Programledare: Jeanette Conte
Publicerat: 2022-06-03
**Signaturmelodi**
Jeanette Conte: Emilia, välkommen!
Emilia Gustad: Tack!
Jeanette Conte: Du möter ju barn och ungdomar som mår dåligt varje dag och om vi börjar där liksom, - Hur mår dagens ungdomar?
Emilia Gustad: Ja, dom jag träffar i min vardag när jag jobbar som psykolog mår ju så klart av olika anledningar inte bra. De som kommer till mig... De allra flesta har problem med ångest eller oro, det är den absolut vanligaste sökorsaken kan man säga. Men det kan vara att man annars har problem med att sova, att det är kämpigt i skolan, jobbigt med kompisar, eller att man känner sig nere, så dom jag träffar mår ju så klart inte så jättebra!
Jeanette Conte: - Just det. Du träffar ju bara dem som söker av en anledning.
Emilia Gustad: Ja, precis.
Jeanette Conte: Jag tänker, man hör ibland, från oss vuxna att det hörs så här: ”ungdomar idag, de mår bara sämre och sämre” men… asså… hur ser det ut? Stämmer det?
Emilia Gustad: Ja, det råder lite delade meningar kring det skulle jag säga. Å ena sidan så kommer allt fler larmrapporter, om att unga mår mer psykiskt dåligt idag jämfört med tidigare och att till exempel BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, inte hinner ta hand om alla som behöver vård hos dem, å unga idag uppger att de har fler psykiska besvär, de söker med vård. Sedan har användning av antidepressiva läkemedel har också ökat de senaste 10 åren bland just unga. Folkhälsomyndigheten dom rapporterar om en tydlig ökning av psykosomatiska symtom hos unga, och med det menas både psykiska och känslomässiga och sedan somatiska eller kroppsliga, till exempel huvudvärk, illamående, magont och så…. men det verkar också som att vare sig allvarligare diagnoser eller ångest och oro, ängslan har ökat nämnvärt hos unga under det senaste decenniet!
Jeanette Conte: Okej
Emilia Gustad: mm… Föreningen Mind de gjorde 2018 en kunskapsöversikt kring ungas psykiska ohälsa, som visade att 74% av 16 - 19 åringar uppger att de har ett gott psykiskt välbefinnande.
Jeanette Conte: Det är ganska mycket ändå, 74...
Emilia Gustad: Ja! Det förvånade mig nästan lite.
Jeanette Conte: mm...
Emilia Gustad: Det är ju en klar majoritet av alla 16 - 19 åringar som mår ganska bra låter det som. Sedan fann man också när man gjorde den här rapporten att ungas psykiska besvär varit i stort sett oförändrade sedan det kom en ökning under 1990 - talet men sedan dess så har det inte blivit så mycket värre. Sedan så har prinsparets stiftelse gjort en ungdomsbarometer som tar tempen på hur ungdomar mår. Då såg man att de allra flesta 13 - 19 åringar ser positivt på livet just nu.
Jeanette Conte: Mm... intressant att det är så olika budskap.
Emilia Gustad: Ja…
Intervjuare: Jag kan ju också tänka på ibland, för jag vet ju att journalistiken med mer statistik och så, att fler och fler söker, men det behöver ju inte betyda att de mådde dåligt förut men kanske att man söker mer idag och då blir ju statistiken lite missvisande, det kanske är färre men att fler söker. *det pratas lite i mun på varandra här med småord
Emilia Gustad: Absolut, visst kan det vara så.
Jeanette Conte: Ja…
Emilia Gustad: Den slutsatsen jag drar i alla fall, så är det så att allvarlig psykisk ohälsa; depression och ångest har inte ökat, men till exempel vårdkonsumtion och självrapporterade psykiska besvär, det har ökat mer idag.
Jeanette Conte: Jag ser det lite som positivt, i viss mån… ja, man mådde ju inte bra när man var tonåring… nu är jag ju uppväxt på 90-talet och fick panikångest -96, ingen hade hört talas om panikångest… jag fick gå och prata med en abbedissa… dom visste inte vart de skulle skicka mig... **skratt** Förstår du? **skratt**
Emilia Gustad: **skratt**, ja…
Jeanette Conte: Hade man vetat innan att det fanns, att det var normalt att gå, så hade kanske man sökt.
Emilia Gustad: … ja, visst.
Jeanette Conte: Jag tycker att det är lite positivt, ändå.
Emilia Gustad: mm...
Jeanette Conte: Men du… hur ska man förstå då, den här skillnaden i det du säger? Alltså det vill säga att forskningen visar en sak men att ungdomarna upplever en annan.
Emilia Gustad: Ja… i Minds kunskapsöversikt som dom gjorde 2018 så försökte man förstå just den där skillnaden och jag tycker dom hade en hel del intressanta tänkbara förklaringar. Man tror att det kan ha att göra med att samhället har blivit bättre på att uppmärksamma symtom som är kopplade till psykisk ohälsa. Det finns en stor öppenhet bland dagens ungdomar att prata om hur man mår och att man då lättare får kontakt med vården… just för att det är lättare att prata om det. Man tror också att det kan ha att göra med att fler symtom förknippas med psykiatriska diagnoser idag än tidigare och att unga använder ju ett nytt språk och använder termer som ”ångest” ganska fritt i sin vardag, vilket man inte gjorde förut och då kanske de fångas upp i statistiken men missades tidigare.
Jeanette Conte: Just det…
Emilia Gustad: Sedan är det så att även diagnoser, de utvidgas i sig så att flera känner igen sig i dom.
Jeanette Conte: mm...
Emilia Gustad: Sedan till sist så tänker man också att unga idag påverkas av den förändring som har skett i livets förutsättningar, det omgjorda skolsystemet, arbetsmarknaden, digitaliseringen och nätmobbning. Men då menar man snarare att unga reagerar ganska sunt på de här förändringarna som har skett i deras livsvillkor jämfört med tidigare generationer, men att det nödvändigtvis inte betyder att psykiska sjukdomar har ökat.
Jeanette Conte: Okej! Också positivt.
Emilia Gustad: Ja…
Jeanette Conte: Vi ska inte gå in på den biten, men du nämnde där att antidepressivt har ökat… då blir jag direkt så här… är det helt bra? Alltså är det ett sätt att bara ta bort symtom, eller… och vad händer i långa loppet med den ökningen?
Emilia Gustad: Ja… det är en stor fråga... och det är ju inte mitt expertområde, mm... I min kliniska vardag i primärvården har vi ingenting att göra med medicinering av unga att göra utan det sköter helt och håller specialistpsykatrin BUP.
Jeanette Conte: Okej
Emilia Gustad: Så det är ju långt ifrån mitt expertområde då, men man kan väl tänka sig att det kan vara lite både och. Till exempel att det är bra att unga får tillgång till den bästa vården, om man anser att en medicin skulle kunna vara det. Att man har blivit mindre försiktig och att det hjälper många fler än det gjorde tidigare, men sedan vet vi ganska lite hur människor påverkas av att äta den typen av medicin under lång tid och framför allt kanske hur det påverkar unga, inte färdigutvecklade, hjärnor att börja ta mediciner tidigt. Sedan kan det ju finnas en oro att medicinen ersätter annan vård som inte kan ges på grund av resursbrist eller tidsbrist, att det kan vara en oro så klart…
Jeanette Conte: mm...
Emilia Gustad: Så det är inte svart eller vitt utan jag tror att det kan vara lite båda delarna.
Jeanette Conte: Just det… och ungdomar som kommer till dig, upplever du att de själva ber om eller pratar om medicinering?
Emilia Gustad: Ja. Det skulle jag säga att en hel del gör. Det finns lite två läger av de jag träffar. En del där jag kanske tänker att det skulle vara bra att sätta in medicin, men att det finns en stor ovilja från hela familjen eller ungdomen, att man tycker att det är läskigt, att det känns som ett stort steg och att man inte vet som sagt vad det får för konsekvenser. Men jag tycker också att det är många som kommer med ett önskemål redan från början, att man har hört eller att man kanske har en förälder som har testat medicinera som det har funkat alldeles utmärkt för och då har man redan på förhand ett önskemål om att det här vill vi snabbt sätta in.
Jeanette Conte: Så det finns hela spannet?
Emilia Gustad: Aaa, visst.
Jeanette Conte: Okej, då har vi lite koll på hur det ser ut, alltså forskningen kontra hur det verkar vara från lite olika håll.
Emilia Gustad: Ja...
Jeanette Conte: Om vi går in på det viktiga ändå. Hur ser man när någon mår dåligt? Det är ju liksom en fråga och vad ska man vara extra uppmärksam på? Kanske lite tidigare signaler, om man nu är vuxen eller anhörig?
Emilia Gustad: Mm... Jag tror att en viktig signal på att någon i sin närhet inte mår bra, det är att personen börjar förändra sina vanor eller beteenden i vardagen. Det kan till exempel handla om att personen drar sig undan sina vänner eller stänger in sig mer på sitt rum och inte vill hitta på grejer på fritiden som den tidigare tyckt om att göra. Sedan ska man ju också komma ihåg att det är en fullt normal del av tonårsutvecklingen...
Jeanette Conte: **fniss** Jag tänkte det...
Emilia Gustad: … att vilja dra sig undan.
Jeanette Conte: Ja...
Emilia Gustad: Att inte hänga lika mycket med familjen ute i TV soffan som tidigare, att man har mer behov av sitt ”eget space” och att få vara lite mer för sig själv. Men det jag menar är när man drar sig undan i alla livsområden…
Jeanette Conte: Okej...
Emilia Gustad: Att man isolerar sig från vänner eller håller sig hemma och inte aktiverar sig nästan alls, då kan det ju vara ett problem. Förändring av vanor kan ju vara att man har svårt att komma i säng, eller att komma upp på morgonen, när man ska iväg till skolan. Man kanske äter mer eller mindre än tidigare, eller gradvis slutar bry sig om sin hygien, eller hålla ordning omkring sig. Man kan få svårt att få gjort sitt skolarbete eller att man pluggar överdrivet mycket, lägger orimligt mycket tid och kraft på att få perfekta betyg och sedan är ju det lite mer självklara tecken att man märker att någon är mer nedstämd eller mer låg än vanligt, mer irriterad och arg. Helt enkelt inte verkar glad.
Jeanette Conte: Nej...
Emilia Gustad: Och det ska man också komma ihåg att ha humörsvängningar eller att ha ett lite bredare känsloregister är ju också en väldigt normal del av att bli tonåring. Det händer ju väldigt mycket i både kroppen och hjärnan under den här perioden, så det i sig behöver ju inte betyda att det är något allvarligt på gång…
Jeanette Conte: Nej, det kan ju också vara en vanlig tonårsperiod.
Emilia Gustad: Aah, exakt.
Jeanette Conte: Har du liksom något tips om man nu är förälder och vet om att ”jag kanske inte har den bästa relationen till mitt barn”. Har du något tips på hur man ska närma sig den, vad kan man säga för att det ska underlätta för ungdomen att kanske inte ens prata med föräldern, men söka hjälp, eller…
Emilia Gustad: Aah, jag tror att den viktigaste början är att vara mer närvarande, om man inte redan är det, att frigöra tid så att man kan umgås och spendera tid tillsammans med sin ungdom och på så sätt lite smått börja prata. Det kan ju vara så att man inte är vana att prata om svåra saker, att man inte har den relationen. Så någonstans måste ju det första steget vara att skapa en arena för det eller möjlighet till samtal... Ehum...
Jeanette Conte: Vad gör man då då - om det är en ungdom som inte ens vill vara med en. Hur ska man tråckla sig in?
Emilia Gustad: Ja, en idé kan ju vara att bjuda in sig själv till saker ungdomen är intresserad av eller tycker om...
Jeanette Conte: Just det...
Emilia Gustad: Att man anammar lite dens intressen eller sätter sig bredvid när den kanske sitter och spelar eller gör något på sitt rum. Att man frågar; ”får jag vara med”, ”får jag sitta med en stund?” ” vad pysslar du med?”… Att man bjuder in sig själv och visar intresse för det som ungdomen gillar.
Jeanette Conte: Det behöver vara på ungdomens villkor liksom?
Emilia Gustad: Ja. För de föräldrar och andra vuxna som står en ungdom nära är ju i de allra bästa fall den största källan till trygghet och stöd och kommer fortsätta under en förhoppningsvis lång tid framöver, så kan man stärka de vuxenrelationerna som redan finns i ett barns eller ungdoms liv, så tror jag att det i det långa loppet är det absolut bästa…
Jeanette Conte: Okej, så man ska försöka få tid med sina barn och sina ungdomar, men alltså... Upplever du att många föräldrar får kämpa med att få vara med sina ungdomar eller hur ser det ut i snitt?
Emilia Gustad: Ja… just på grund av den här naturliga utvecklingen, att tonåringar ska ju mer och mer röra sig från ursprungsfamiljen och hitta sin egen grej och bli självständiga individer och hitta sig själva, sin plats i världen. Jag tycker att det är många föräldrar som säger att de försöker prata med sitt barn eller tonåring men att de liksom får dra saker ur dem. Ett tips kan ju vara där att man kan försöka prata under lite lättsammare förhållanden, till exempel när man åker bil, när man inte sitter och tittar på varann, när man sitter bredvid varann, det kan vara ett lite avslappnat sätt att prata på. Eller medan man gör något som vi var inne på förut, att man bjuder in sig själv och sitter med och sitter och bara snackar medan man spelar TV-spel eller så där. Sedan är det ju många ungdomar som kommunicerar mycket via text och digitalt idag. Det kan vara en idé att man skickar SMS, eller liksom har digital kontakt och på så sätt lättare kan prata också.
Jeanette Conte: Ja. Just det... så man får testa lite grann och kolla, vart kan det vara lättast, är det när vi åker bil eller vill min ungdom att vi skriver text. Så kanske man får se till att det är på ungdomens villkor, inte att nu vill jag som vuxen prata, så nu sätter vi oss och pratar om det inte alls passar… för de är ju lite luriga de där ungdomarna… Ena sekunden är de vuxna och nästa sekund är de pyttebarn…**fniss**
Emilia Gustad: **skratt** Javisst, de är små/stora på något vis.
Jeanette Conte: Ja där har vi vuxna ansvar att möta dem och låta dem få vara det också.
Emilia Gustad: Sedan, en intressant sak som kom fram i den här ungdomsparametern som prinsparets stiftelse gjorde, det var att man såg att 1 av 3 ungdomar upplever att föräldrar eller vuxna inte förstår deras problem.
Jeanette Conte: Aha…
Emilia Gustad: Så här tror jag verkligen att det gäller att man som vuxen tar sig tid att lyssna och just spendera tid tillsammans. Vi som vuxna kan ju försöka tänka lite på, vi behöver nog träna på att just ”lyssna” och inte direkt komma med goda råd eller förmaningar eller försöka lösa problem direkt utan börja med att bara lyssna, var intresserad, visa intresse för hur ungdomen har det, hur den mår, vad den tänker på och bekräfta dennes känslor eller upplevelser den har.
Jeanette Conte: Mm... Det där är en smart grej tror jag faktiskt och viktigt som du säger - att om de kommer med ett problem att man inte behöver vara ”vuxen” då och se en lösning.
Emilia Gustad: Nej... Jag tror att man har mycket att vinna på att man till en början bara lyssnar och bekräftar ungdomens känslor och upplevelser. Sedan ett annat konkret tips kan vara att stötta personen att komma tillbaka till sina vanor, beteenden och rutiner som man har haft tidigare. Försöka se till att basbehoven blir tillgodosedda, som sömn, mat och motion, att den grejen funkar. Uppmuntra att personen aktiverar sig på fritiden, både med familjen kanske, men också utanför. Visar det sig sedan att det finns problem i personens liv som skulle kunna gå att lösa och ungdomen vill ha hjälp så ska man såklart göra det. Det kan ju vara ett viktigt stöd som förälder och vuxen att hjälpa till med att kontakta skolan om det inte fungerar där, eller prata om hur man löser en konflikt med vänner. För det har ju vi vuxna sannolikt mer erfarenhet av än ungdomen och kan nog kanske ge lite perspektiv som de ibland saknar.
Jeanette Conte: Får jag skicka en brasklapp här. Det är många vuxna som skulle behöva lära sig hur man hanterar konflikter...**skratt** och kanske behöver prata med någon och lösa det själv först…
Emilia Gustad: Ja och känner man som förälder att man inte räcker till, eller absolut inte når fram, då kan en viktig hjälp och stöd vara att lotsa vidare, till kanske elevhälsan eller ungdomsmottagning eller vården.
Jeanette Conte: Just det.
Emilia Gustad: Att möjliggöra att någon annan tar vid, kanske professionell.
Jeanette Conte: Det kan ju också vara, vad jag kan tycka en skön grej som vuxen, att man kan säga att ”du behöver inte prata med mig” om man känner att det är för stort ansvar av någon anledning.
Emilia Gustad: Absolut. En del saker vill inte barn heller berätta för sina föräldrar.
Jeanette Conte: Nej…
Emilia Gustad: Så är det också...
Jeanette Conte: Åh… det där är så jobbigt tycker jag som förälder...
Emilia Gustad: Jaa
Jeanette Conte: … Att man vet att man inte kommer få reda på allt...**fniss*
Emilia Gustad: Nää, precis.
Jeanette Conte: Aah, men då har vi fått lite konkreta tips på vad man ska vara uppmärksam på och hur man ska kunna närma sig sin tonåring. Jag tycker att det är viktigt det du pratat om att göra det på dens villkor och kanske inte vad dens villkor är, att det är olika för alla. Det kan vara olika för barn i samma familj.
Emilia Gustad: Aah, absolut!
Jeanette Conte: Du, vi ska gå in på... Du arbetar ju med ett särskilt uppdrag som handlar om barns och ungas psykiska hälsa. Kan inte du berätta mer om det?
Emilia Gustad: Jo. I region Stockholm har man ett projekt där man vill förstärka ”första linjen” för psykisk hälsa, alltså primärvården - vårdcentralerna, och det innebär att sedan december förra året 2021, så ska alla husläkarmottagningar kunna ta emot barn och unga 6 - 17 år med mild till måttlig psykisk ohälsa. Kan man inte erbjuda det stödet och behandlingen som krävs på en viss vårdcentral, så har man avtal med en annan där den kompetensen finns. På Capio Ringens vårdcentral där jag jobbar så har vi lyxen att vara 7 psykologer. Där 4 av oss faktiskt jobbar delvis eller helt med barn och unga. Så ser det ju så klart inte ut på alla vårdcentraler men det ska i alla fall i Region Stockholm gå att få psykologisk behandling och hjälp på alla husläkarmottagningar. Det här med mild till måttlig psykisk ohälsa… *fniss* … kan ju vara lite luddigt. Vad menas med det? Lite mer konkret så jobbar vi med barn och unga i ett tidigare skede, än specialistpsykatrin BUP. Man kanske ännu inte har utvecklat symtom på psykisk ohälsa, men löper risk att göra det, eller så har man lite mer avgränsade problem, alltså det är inte fullt så allvarligt och då är första steget att komma till oss.
Jeanette Conte: Ah, men apropå att komma till er, kan vi inte dra lite grann hur det ser ut för en patient, alltså från början till slut, man hoppas ju det är ett slut så att de mår bra. Hur brukar det se ut? *fniss*
Emilia Gustad: Jamen till oss så söker oftast föräldrar via chatt, även om man som barn kan logga in med Bank-id från 13 år och söka själv, och då på vår vårdcentral så kommer man i direkt kontakt med en psykolog som gör en första bedömning som kanske landar i att vi hänvisar till en annan instans, till exempel Elevhälsan, kommunen eller BUP men i de allra flesta fall så bokas det in ett första bedömningssamtal med en psykolog och då vill vi alltid träffa ungdomen och en vårdnadshavare tillsammans första gången.
Jeanette Conte: Får jag fråga då. Finns det barn som vill gå själv?
Emilia Gustad: Det gör det och framför allt tonåringar. Då är det snarare... inte regel, men ofta att de har önskemål att få prata själva. Att söka helt fritt det kan man göra till Elevhälsan, skolans kurator eller ungdomsmottagningen, men vi psykologer vi bedriver ju vård och som all annan vård så behöver ju målsman godkänna att man tar emot en vård.
Jeanette Conte: Så om man är ungdom och känner så här att ”jag vill inte berätta för mina föräldrar att jag vill gå och prata med någon” så kan man göra det via Elevhälsan på en skola?
Emilia Gustad: Ja, då kan man börja med det och om det visar sig sen att man behöver mer hjälp än de kan erbjuda, då kanske man kan få till en dialog med föräldrarna. När man väl kommer till oss så vill vi gärna sitta ned första gången tillsammans för att få allas perspektiv och få liksom tidslinjen lite klar för oss. Sedan kan man komma överens att redan under första samtalet så delar vi på oss och så sitter jag själv några minuter med ungdomen och frågar om det är något som är svårt att berätta när din förälder är med, en del frågor kan ju vara lite känsliga att svara på som jag kan tycka om att ställa till ungdomen på tu man hand. Sedan om man bestämmer sig för att vi ska inleda en behandlingskontakt, då kan man också komma lite överens om beroende på ungdomens ålder och mognad att den kan ju komma dit själv, eller att en förälder följer med men väntar i väntrummet, hela, eller delar av samtalet också. Man kan så klart individanpassa, men jag skulle säga att det är en skillnad när man levererar eller bedriver vård, jämfört med bara stödsamtal via en kurator till exempel på skolan, eller på Ungdomsmottagningen.
Jeanette Conte: Okej, men då har de hört av sig och de är inskrivna och de har i de flesta fall kommit med sin förälder, vad händer där då och vad gör man?
Emilia Gustad: Ja på det första samtalet, bedömningssamtalet, så handlar det mycket om att kartlägga, att ställa frågor kring hur ungdomens vardag ser ut, tidigare mående, kanske höra om det finns någon ärftlighet för psykisk ohälsa och försöka ringa in vilket besvär, eller vilka problem som ungdomen har. Tillsammans så gör vi en plan för hur vi går vidare i slutet av det samtalet. Fortsätter man hos oss, så erbjuder vi i de allra flesta fall KBT men även föräldrastöd och ibland så kan det ju vara så att redan i första samtalet så ser vi att det är något annat som behövs, till exempel Elevhälsa eller direktremiss till BUP. Hos oss lite oavsett hur gammalt barnet eller ungdomen är, så har föräldrarna en ganska aktiv roll i behandlingen, då de är de som är med barnet eller ungdomen hela tiden. Jag utgör ju en väldigt, väldigt liten del av personens liv, men det är hemma oftast problemen eller och lösningen finns, så därför är föräldern viktig, har en viktig roll, de är ett viktigt stöd.
Jeanette Conte: Just det! Börjar föräldrar gå i terapi samtidigt?
Emilia Gustad: En del kan göra det, men vi är noggranna med att aldrig gå till samma då, utan då får man gå till en kollega.
Jeanette Conte: Ja just det ja… Det där kan jag tänka som skulle behövas som förälder, alltså både hur man hanterar någon som mår dåligt, oavsett om det är ett barn eller inte, ”hur är jag bästa stöd”. Jag tänker också att det triggar massa grejer hos en själv som man skulle behöva liksom hjälp med och lite sådär…
Emilia Gustad: Ja…och triggas det saker hos en själv, eller att man får frågor kring hur man kan hjälpa ungdomen eller hur man på bästa sätt kan vara ett stöd, då brukar ju vi behålla det inom kontakten för ungdomen, att man får föräldrarnas stöd, men sedan om det väcks saker som är väldigt jobbiga för en själv som man behöver egen behandling för, då kan man ju söka själv.
Jeanette Conte: Aah... Jag kan tänka att det kanske inte behöver vara en superstor grej utan att man går och oroar sig eller så här; ”jag når inte mitt barn”, hur kan jag göra det? Alltså det kan finnas massa grejer som gör att man blir orolig, eller att ”gud, jag blir arg på mitt barn som mår dåligt, hur ska jag hantera det? eller att ”jag tycker det är jobbigt att han är så här, hur ska jag göra då?” Det kan man ju inte medfött! **skratt**
Emilia Gustad: Nää... **skratt**
Jeanette Conte: Jag kände bara att härom veckan skulle min son, han är 11, han ville inte följa med på en grej som han behövde göra, och han bara …”jag kommer inte följa med” och då kände jag så här; ”ok, nu är han 11. Jag kan lätt bara säga ”jo, du har inget val”, men tänk när han blir tonåring, hur gör man när barn och ungdomar säger ”jag vill inte”? – jag hade ingen aning! så intressant alltså!
Emilia Gustad: Ja
Jeanette Conte: Men okej - en typisk behandling då, finns det en sådan som heter ”typisk behandling” för ett ”vanligt problem”?
Emilia Gustad: Jaa, men som jag sa i början så är den vanligaste sökorsaken till oss ångest eller oro och nåt som jag stöter på ganska ofta är social ångest eller social fobi och det är precis vad det låter som, en nervositet eller ångest som växer i sociala sammanhang och det innebär ofta att man är rädd för att bli kritiskt granskad eller bedömd av andra. Så det är väldigt vanligt och brukar debutera, eller bli tydligare just under tonåren, så det ser jag ganska mycket av. Och har vi kommit fram till att det är vad den här personen besväras av, ungdomen som har sökt vård, då får man till en början lära sig lite mer om diagnosen, vad det innebär att ha social ångest. Hur fungerar ångest? Vad är det? Vad är vanliga tankar och känslor och beteenden som många har som har de här besvären. Sen gör vi alltid, eller vi vill alltid göra ett detektivarbete, hur ser ångesten ut för just den här personen i dess vardag?
Jeanette Conte: Mm...
Emilia Gustad: Då kan man få i hemuppgift att föra som en ångestdagbok över svåra situationer och liksom observera – vad gör jag i situationer som väcker den här ångesten? Är det saker jag försöker undvika, eller försöker jag kontrollera de här situationerna på något sätt? Det är ju väldigt vanligt vid den här typen av ångestproblematik att man har tankar om vad som skulle kunna hända om man är i en social situation. Man tänker mycket efteråt, hur skötte jag mig? Vad tänker de andra nu?
Jeanette Conte: Mm... Är det här väldigt vanligt?
Emilia Gustad: Ja, det är vanligt. Jag tror att det är något väldigt mänskligt att vilja passa in och inte sticka ut ur gruppen och när man kommer upp i tonåren så börjar man se sig själv lite mer utifrån och det blir väldigt viktigt, det här med vänner och att vara del av en grupp, att passa in och inte sticka ut för mycket, att vara ”normal” på något vis. Så jag tror att det är därför de här problemen ofta dyker upp då. När man har fått kartlägga lite... Hur ter sig min ångest i vardagen? Vad gör jag för att försöka undvika eller kontrollera svåra situationer och vad brukar jag ha för vanliga tankar och känslor, vad dyker upp när jag utsätts för det här? Då går ju behandlingen sedan ut på att till största del utsätta sig i små steg, för det man tycker är jobbigt.
Jeanette Conte: Ja vad säger ungdomarna om det då generellt?
Emilia Gustad: De tycker att det är skitjobbigt! Vi ber ju dom att göra det dom är mest rädda för i hela världen, så det är jättetufft. Dom tycker att det är väldigt jobbigt men den viktigaste utgångspunkten är att vara tydlig med varför vi gör det här. Har de förstått hur deras beteende hänger ihop med problemen, varför det inte blivit har blivit bättre utan ofta snarare värre för att man har gjort på ett visst sätt, så att man har en gemensam förståelse för hur det här problemet ser ut och vad man tänker behöver göras åt det. Sedan ska ungdomen alltid vara den som håller i rodret och styr, att ungdomen själv får styra takten. Vi behöver ju så klart som behandlare vara med och pusha lite så att det sker en förändring, men det ska alltid komma från ungdomen, vilket steg som känns lagom att ta.
Jeanette Conte: Just det! Om det här är en sån vanlig grej - Finns det någonting, tänker du, som man som förälder kan göra, egentligen hela samhället då, men som förälder har man ju i alla fall största ansvar... innan… de blir tonåringar? Kan man liksom... ligga steget före och prata om det här på något vis eller så?
Emilia Gustad: Jag tänker lite olika saker, att man kan som förälder både försöka hjälpa till att avdramatisera sociala prestationer eller att försöka undvika att signalera att man alltid ska vara på ett visst sätt, eller att man…
Jeanette Conte: Åh, det där man alltid fick höra själv ”sitt still nu” ”sköt dig nu”, ”bete dig så här, annars kommer folk tänka så” …
Emilia Gustad: Man kan väl tidigt börja prata med barnen om att det sociala inte är en prestation och att försöka träna, hjälpa barnet träna på att ha just andra perspektiv. Kan den här personen, som sa det där, kan den ha menat något annat? Är det verkligen säkert, att bara för att du tänker att ”nu är alla arga på mig” stämmer det verkligen? Att man hjälper till att ifrågasätta lite såna katastrofala tankar som man ju kan ha som ”nu har jag gjort bort mig, nu kan jag aldrig gå till skolan” … Jamen har det hänt någon klasskompis tidigare? Hur länge kom man ihåg det?
Jeanette Conte: Så man... när de är yngre bör prata om det så det blir liksom som en... Så de får med sig de tankarna och funderingarna tidigt liksom.
Emilia Gustad: Ja, men det tycker jag! Tidigt när barn är små, att hjälpa dem att sätta ord på känslor och prata om vad är tankar och kan man ifrågasätta dem, eller är de absoluta sanningar? … Det tycker jag absolut!
Jeanette Conte: Och om man som vuxen tycker det här är svårt, så har jag faktiskt ett tips, för barn är så smarta... Alltså innan de själva hunnit ha all den här sociala ångesten som man som vuxen har, då kan man bolla tillbaka frågan till dom…
Emilia Gustad: Ja
Jeanette Conte: Och fråga så här; Du, om man är nervös, vad skulle ni ha gjort?
Emilia Gustad: Hm... ja...
Jeanette Conte: Vad skulle ni ha tänkt? Man kan ställa många frågor **skratt**
Emilia Gustad: **skratt** Ja, det är fantastiskt!
Jeanette Conte: Ja, de är kloka ibland! **fniss** Jamen du, jag har fler frågor till dig. Det är nämligen så att vi har samlat in frågor från Capios följare som dom vill ställa till dig! Är du beredd?
Emilia Gustad: Ja! **skratt**
Jeanette Conte: Det känns som om det går på tid, men det gör det inte. **skratt**
Vad ska jag som förälder eller vuxen säga till mitt barn som mår dåligt?
Emilia Gustad: Men då återkopplar jag nog lite till det vi har pratat om… att börja med att lyssna och bekräfta, visa att du vill förstå, visa intresse för barnets inre värld...
Jeanette Conte: Utan att behöva komma med ett svar?
Emilia Gustad: Precis! Utan att vara snabb med att hitta lösningar eller ge goda råd. Man ska absolut ingjuta hopp hos någon som mår dåligt, det är något man lär sig i och med att man blir äldre, att saker och ting går över. Att det kan kännas fruktansvärt och tungt och starkt ena stunden men att det går över. Det är något man behöver genomleva ett par gånger för att det ska sätta sig. Så att ingjuta hopp, att det kommer att bli bättre, “jag förstår att det känns så här nu, men det kommer inte alltid göra det, det kanske känns bättre redan imorgon, eller om vi går och gör något annat en stund”. Sen tror jag också att det är viktigt att som vuxen normalisera också, att det här är en jätterimlig reaktion på det här svåra som har hänt, “Det är klart att du blev ledsen, när dina kompisar gjorde så där eller att du blev besviken när det där hände”.
Jeanette Conte: Bara möta och bekräfta?
Emilia Gustad: Möta, bekräfta och normalisera. Unga har ju liksom vi vuxna väldigt sunda reaktioner på när svåra saker händer, så normalisera, lyssna och bekräfta. Sitt lite på händerna, var inte för snabb.
Jeanette Conte: **i en fnissning** -nää!
Emilia Gustad: och ingjut hopp!
Jeanette Conte: Mm... Bra svar! Och nästa: Vad gör man om ungdomen inte vill prata om hur den mår? Vi har ju liksom varit inne litegrann på det, hur man ska närma sig, men vad gör man om det är någon som inte vill prata men en? Eller...?
Emilia Gustad: Jaa... om man börjar med att försöka, som vi pratade om … att närma sig lite i små steg på ungdomens villkor, i lite mindre dramatiska former, att sitta i bilen medan man gör något annat. Om man tycker det är svårt att nå fram, så kan man ju se om det finns någon annan viktig vuxen utanför familjen? Det kan ju vara någon släkting eller någon fritidspersonal eller fritidsledare eller inom idrott eller vad som helst. Finns det någon annan vuxen som barnet tyr sig till? Men tycker man att det är väldigt svårt, att det är ingen runt omkring som når fram så kan man ju fråga; “Vill du prata med någon, någon annan som inte är någon du känner?”
Jeanette Conte: Mm... Just det.
Emilia Gustad: och så får man försöka hjälpa till att ordna med det.
Jeanette Conte: Bra grejer att tänka där, att om den inte vill prata med en själv, tänka vem vet jag den brukar hänga med? Alltså har en bra kontakt med en fritidsledare eller någon tränare… så går man och pratar med den och kollar om den kan närma sig och spana...
Emilia Gustad: Japp!
Jeanette Conte: Bra tips! Sedan är det en som skriver här: Vi bråkar så mycket och min tonårig är så arg, vad kan jag göra?
Emilia Gustad: Ja... *fniss* ett väldigt vanligt problem, som vi varit inne på, att det händer väldigt mycket i tonåringar och att det ofta blir friktion i familjen och det är väl på ett sätt en del av att liksom ha en tonåring i familjen, men det kan ju också bli på ett så sätt att det blir jobbigt för alla, att ingen mår bra av att det är väldigt bråkigt hemma. Som vuxen och förälder tycker jag att man ska börja med att försöka analysera bråken lite. Sker de liksom vid återkommande… eller vid samma tidpunkter varje dag, till exempel innan alla har fått i sig middag…
Jeanette Conte: **skratt** Ja...
Emilia Gustad: Är det på helgerna? När man har mycket ostrukturerad tid tillsammans? Jamen när, när händer dom liksom? Är det återkommande saker vi bråkar om? Är det alltid… vart laddaren har tagit vägen?**skratt** Ja okej, men köp varsin laddare då! Är det alltid hushållssysslor, är det läxor är det saker som hela tiden återkommer? Det ÄR ofta samma saker vi bråkar om eller lite olika former, så det kan vara ett första steg. Analysera lite, när och hur sker bråken. Sedan kan man fundera över… gör jag som förälder något som inte blir så hjälpsamt? Blir jag till exempel arg tillbaka, stegras det? Ungdomen är fräsig och arg och så svarar jag med samma mynt, för känslor smittar och konflikter eskalerar ju oftast när ilska möter ilska. Så att fundera lite på är ju: vad gör jag själv?
Jeanette Conte: Ja, för här är man ju ändå någon typ av förebild av hur man hanterar det när någon bråkar, att bara stå och skrika tillbaka eller att be den som en diktator att göra nåt är ju kanske inte är ultimat.
Emilia Gustad: Nä, det kanske driver på konflikten nästan, istället för löser den. Och sen om man har hittat... Jamen det här... Det bråkas oftast om de här sakerna eller oftast den här tiden… att man i en lugn stund och inte i stundens hetta försöker sätta sig ned i lite lugn och ro och säga att; “men hörrudu, jag har tänkt på att det ofta blir tjafs eller… vi kommer verkligen inte överens när det här ska göras... eller de här stunderna… och sedan att man försöker hitta en gemensam lösning. För om man har en realistisk lösning som alla parter har godkänt och tror liksom…. den här förändringen är genomförbar, då tror jag att man har bäst förutsättningar.
Jeanette Conte: Så att man hittar en lösning som inte man själv som vuxen har bestämt utan man bjuder in och frågar den andra?
Emilia Gustad: Precis, ja! och sedan tycker jag verkligen, som du också var inne på, att man som vuxen ska försöka vara en god modell, att modellera... Hur hanterar jag ilska? Hur löser jag konflikter? Till exempel just att träna på … när jag känner att jag håller på att tappa tålamodet, att nu kommer jag inte längre kunna hålla en god ton, att jag säger det; “Nu märker jag att jag håller på att bli arg och jag kommer inte kunna ha en vettig diskussion, jag kommer gå undan nu”.
Jeanette Conte: Just det…
Emilia Gustad Inte på ett avvisande sätt, att man stänger ute men att man bara visar att: Nu håller jag på att tappa det här, så nu går jag undan och lugnar ned mig lite. Kan vi prata igen om en liten stund? Då signalerar vi både att jag märker vad som händer i min kropp, jag märker att jag är på väg att bli arg och jag kan förutse att det här kommer inte att bli så konstruktivt, så därför delar vi på oss. Att träna på att ”gå isär” innan saker eskalerar tror jag är väldigt viktigt.
Jeanette Conte: Just det! Det kan man ju också göra – som du sa då… att man sätter sig en lugn stund och pratar om det. Då kan man ju säga så här: “När jag börjar bli så arg, då bestämmer vi att då gör vi så här…
Emilia Gustad: Ja!
Jeanette Conte: … för då kan ungdomen också säga då; “du, nu börjar det hända”. Det var en kompis till mig som heter Pontus som sa det där ordspråket: ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad” är ganska korkat - för man ska ju behandla folk som de vill bli behandlade, vilket då betyder i ett bråksammanhang så kanske jag är en sådan som är arg, och behöver gå undan, för jag är inget bra i det läget. Sedan kan ju den jag bråkar med vara en sån som vill reda ut det här och nu, men om båda då inte vet om hur den andra är så måste man liksom då möta den andra efter vad man har bestämt innan.
Emilia Gustad: Ja, just det!
Jeanette Conte: Smart! Jättebra tips det där att man börjar analysera; När bråkar vi, vad bråkar vi om? Är det samma tillfällen, hur ser det ut? och hur man själv agerar kanske? Och sedan att man vid lugna tillfällen pratar om, och hittar en lösning som alla är med på.
Emilia Gustad: Ja.
Jeanette Conte: Alltså inte att föräldrarna kommer med en lösning så här, utan det här är problemet och vad gör vi? … för då har båda bestämt!
Emilia Gustad: Ja… Det finns ju ett litet hemligt vapen också… **båda skrattar** som jag vill passa på att slå ett slag för. Man kan kalla det kommunikationsfärdighet, eller vad man vill. Validering, att bekräfta någon annans känslor eller upplevelser, att sätta ord på och beskriva vad jag märker; “att nu verkar det som att du är väldigt arg eller, nu märker jag att du är väldigt ledsen”. Att bekräfta att ”jag ser vad som händer med dig”, ”jag förstår det”, ”Jag accepterar det”, ”Jag dömer inte för det” Det har en fantastisk förmåga att få starka känslor att klinga av.
Jeanette Conte: Just det! Det där känner jag igen … Kjellhage ... det är använt i säljsammanhang… man säger så här… “jag vet att det inte går… att göra det här, men om det skulle gå, hur skulle vi göra då?” För då har man liksom validerat, att okej den förstår mig.
Emilia Gustad: Smart!
Jeanette Conte: Du är klok du! Nu går vi vidare. **skratt**. Hur ska jag veta när det är dags att söka hjälp då? Alltså, vad är skillnaden på det vi pratade om förut? Tidigare tonårsbeteenden och som sedan har gått över till psykisk ohälsa.
Emilia Gustad: Ja, det här är en jätteviktig och svår fråga tycker jag. För vi vuxna har ju en superviktig roll, att normalisera sunda reaktioner på saker som är svåra i livet och att stå lugn och trygg när det stormar hos en ungdom, att bekräfta att det här är normalt, eller ”du reagerar jätterimligt” och ”det är inte farligt att ha starka känslor”. Det är en jätteviktig roll vi vuxna har och att vi inte ska sjukdomsförklara saker som är en del av en normal tonårsutveckling. Jag skulle väl säga att nån gräns går väl om ungdomen har svårt att fungera i vardagen, att det är svårt att få ihop det, både hemma eller med kompisar, eller i skolan och så där, eller om man känner att jag som förälder räcker inte till. Jag når inte fram, eller… det här är helt bortom min kunskapsnivå! Då tycker jag också att man ska söka hjälp.
Jeanette Conte: Men, tycker du att man kan söka hjälp... Jag tänker att bara gå igenom en jobbig tonårsperiod är ju svårt. Alltså, det jag hade önskat att jag vetat långt tidigare, det är ju att känslor bara är information. Att man inte behöver lägga så stor värdering i dem, man fick ju aldrig lära sig att hantera dem alls som ungdom. Så även om man bara har en sån ungdomsperiod som inte är psykisk ohälsa… Är det bra att gå och prata med någon eller är det lite överdrivet? Vad tänker du?
Emilia Gustad: Jag tänker väl att det kan börja hemma, lite som vi varit inne på tidigare, att i ett tidigt skede prata just om känslor och att visa att jag som vuxen inte är rädd för dem, det är något vi kan ta i och vi kan prata om det tillsammans och vi kan stå ut med dem tillsammans. Då lär man ju ett barn och sedan en ungdom att stå ut med svåra känslor. Sedan tror jag att skolan har en viktig roll också, och kommer få allt mer framöver, att kanske inte ha ”psykisk ohälsa” på schemat…
Jeanette Conte: men känslor skulle man behöva ha **fniss** och konflikthantering…
Emilia Gustad: Ja, någonting åt det hållet. Att vi behöver lära oss från tidiga år, hur vi tar hand om oss själva och hur vi ska tolka oss själva, vad som händer med oss känslomässigt. Men sen kan man absolut, som du säger, man behöver inte ha psykisk ohälsa för att behöva prata med någon utomstående om vad man går igenom, men där är väl också en viktig skillnad på vård, liksom psykologisk behandling, det är ju något annat än att få stödjande samtal, kanske kuratorskontakt. Att gå och prata med någon är ju jätteskönt för många och viktigt, men tillstånd som behöver behandling, som jag jobbar med, det är något annat.
Jeanette Conte: Men om man då ser till att ha en så bra liksom relation med sina barn samtalsmässigt så kommer man ju kanske märka skillnad på när det liksom är vanligt mänskligt grubbel och funderingar och känslor och när det blir liksom ett oj, nu behöver vi faktiskt sätta in en behandling.
Emilia Gustad: Ja, jag tror det!
Jeanette Conte: Har du nåt sista supertips då, som du vill ge till alla föräldrar? Nu har du chansen! **skratt**
Emilia Gustad: Ja **skratt** precis, ja men jag kanske vill återkomma till just det här med validering. Jag tror att världen **skratt** skulle bli en betydligt bättre plats om människor tänkte på att validera och bekräfta varandra. Att det inte alltid handlar om att alltid ha sista ordet eller ha rätt, eller att alltid vinna en diskussion och vara helt fokuserad på hur ska jag möta, vad är mitt motargument till det du säger utan att stanna upp och bekräfta; “Jag har hört, jag ser dig”. Man ska ju validera sig själv också! Sina egna reaktioner och upplevelser. Att i en given situation så är det inte så konstigt – och med din bakgrund, eller din historia, är det ju inte så konstigt, inte så konstigt att du reagerar så där.
Jeanette Conte: Nä... Just det. Hur kan vi uppmuntra barn då att våga prata mer om ”hur du mår” och känslor?
Emilia Gustad: Där är ju vi vuxna väldigt viktiga förebilder, alla vuxna som är runt barn, skulle jag säga, både i familj, på fritid och i skolan inte minst. Vi kan väl börja med att fundera själva på hur vi uttrycker oss, kring våra egna känslor, prata om vårt eget mående eller om våra egna upplevelser och att hjälpa barn från en tidig ålder att tolka deras egna känslor och sätta ord på dem. Att spegla, att man till exempel ser att någon är ledsen… eller ”jag märker att du är arg”. Det hjälper ju barn att själva sedan kunna sätta ord på en känsla, så här “Aha, nu känns det så här igen, det kan nog vara ledsnad jag känner”.
Jeanette Conte: Just det, så de blir vana att höra det och prata om det.
Emilia Gustad: Jaa, och känna igen det framför allt. Sedan tror jag att för att det här ska vara möjligt så behöver vi ju skapa utrymme och vi behöver visa intresse, vara närvarande.
Jeanette Conte: Mm... på barnens villkor som du sa förut! Aaa, bra! Nästa fråga, som jag tror många funderar på, ”hur sätter man gränser för sina barn, gällande mobilanvändning, utan att de ska bli utanför i kompisgruppen?”
Emilia Gustad: Jaa, det här är ett väldigt vanligt problem!
Jeanette Conte: Jaa.
Emilia Gustad: Det här stöter jag på så ofta!
Jeanette Conte: Ja, jag förstår det, för de hänger ju där.
Emilia Gustad: Ja, det är en helt, kanske inte helt, men relativt ny utmaning för dagens föräldrageneration, som man inte har sett så mycket förr i och med ökningen av användning av skärm. Åh… jag tror lite som vi varit inne på tidigare, att kan man gemensamt hitta regler, som barnet eller ungdomen är med på, så tror jag att det har bäst förutsättningar för att lyckas och också om man inte bor tillsammans, om man kanske är separerade som föräldrar, att man försöker göra lite lika, så att det inte är helt fritt hos ena föräldern och väldigt strängt hos den andra, utan att försöka göra lite lika. Jag tror det är viktigt att försöka få med ungdomen på tåget. Ja men varför är det här ett problem? Varför är det viktigt att göra den här begränsningen? ”Vad är det för saker du missar?” ”Vad gjorde du tidigare, som du inte har tid att göra nu?” ”Hur ställer det här till det för dig?” ”Sover du för lite?” ”Blir inte läxor gjorda?” ”Mår du oftast dåligt efter att du har legat och skrollat, eller varit inne på sociala medier?” Att man förankrar liksom, att man har en gemensam förståelse för vad problemet är och vilka konsekvenser det får.
Jeanette Conte: Ja, och jag tänker också... Vad ska de göra i stället? För det är det som det blir!
Emilia Gustad: Ja, för om vi säger ”du får inte göra det här”, då kommer ju ungdomen säga…”men vad ska jag göra då?”.
Jeanette Conte: **fniss** Ja exakt!
Emilia Gustad: Så erbjud ett alternativ. Det tror jag är jätteviktigt. För det kan va, det kan vara svårt att komma på, om man inte är van, om man är van vid att få ganska snabba kickar, eller att bli underhållen med en skärm så kan ju fantasin… ja, ta slut helt enkelt!
Jeanette Conte: Precis, alltså jag hörde nånstans, att när vi växte upp, vi, nu är jag ju född -80. Då var världen utanför dörren. Där fanns allt. Det fanns ingenting hemma. Nu är det tvärt om, nu finns liksom världen i en mobil. Där kan de göra allt. Varför ska man gå ut tänker ungdomen!
Emilia Gustad: Ja, men precis!
Jeanette Conte: Sen finns det ju anledning till varför man ska gå ut … men rent liksom, det är två helt olika utgångslägen.
Emilia Gustad: Ja, och skärm, det är ju en viktig diskussion också att ha, att skärm är ju inte per se något dåligt, utan ungdomar lever ju en stor del av sitt sociala liv digitalt, så det är ju inte svart eller vitt heller. Men jag tror att om man som förälder ser att… Här finns en risk att det här påverkar ungdomens mående, då behöver man ta föräldraansvar och begränsa, till exempel om det bidrar till alldeles för lite sömn eller väldigt dåligt mående, om man blir missnöjd med sig själv, eller att man inte har tid att göra andra saker som är viktiga.
Jeanette Conte: Här är ett bra fönster för det här med ”hur skapar man tid med sina barn för en bra dialog”. Erbjuder jag något ihop?
Emilia Gustad: Ja precis. Jamen okej ”vad ska jag göra efter skolan då, om jag inte ska använda skärm nu då?” Då kanske man kan prata om ”okej, är det någon aktivitet du skulle vilja börja på?” Kan vi skaffa ett gymkort, så du kan gå och träna? Kan vi hitta på saker tillsammans? Kan vi ha projekt hemma? Att man kan behöva sätta igång, hjälpa till och komma igång med ett nytt beteende, så att istället erbjuda flera alternativ och hoppas på att skärmtiden minskar av sig självt, kan ju vara en väg att gå.
Jeanette Conte: Mm... just det.
Emilia Gustad: Åh sedan så, just att försöka tänka på lite mer positiva ordalag, att… ”om vi gör det här kanske tråkiga, så är det helt okej att hålla på med skärm sedan” istället för att arbeta med straff.
Jeanette Conte: Ah just det!
Emilia Gustad: Att man får indragen skärmtid om man inte gör si, eller så… Hot och straff är ju väldigt vanliga strategier, men det har inte visat sig vara så långsiktigt hjälpsamt i uppfostran.
Jeanette Conte: Neej, vad skönt att du säger det! Och då tänker jag också på det du sa förut; att hitta ett tillfälle när det inte är… ”stäng av skärmen-bråket” och sätt regler, utan gör det vid något annat tillfälle istället… och ”hur gör vi nu? Hur kan vi minska på skärmen? Vad kan vi göra istället då, eller du vet” …
Emilia Gustad: … och varför är det viktigt.
Jeanette Conte: Varför är det viktigt då?
Emilia Gustad: Man kan tänka sig att det finns en psykologisk tallriksmodell, där vi vet att vi behöver ha en variation och en balans i vår tillvaro och vår vardag för att må bra. Vi behöver tid att vila hjärnan, vilket vi på ett sätt inte gör, även om man ser väldigt avslappnad ut när man ligger med sin mobil på soffan, så arbetar ju fortfarande hjärnan och samma delar som man använt i skolan, så det blir inte riktigt någon vila för hjärnan, så vi behöver ”chilltid” när hjärnan får koppla av. Vi behöver sömn, vi behöver motion, vi behöver social stimulans och gemenskap. Det är många saker vi behöver som ofta skärmen knaprar tid ifrån, så på så sätt är det viktigt att inte skärmen tar över allt för mycket.
Jeanette Conte: Mm... och här är det ju svårt. Det här är ju som att säga - nu har jag rökt för länge, länge sedan och slutat - men att man fattar ju inte det, även om man visste det… Det här gör rökningen på lång sikt, så sket man ju i det. Jag tänker barnen skiter ju också lite grann i det, men där får man ju liksom bara… Det är samma sak som med grönsaker. På lång sikt behöver man äta det… Det är bara så det är liksom! Vi måste göra något annat i stället.
Emilia Gustad: Jamen unga har ju inte utvecklat helt det här konsekvenstänket.
Jeanette Conte: Inte vuxna heller om man tänker på ciggen…**skratt**
Emilia Gustad: **skratt**Nej… Men det är svårt för oss människor. Vi vill gärna ha det skönt och gott i stunden och vi tycker om att skjuta på saker som är obehagliga eller tråkiga eller jobbiga, så det är ju fullt mänskligt! Men barn och unga har ju särskilt svårt för det. De lever ju väldigt mycket i stunden, så där kan de verkligen behöva vår hjälp att begränsa.
Jeanette Conte: Mm... och när vi är inne på skärmtid lite grann så är det också en fråga som har kommit in: ”Hur pratar man med barn om utseendejämförelser på nätet och att inte påverkas av allt som publiceras, delas och likeas?”
Emilia Gustad: Det är lite två frågor i en, utseende och sedan liksom hela ”like-kulturen” eller sociala mediers fundament, eller vad det bygger på och det här är ju också ett jättevanligt problem och också ganska nytt. Men att, vi människor... Det ligger ju lite i vår natur att jämföra oss. Det har vi nog gjort i alla tider mer eller mindre, men det har ju sett så annorlunda ut bakåt sett, att man kanske tidigare prenumererade på en tidning som kom en gång i veckan och då fick man se, kanske kroppsideal eller utseenden som man strävade mot och blev missnöjd med sig själv. Men det är nåt helt annat att få det på mobilen, rakt upp i ansiktet flera gånger i minuten, eller timmen, att man tror att det gör någonting med unga, att ha den konstanta inputen av ideal. Jag tror att en bra utgångspunkt är vad man brukar prata om när det handlar om skärmar och barn, att ta del av barnets skärmvardag eller att ta sig tid att sätta sig in i: Vad gör barnet när den är på nätet? Vilka appar använder den? Vad är det den ser i sina flöden och så där… och sedan tillsammans prata om det. För det här är ju frågor... Jag tror att det är många vuxna som också tycker att det här är svårt.
Jeanette Conte: Mm... som också blir påverkade.
Emilia Gustad: som också blir påverkade ja och ”hur förhåller jag mig” till det? och att just ta del av och sitta ned tillsammans, så kan man ju börja prata om det. Hur försöker jag göra och hur gör du? Och vad kan man försöka tänka på? Försöka komma fram till något gemensamt. Å kanske understryka den här skillnaden mellan… Jamen folk lägger ju ut det man vill ska synas utåt. Det finns oftast en helt annan verklighet bakom eller runt omkring som inte syns.
Jeanette Conte: Filter och allt det där också…
Emilia Gustad: Filter. Hur tänker du när du lägger ut någonting? Vill du gärna att det ska synas på ett visst sätt eller framhäva en viss livsstil eller vad det nu kan va… Det är en utgångspunkt att man sitter ned tillsammans för att kunna få igång de samtalen och hjälpa till att nyansera.
Jeanette Conte: Just det… Och kanske prata om att man måste inte följa de kontona man mår lite dåligt av. Det kan man ju själv som vuxen känna så här; att det är något som gjort att man följt dem, men sen bara… men gud jag blir bara ledsen eller mår dåligt… Dem måste man ju inte följa.
Emilia Gustad: Nej, man kan få in lite variation i flödet också. Försöka se lite olika kroppar eller hudtyper eller vad det nu kan va.
Jeanette Conte: För jag måste ändå säga det, att jag fattar den liksom, att gud att få all den här informationen hela tiden som ungdom idag... Men på 90-talet, då fick vi bara en information och när jag växte upp, då hade vi inga mobiler. Det fanns inget internet och var man då i en liten stad eller så... Man hade inget alternativ... eller om man inte hade vänner, det fanns liksom inget. Det var one-way typ. Så att jag tycker också att med de här sociala medierna och kontona, så är det ju sjukt mycket mer öppet och man kan hitta kompisar, man kan hitta inspiration, det finns motgrupper. Asså så här… det finns så himla mycket mer positivt som ungdomarna kan nå tack vare de här grejerna.
Emilia Gustad: Ja absolut. Det är inte svart eller vitt.
Jeanette Conte: Nej, verkligen inte.
Emilia Gustad: Utan det har bidragit med jättemycket positivt också; att kunna hitta subkulturer eller stödgrupper eller... jättemycket viktigt.
Jeanette Conte: Och jag tyckte inte när vi växte upp att man såg olika kroppstyper eller pratade om det. Det ser man ju mycket mer idag på ett annat sätt att, att det ska va så här, att det är en massa ascoola tjejer som är så här: ”Jag tänker inte raka mig eller sminka mig” och dom går i chilla kläder. Jag växte liksom upp med Britney Spears-andan, som var så här… det var ett det liksom. Men som du sa då att man pratar om det kanske och kollar, vad kollar min ungdom på och så där...
Emilia Gustad: Precis. Jag brukar tänka lite så här att när vi får det här stora flödet så plockar vi oftast ut olika delar och egenskaper hos människor. Att vi följer nåt konto med någon som har perfekt hår och sen så följer vi nån som vi tycker har perfekt kropp och så tillsammans så skapar vi liksom en superavatar **skratt** och så jämför vi oss själva mot den och det blir så förbaskat orättvist, för då har vi skapat en supermänniska och då är det klart att vi blir missnöjda med oss själva och det kan ju vara viktigt att prata med ungdomar om som kanske inte har den, det perspektivet eller den erfarenheten, att det är ofta så här vi människor gör när vi jämför oss och det kan man behöva vara lite uppmärksam på.
Jeanette Conte: Man plockar bitar och sätter ihop nåt som inte finns.
Emilia Gustad: Precis.
Jeanette Conte: Sen kanske man ska skicka ut här också att man som vuxen funderar på när man kollar på TV, hur pratar man om hur folk ser ut, om en har blivit gammal eller … gud, den där klänningen var inte snygg på henne, ska hon ha den… Vad säger man liksom… Vad hör barn och ungdomarna?
Emilia Gustad: Verkligen, återigen – vara en bra modell. Modellera **skratt** gott beteende och sundhet, att inte kommentera så mycket eller lägga allt för mycket fokus på andras utseende, så. Just med kroppen så tycker jag att en ganska fin ingång kan vara att mer försöka skifta fokus till vad kroppen kan göra, vad har den för funktion, hur kan kroppen kännas… Den kan vara stark, den kan springa snabbt, den kan klättra, den kan göra så mycket mer, den är inte bara 2-dimensionell och ser ut på ett visst sätt, utan kroppen har en funktion också, så det kan man också prata lite om.
Jeanette Conte: mm...
Emilia Gustad: Och sen, jag började med att säga att det var nästan som två frågor och det här med att inte påverkas av likes och hela den kulturen som är idag - Det tror jag är ett ganska svårt mål, särskilt om man är ung. Unga hjärnor är ju mycket mer sårbara för de här snabba kickarna som kommer av att direkt få ett gensvar, en like när vi lägger upp någonting.
Jeanette Conte: Det ska man ju veta: Alla apparna, inklusive mail har de ju byggt, alltså de som har utvecklat dem har byggt dem för att trigga vårt dopamin…
Emilia Gustad: Precis.
Jeanette Conte: Så som... alltså slottmaskiner och sånt där, det händer ju någonting i vår hjärna, så man får ha respekt för att det bara inte går… Att vår kropp reagerar före förståndet. **fniss**
Emilia Gustad: Jamen visst! Å dagens unga står ju inför precis samma utmaningar som oss vuxna. Det är många vuxna som också är känsliga för likes eller lägger upp saker för att få en direkt bekräftelse, men unga är ju på något sätt mycket mer sårbara skulle jag säga, så man kanske kommer fram till att jag som vuxen med min… Det bästa sättet jag kan ta hand om mig själv är att inte vara så mycket på sociala medier. Det kanske man landar i. Jag tror att det kan vara ett svårt mål och jag har inte riktigt klurat ut det själv hur man ska lyckas vara mycket på sociala medier, men inte påverkas av det, för jag tror som du säger att det är ju inbyggt i systemet, att vi ska bli snabbt belönade och vilja ha mer.
Jeanette Conte: Ja intressant. Ah och du, nu har vi fått mycket matnyttig information här. Det måste jag ändå säga!
Emilia Gustad: mm...
Jeanette Conte: Jag hoppas och tror att det är många som har fått med sig saker… Jag har fått det i alla fall. Så skönt att inte mina barn är tonåringar - än, så har jag lite med mig! **skratt** Men du, vi ska avsluta med här bara… för Capio har ett samarbete med prinsparets Stiftelse, du har nämnt dem, och de har gjort en undersökning med ungdomar i åldern 13 - 19, och de ungdomarna har fått svara på frågor om; trygghet, självförtroende och agerande på nätet. Jag bara rabblar några nu av ungdomarnas svar. Ska vi kolla om vi säger någonting om dem. Första: bara hälften av ungdomarna uppger att de definitivt vet vem dom ska prata med om de skulle behöva ha hjälp. Och där är tokigt då, då tänker jag att det är viktigt att vi vuxna pratar med dem om vart de ska vända sig tidigt, så att de vet, om den dagen kommer.
Emilia Gustad: Ja det är ett misslyckande från oss vuxnas sida tycker jag.
Jeanette Conte: Och sen att det främst föräldrar, vänner och syskon som unga vänder sig till som stöd för att de mår dåligt, och det kan man ju bara ha med sig, att man vet det, att det är så himla viktigt att man är den föräldern, eller kanske ett syskon eller en vän, för det är dom de kommer vända sig till.
Emilia Gustad: Ja, men det var… Vi pratade om det tidigare att det är dom relationerna som finns i vardagen, det är dom relationerna som kommer bestå. Relationen till mig som psykolog, är ju… Kommer ju inte alltid vara där, men att det är ju just till dem som är nära i bästa fall som ungdomar vänder sig till. Just att värna om de relationerna… Det är viktigt!
Jeanette Conte: Mm... det är viktigt. Det här har du redan sagt lite grann, men en av tre ungdomar uppger att vuxna föräldrar inte förstår deras problem och att det därför blir enklare att inte berätta. Som du sa… Bara försök vara lite ”skön” och lyssna och förstå. Validera, som du sa.
Sedan är... De här hindren för att söka professionell hjälp är praktiska. Alltså att det kanske är svårt att få tid eller att man själv eller nån man känner har dålig erfarenhet sen innan och generellt är det även fortsatt lite tabu att prata om psykisk ohälsa. Något som framför allt blir då påtagligt i de öppna svaren men också osäkerheten i att bli tagen på allvar eller om ens problem är för stora nog.
Emilia Gustad: Det här känner jag verkligen igen... Eh...
Jeanette Conte: Onödigt hinder, tänker jag.
Emilia Gustad: Jaa och svårt att få tid eller att nån eller man själv eller nån man känner har dåliga erfarenheter, det... det hör jag tyvärr om. Å liksom det speglar ju också min vardag, att det finns inte resurser, eller de används inte klokt, så det är ett väldigt tråkigt och onödigt hinder, som jag hoppas bara kan bli bättre. Att fler ska få stöd och hjälp.
Jeanette Conte: Ja och sen har vi här... Bristande självkänsla, är också något som nämns som ett hinder för att söka hjälp, framför allt bland tjejer. Synd! Det är moment 22.
Emilia Gustad: Verkligen!
Jeanette Conte: Ja. Det kan man ju bara också ha med sig som vuxen då, att försöka peppa dom där, så att de vågar, åtminstone vågar söka hjälp. För unga själva… Det är en till punkt här. De känner framför allt att de skulle behöva pratas mer öppet med kompisar om psykisk ohälsa, men även att det behövs ges mer information i skolan både om måendet och vart dom kan vända sig till för att ta steget att söka professionell hjälp. Högstadieeleverna lägger stor vikt vid influencers och företags inflytande. Jag tänker… Nu nämndes ju inte hemma, men vi är ju vuxna även utanför skolan alltså som företagare eller om influencers lyssnar om man är vuxen. Även om det har blivit mycket bättre så uppger de ändå att det behöver va mer.
Emilia Gustad: Mm...
Jeanette Conte: Ah men du, vart vänder man sig då om man behöver prata med nån?
Emilia Gustad: Du kan alltid vända dig till din vårdcentral. På alla Capios vårdcentraler, så finns det psykologer. Barn från 13 år kan söka själva och man kan både boka fysiska besök, chatta eller ha ett videobesök med en psykolog hos oss. Annars så kan ju ett första steg vara att ta kontakt med Elevhälsan på skolan eller ungdomsmottagningen. Så det finns ju hjälp att få, om man vet var man ska vända sig.
Jeanette Conte: Och det är ju smidigt nu faktiskt, att man kan chatta på Capio.
Emilia Gustad: Absolut, verkligen!
Jeanette Conte: Jamen du Emilia... Tusen tack för att du kom hit och lotsade oss. Antingen om man lyssnar och är en tonårsförälder eller en blivande tonårsförälder, så vi får lite råd så att ungdomarna mår bra och vet vart de ska ta vägen när de inte mår bra.
**signaturmelodin börjar spela i bakgrunden**
Ja, för det kan ju vara svårt att ta första steget till att prata med nån eller att söka hjälp. Hos Capio så kan du som sagt alltid boka ett fysiskt möte men nån av våra psykologer, men även chatta eller boka ett videobesök om det känns bättre. Digitalt när det är möjligt och fysiskt när det behövs. På vår hemsida: Capio.se så hittar du oss.
Jeanette Conte: Ha ré gott!
**Avslutande signaturmelodi spelas**
*fågelkvitter*
Kvinnlig röst: Det här var en produktion ifrån Poddagency
*fågelkvitter*