lättare att ta steget
Jeannette Conte: Ja
Rikard Wik: Både som kanske om vi då kallar det för patient och som anhörig så är kampen mot ätstörningen. Det är en tuff kamp och det är tufft att vara stöd till någon som har en ätstörning och båda två behöver stödpersoner runt sig och det behöver inte bara vara professionella utan att vända sig till arbetskamrater, vänner som man känner förtroende för och prata om sin situation, det tänker jag också är ett viktigt råd.
Jeannette Conte: Ja men det var tre riktigt bra råd, ett till oroliga anhöriga, ett till lyssnare som känner igen sig och det sista rådet till bägge parterna.
Rikard Wik: Mm...
Jeannette Conte: Tusen tack för att ni kom och pratade om det här idag!
Rebecca Jansson: Tack så mycket
Rikard Wik: Tack själv
Jeannette Conte: Vill du som lyssnar veta mer om ätstörningar eller hur du kan få hjälp med ditt förhållande till mat? Ta kontakt med din vårdcentral som hjälper dig vidare. Du kan också läsa mer på hemsidan för Capio Ätstörningscenter Varberg och på Capio.se/podd där du har länkar till mer läsning.
Jag heter Jeanette Conte – Ha det bra!
*Signaturmelodi*
*Fågelkvitter*
Kvinnlig röst: Det här var en produktion från Poddagency