*Inledande signaturmelodi*
Jeannette Conte: I våras träffade vi Margareta Danielius mitt i brinnande pandemi. Då var allt nytt och oklart och frågorna från er lyssnare fullkomligt strömmande in från alla olika håll. Det har nu gått drygt ett halv år sedan vårt första coronaavsnitt och situationen har blivit lite av ett trist normalläge. Idag är Margareta tillbaka för att summera det här märkliga året tillsammans med psykiatriker Ulla Nyberg som mätt covid-19 på nära håll och sett vad det verkar göra med oss människor. Vi ska också prata om stundande helger, hur vi egentligen skall tänka kring det här med social kontakt, hur ensamhet påverkar oss och hur vi kan finna ett sätt att finnas för nära och kära.
Välkomna hit Ulla-Karin och Margareta, säger Jeannette glatt.
Ulla-Karin och Margareta: Tack, tack så mycket säger båda tillsammans.
Jeannette: Vi kommer börja lite grann med att ni berättar lite om er själva. Om vi börjar med dig Ulla-Karin, hur ser din bakgrund ut?
Ulla-Karin: Ja jag är psykiater och i botten är jag onkolog alltså cancerläkare och har jobbat väldigt mycket med stöd till personal för min inriktning förutom bröstcancer där jag är psykiaterkonsult på en mottagning på Capio S:t Göran, det är stöd till personal och därför följdes det ganska naturligt att jag började jobba som stöd till personal som sköter patienter med covid-19, men annars är min riktning suicidprevention och egentligen allt som är relaterat till suicid.
Jeannette: Aa ok. Och Margareta du har varit med oss tidigare men berätta gärna om dig själv för lyssnarna som inte känner till dig sedan förr.
Margareta: Jag är chefläkare för Capio Sverige och det betyder att jag arbetar med att den sjukvård som vi erbjuder skall vara bra och säker för våra patienter. Jag är specialist i intermedicin och mag-/tarmmedicin och jobbar också en del fortfarande direkt med patienter framförallt i digital vård.
Jeannette: Mmmm (mumlar hon intresserad). Ja men bra då har man lite mer koll på er helt enkelt. Vi kan börja med dig Margareta, hur har ditt år varit?
Margareta: Arbetsmässigt har det varit ett väldigt intensivt år. Jag tycker också att det har varit ett väldigt NÄRA år även om det varit fysiska avstånd så har det varit närhet till både patienter som medarbetare och även i privatlivet. Jag tror, jag tycket att jag har med mig mycket av känslan att vi sitter i samma båt (mmm hör man Jeannette instämma i bakgrunden) och behöver lösa saker tillsammans.
Jeannette: Mmm men det är ändå en fin känsla på det, kan jag känna (aaa instämmer Margareta trots allt säger hon kort efter) trots allt ja. Ulla-Karin hur upplever…hur har ditt år vart?
Ulla-Karin: Jaa på många sätt oerhört lärorikt, jag håller verkligen med Margareta man tar med sig något viktigt, jag har ju också fått vara med om att en kunskap som jag har som handlar om psykiskt sjuklighet, psykiska besvär har blivit väldigt uppmärksammat och efterfrågat så att vi samarbetar ju på ett annat sätt nu tycker jag och patienter som är vana vid att brottas med psykiska svårigheter har ju märkt att dom kan mycket som dom har haft glädje om i den här pandemin och det tycker jag är så häftigt att möta den kompetensen att känna att det här är någonting, mina erfarenheter betyder något.
Jeannette: Mhm (säger hon affirmativt). Ja för det där är intressant. Vi ska ju prata lite grann med dig om det här med psykologi under pandemitider. Om man mådde dåligt redan innan, mår man sämre nu eller?! Nu låter det lite positivt att en del känner så här ”Jag har lite verktyg för att hantera vissa bitar” men hur allmänt så här… hur har det…
Ulla-Karin: Allmänt kan man ju säga att olika utlösande faktorer för att må psykiskt dåligt dom har ju tilltagit, till exempel isolering, ofrivillig ensamhet, förluster av olika slag, så det är klart på den breda fronten är det många som mår sämre. Men det kompenseras av en hel del annat som har blivit bättre tycker jag och till exempel att man ser sig själv som en del i en gemenskap där vi alla brottas med ett gemensamt problem. Det betyder ju något … att vi går, vi går ihop och kämpar emot det här.
Jeannette: Mmm … vilka är de vanligaste känslorna som vi drabbas av? Under en sådan här pandemi?!
Ulla-Karin: Jag tror känslan av maktlöshet, osäkerhet, att inte veta när det tar slut, man har liksom ingen gräns, det blir lite kaotiskt, det är lätt att känna sig nedstämd. Det är svårt med återhämtning kanske (mmm, hör man Jeanette säga i bakgrunden). Ångest och nedstämdhet är nog det vanligaste.
Jeannette: Och hur ska man hantera det?
Ulla-Karin: Det finns många sätt att hantera det. Ett sätt är ju att hela tiden tänka på att man ska fokusera på det som går att påverka snarare än att fastna i det som inte går att påverka för då blir det en sån här spiral av misströstan, det är mycket det här som vi kan påverka… vi kan behålla våra vardagsrutiner och det är verkligen A och O (mmm säger Jeannette) att ha struktur på dagen. Vi kan röra oss, vi kan prata med människor vi tycker om. Vi får kanske lite mer tid att göra saker som.. som att upptäcka saker hos oss själva eller lära oss någonting nytt, man kan vara ute i naturen. Det är mycket man kan göra som… man kan vara betydelsefull för någon annan (lägger hon till).
Jeannette: Det finns ju liksom som en … om man är i riskgrupp till exempel, om man kanske inte har mycket familj och relationer som är nära som man kan ringa och man kanske har träffat folk i andra sammanhang, man har varit ute och rört sig och fått den kontakten. Har du några tips om hur gör man nu, när man inte ens har någon man kan ringa?
Ulla-Karin Fast vi har ju förmånen att bo i Sverige där det ALLTID finns någon att ringa och de ideella telefonlinjerna de har ju tagit emot betydligt fler samtal. Till exempel att man kan ringa jourhavande präst via 112, MINDS självmordslinje, det finns massor (mmm säger Jeannette) av ideell verksamhet så man kan söka sig till ett sammanhang där jag möter människor som delar det jag går igenom och det har alltid betydelse.
Jeannette: Har folk varit duktiga på att ringa? (jaa, säger Ulla-Karin) eller upplever du att man har dragit sig för det?
Ulla-Karin: Nej men jag tycker att vi har varit duktiga och det har nog en del av det här att man känner sig inte svag eller annorlunda för att man behöver söka hjälp utan man tänker, man har lättare att tänka nu att det är fler än jag som behöver hjälp (mm säger Jeannette) man är inte ensam om det här, och det märker jag också om personal som jag handleder och erbjuder stöd; man upptäcker kraften i att dela med varann någonting som alla går igenom. Att dela känslor till exempel, att tala om hur man mår och få klart för sig att det är inte bara jag utan att kollegorna mår på ett liknande sätt och pratar vi om det här så känns det lite bättre.
Jeannette: Kan alla ringa för det här tycker du? Även om det är så att man inte är deprimerad eller inte har grava symtom men man känner bara lite allmänt nedstämd. Man kanske fortfarande har en familj som man ringer och säger ” men det är lite deppigt nu liksom”.
Ulla-Karin: Jag tycker att man ska vara väldigt generös med sig själv och visa sig själv stor medkänsla. Om jag brottas med någonting som jag inte riktigt klarar upp på egen hand då ska jag ringa, ska inte skämmas för det. Och jag behöver inte ställa diagnos på mig själv utan jag kan faktiskt ringa till någon som kan lite mer och fråga ”vad tror du om det här? Är det här något jag borde vara orolig för?” Finns ju jourhavande kompis, det finns jourhavande medmänniska, finns gott om ställen att ringa till där man inte behöver vara sjuk för att få kontakt.
Jeannette: Så våga ring.
Ulla-Karin: Våga ring.
Jeannette: Aaa.
Ulla-Karin: Ja men alla vet ju att om man brottas med någonting på egen hand så växer det snabbt och blir stort och så fort man har pratat med någon som är lite intresserad så känns det lite bättre.
Jeannette: Mmm.
Margareta: Jag tänker att det är samma sak så mycket i kroppssjukvården också, väldigt många hör av sig till oss som sitter i en sjukvårdschatt och säger jag är förkyld, jag hostar, jag har lite feber, jag vet inte är det lite feber, är det farligt? behöver jag söka hjälp? behöver jag åka in till akuten? Det är ju i princip samma sak. Man behöver hjälp och värdera det och det är det vi finns till för.
Jeannette: Precis. Och sen finns det dom som har mått bättre under pandemin, som har tyckt att det har varit ganska skönt att vara hemma, att det har blivit mycket mindre stress och så där. Vad gör de? Hur tänker de? För dem skulle man knycka lite verktyg ifrån. Vad är det som gör att de njuter medan vi andra kan må dåligt?
Ulla-Karin: Men jag tror att det är människor som har bra vardagsrutiner, som kanske är ganska flexibla också - som kan ställa om och som har en del grundvärden som de vet är viktiga och som de kan behålla. Just det här med den lilla världen som alltid är så betydelsefull när en människa drabbas av någonting svårt och tungt då går man ju tillbaka till det lilla. Man funderar ganska mycket på vad betyder… vad är viktigt i mitt liv. Det är lätt att avstå från jorden-runt-resor och annat men det är svårare att avstå från en meningsfull vardag. Jag tror människor som klarar det här de har en god förmåga att hitta tillbaka till en fungerande vardag och de vet vad de behöver för att må bra.
Jeannette: Ja Ok. Så lära känna sig själv och hitta det man behöver?!
Ulla-Karin: Mmm, instämmer Ulla-Karin.
Jeannette: Mmm upprepar Jeannette. Men du Ulla-Karin du har också samarbetat med Capio S:t Görans sjukhus och vårdpersonalen som har jobbat i coronatider, och har sett mycket, upplevt mycket liksom så här… Hur beskriver de det här året?
Ulla-Karin: Ja, jag tycker personalen har varit helt enastående och jag blir många gånger så imponerad över hur dom tog sin an det här problemet i första vågen, därför man förlorade på så många sätt professionella verktyg, det kommer ett virus som man inte förstår sig på, som är oförutsägbart, där man tvingar sig skapa rutiner utifrån enstaka patienters reaktioner istället för att skapa rutiner på det sätt vi brukar genom forskning på större grupper. Och man inte kunde använda sin kliniska känsla för att viruset var så oförutsägbart (mmm instämmer Jeannette). Man var trött, man hade den här otympliga skyddsutrustningen som försvårade arbetet, man fick fungera som anhörig många gånger, man fick vara med om dödsfall gång på gång och ändå så jobbade man på, lärde sig, läste på, gjorde nya rutiner, ansträngde sig, så det var fantastiskt att följa det (mmm, säger Jeannette) hur snabbt det ändå gick att ställa om. (mm säger hon igen) Och självklart var det för personal att sätta patienten och anhöriga på centrum. Men den här andra vågen är det ju svårare därför man har perspektiv, man orkar inte på samma sätt, det är inte riktigt lika spännande. I början var det ju spännande, det är spännande (säger hon affirmativt) att lära sig något nytt. Det är ju en viktig drivkraft för oss som jobbar i vården. Men nu har man ju lärt sig mycket och jag tror många och det är det. Jag upplever också att det är svårare den andra gången. Man är helt enkelt lite uppgiven och tänker ska vi verkligen orka en gång till men ändå så gör man ju det på något sätt. Men det här är ju verkligen någonting att minnas för alla som lyssnar att vi måste hjälpa varandra, vi måste verkligen tänka på vårdpersonalen i det här läget. Om alla gör vad de kan för att undvika smitta så blir det lindrigare för vårdpersonalen. Jag tycker att det är allas ansvar.
*Pausmusik*
Jeannette: Och om vi går över till nuläget då, Margareta. Hur ser det ut? (säger hon tungt som i en suck) Vart börjar vi?
Margareta: Ja det är ett ansträngt läge med en stor smittspridning och många som behöver hjälp på sjukhus, och det är ju en andra våg så att säga det var ju en viss paus under sommaren, viss återhämtning trots allt och sen har det kommit tillbaka. Jag tror att vi är många som hela tiden har tyckt att är en liten andra våg att det blir nog inte så mycket värre... och vecka för vecka så tvingas vi se att jo det fortsätter att sprida sig.
Jeannette: Mmm, säger hon lite lågmält.
Margareta: En sak som har blivit mycket bättre är ju den medicinska behandlingen där vi vet när vi ska ge blodförtunnande medel, hur vi ska använda kortison, när man har nytta utav att få respiratorvård, det är en stor skillnad mot hur det var i våras. En sak som är väldigt viktig är ju att man tar ansvar för sin egen hälsa och sjukvård. Och det gäller inte bara covid-19 utan det gäller allt annat minst lika mycket. Man ska inte vara rädd för att söka vård man ska inte vara rädd för att gå på sina årskontroller eller ha kontakt för det. (mmm instämmer Jeannette igen) För det kan vara farligare att låta bli och något som är väldigt positivt under pandemin är ju att nästan ALLA sjukvårdsmottagningarna och sjukhus har byggt upp både telefon och digitala kanaler så att man inte ska behöva börja med fysiskt besök, och behöver man eller tror att man behöver eller brukar behöva sjukvård så ska man ta den kontakten för att få hjälp att värdera vad behöver jag göra just nu och vad kan faktiskt vänta.
Jeannette: Märker ni att det har sjunkit ..att man söker hjälp?
Margareta: Ja, vi kan se att det finns människor avstår från vård för att de är rädda för smittan. Men vi kan också se att för många kroniskt sjuka som har fått sina kontroller digitalt istället för fysiskt så kan man faktiskt se att de har bättre värden i kvalitetsregistret, säger Margareta lite med ett leende (mmmm säger Jeannette förvånat) än de har haft tidigare.
Jeannette: Jaha, det är positivt. Vilka frågor är mest i fokus nu för vårdpersonal?
Margareta: Det är fortfarande många frågor från patienter kring provtagning, när man ska ta prov? när man ska vara hemma? Ehh, riktlinjerna är ganska klara men det är inte alltid helt lätt ändå att tillämpa dem på sin egen situation precis, så det behöver man mycket stöd och hjälp i. Sen är det ju naturligtvis många frågor kring vaccinationen och kring hur länge ska det här pågå.
Jeannette: Ska vi våga gå in på det här med vaccinationen på en gång …. Och det är ju vaccinationen i sig som är ju ett väldigt färskt ämne så det är ju så dumt att gå in på exakt hur det ser ut just nu för det kan ju ändras i morrn, det kan vi säga på en gång. Men den stora frågan som jag upplever är ju så här om eller när vaccinet kommer ska vi säga, vågar man ta det? (säger hon med inlevelse) Vågar man ta ett vaccin som det känns som om det har tagits fram snabbt eftersom det är ett nytt … men ah …
Margareta: Svaret är JA på den frågan (säger hon lite skrattandes). (Ja det är skönt, säger Jeannette också skrattade). Korta svaret (Ja säger Jeannette instämmande) Ah … mmm och det är VÄLDIGT (betonar hon) viktigt tycker jag att tänka till i frågan och tänka att vaccination är någonting som vi gör för varandra i första hand inte för oss själva i första hand.
Jeannette: Men hur fungerar den här typen av vaccin då? Behöver man… om man är frisk person behöver man vara rädd att bli sjuk av vaccinet - att man får liksom biverkningar som är mer farligt än att inte ta det? (säger hon frågande).
Margareta: Man behöver inte vara rädd att man blir sjuk i covid-19. (Jaha ok, säger Jeannette). Det finns olika typer av vaccin och jag tror att det är så många ”vet” eller kanske kommer ihåg från skolundervisningen och så där i att vaccin funkar så att man stoppar in lite grann utav sjukdomen (mmm säger Jeannette instämmande) och får då en immunreaktion men det är ganska länge sen man gjorde så. Det finns fortfarande en del typer av de vacciner men de vaccin som testas för Covid är INTE (betonar hon) utav den sorten.
Jeannette: Jaha OK.
Margareta: Utan de är antingen inaktiva virus som man på något vis fått att likna det aktiva viruset eller så är det arvsmassa från viruset som man stoppar in. Så man behöver inte vara rädd att få covid-19.
Jeannette: Jaha Ok. Och om vi går igenom då, Vilka får ta vaccinet först? Vad är …. Hur ser planen ut där?
Margareta: Ja, där är det i första hand riskgrupperna. Och även där gör man en uppdelning så de som kommer få vaccin allra först är de mest sköra äldre på särskilda boenden och vård och omsorgspersonalen i anslutning till dem. För att begränsa en smittspridning handlar det om att alla i den närheten ska få vaccin (mmm, hummar Jeannette till detta). Sen kommer övriga riskgrupper och människor som är äldre än 70 år och med olika typer av kroniska sjukdomar och vård och omsorgspersonal där också. Och därefter allmänheten. Vad vi vet idag så kommer man inte till en början vaccinera barn men det kan komma att ändras.
Jeannette: Och när ungefär tror du att man kommer börja vaccinera allmänheten?
Margareta: Ja det enda vi egentligen har fått några datum på att efter trettonhelgen sätter vaccinationen igång överhuvudtaget men då men de här mest sköra och vi har också fått information om att det sen kommer gå ganska fort.
Jeannette: Och vad är ganska fort?
Margareta: Jaa, jag skulle ändå gissa att det här handlar om under våren och fram till sommaren som man kommer att ha satt igång i alla fall. Mm, men jag tycker en sak är viktigt att komma ihåg i den här känslan att vi är fast i pandemin och att det är likadant och en andra vågen och nu är vi tillbaka igen är att ehh ett område där vi verkligen har tiden och på vår sida är ju på den medicinska. Medicin grundar sig på vetenskap och beprövad erfarenhet och det är någonting som blir bättre med tiden. Beprövad erfarenhet blir bättre med tiden (säger hon i ett lätt skratt) vad vi än gör, vad vi än är med om i så lär vi av det. Vetenskap kräver ju lite mer aktiva insatser men man ska ju ha klart för sig att det avsetts ENORMT (betonar hon skarpt) mycket resurser. Det finns både prestige och ekonomi i intresset kring forskning kring covid-19 så det är ett stort fokus där (mmm instämmer Jeannette). Och det gör ju att vi vet mycket mycket mer om viruset om hur det beter sig och hur det behandlas och vi kommer veta mer, mycket mer snart.
Jeannette: Mmm, Ulla-Karin upplever du att det finns mycket rädslor och ångest för vaccinet som triggas?
Ulla-Karin: Näe men det möter faktiskt inte jag, utan jag möter den här stora längtan efter någonting som blir förutsägbart att man får ett datum att förhålla sig till. Någon slags strategi som handlar om att ”nu gör vi så här!” och sen blir det tydligt precis hur det skall gå till. Det tror jag är det människor längtar efter. Och jag håller verkligen med om det där med om en fullkomlig explosion när det gäller kunskap. Varenda kotte har ju läst artiklar om covid. Det tycker jag är något positivt och stimulerande av att människan har den förmågan (mm instämmer Jeannette) att sätta sig in i något så komplext. Det är också en källa till gemenskap.
Jeannette: Mm och en sista fråga om vaccinet förresten. Kan influensavaccinet skydda mot covid-19 eller påverka covid åt något håll?
Margareta: Nej, influensavaccinet skyddar inte mot covid men däremot kan det ju hjälpa oss ändå för det är ju ungefär samma riskgrupper för både covid och säsonginfluensa och det är klart att om man får två sjukdomar eller om man får säsonginfluensa och skör så blir man förstås mera drabbad av covid om man får den smittan också.
Jeannette: Så det är extra viktigt med influensavaccinet i år.
Margareta: Det är det!
*pausmusik*
Jeannette: En fråga om antikroppar? För dels har jag då hört att man inte kan få det själv först efter en tid men en del tror ju att om man har antikroppar så kan man inte smitta andra. Men sen har jag hört att jo man kan fortfarande bära på smittan men man kanske inte blir sjuk själv men man kanske smittar en vidare!
Margareta: Det som man nu mera pratar om som antikroppar är det som heter IgG men det här är väldigt invecklat, det finns många olika typer av antikroppar och en del kommer väldigt väldigt tidigt i sjukdomen (mhmmm säger Jeannette). Men det som de flesta tester mäter nu är IgG och de kommer efter att smittsamheten har gått över. Sen vet vi ju inte hur länge de skyddar och det finns också beskrivningar av människor som har fått en ny smittan trotts antikroppar, så de är en del utav det stora immunförsvaret. Vi kommer in på väldigt invecklade saker här (säger Margareta skrattande och Jeannette skrattar hon med medan hon instämmer med ett ”Ah”) Också säga vad är smittan? Är smittan när jag får den eller när kroppen så att säga avvisar den? För det är klart att antikropparna värkar inte för en att du faktiskt har fått ett virus, så på det sättet kan man ju säga att man kan få viruset igen men det är ju då antikropparna som håller viruset borta. (mmm säger Jeannette). Sen är ju huvudsakliga smittvägen är ju det här med aerosolsmittan det vill säga små droppar i luften, men att vi använder handsprit och är så noga med handhygien beror ju också på att vi kan förflytta den här smittan eller dom här dropparna med hjälp utav våra händer och det kan du förstås göra även om du har antikroppar.
Jeannette: Just det!!
Margareta: Du behöver vara lika noga med dom här hygienreglerna även om du har antikroppar.
Jeannette: Det kan vara bra för det visste faktiskt inte jag förut, utan det har jag fått lära mig nu, att man kan smitta lika mycket så att det är lika viktigt att ha … att vara noga själv. Och upplever ni att folk är bättre på att hålla avstånd och vara noga med hygienen eller är det samma som i våras?
Ulla-Karin: Jaaa, jag tycker att det har gått i perioder, jag tror att det var så den här… vi fick en liten frist som Margareta sa och då fungerar man nog så som människa att man börjar unna sig, man tycker man varit duktig och då unnar man sig och det är mänskligt och förståeligt och en sådan period hade vi ju, men nu tycker jag nog att budskapet har gått hem hos många. Det är ju betydligt lugnare på de flesta ställen och människorna är ju faktiskt försiktiga och man har lite koll på varandra och jag tycker att det är mer sällsynt med folksamlingar på det sätt som det var för ett par månader sen (Jeannette hummar i bakgrunden).
Jeannette: Ja jag tycker också att folk är bättre på att hålla avstånd, att vänta in och ut och på trottoaren än vad devvar för någon månad sedan.
Ulla-Karin: Och då möter man varandra med blicken (och alla tre fnissar) och det tycker jag är fint att man får blickkontakt med många fler och ler lite grann och skrattar lite grann åt det här som vi delar (Jeannette och Margareta instämmer båda två). Sådana här möten och sådana här ögonblick är betydligt vanligare nu än vad det var före … förra vintern.
Margareta: Sen tror jag att dom här tre grundläggande; att tvätta händerna, hosta/nysa i armvecket och stanna hemma när man är sjuk de tror jag verkligen att vi alla är mycket bättre på. Och jag tror att det är saker som kommer att finnas kvar. Vi kommer inte att sluta med det efter pandemin. Jag kan se till mig själv att de två första tror jag att jag har varit ganska bra på även tidigare den tredje har jag inte varit bra på. Jag har pallrat mig iväg till jobbet med små symtom för att jag har känt mig lojal mot mina patienter och mina medarbetare så kommer jag ALDRIG (fastställer hon) att tänka så, jag kommer stanna hemma för att jag är lojal emot mina patienter och medarbetare.
Ulla-Karin: Det tror jag det kommer bli ett skifte det där är ju ganska karakteristiskt för vårdpersonal man tar en Alvedon och går till jobbet och man skickar sina barn till skolan. Det där kommer att förändras.
Jeannette: Det tror jag också.
Ulla-Karin: Man har ju allmänt sett friskare, de flesta av oss, jag har aldrig varit så lite förkyld till exempel (mm skrattar Jeannette lite lätt och håller med).
Jeannette: Neä, jag håller med. Och det… så vill man att det fortsätter. Man vill ju inte ha vanliga ………förkylningar heller.
Margareta: Näe och inte säsongsinfluensa eller kräksjuka. Varför ska man behöva ta varandra i hand och kramas hela tiden? (”ja men det saknar man lite juh” säger någon av dom andra två i bakgrunden i ett skratt)… Ja men man kan välja, man behöver ju inte krama så där, krama vem som helst men krama vissa (skratt i bakgrunden).
Jeannette: Ja…
*Pausmusik*
Jeannette: Och nu näst sista avsnittet släpps så ju julen och en massa andra högtider på antågande liksom, hur viktiga är dom här för oss människor Ulla-Karin?
Ulla-Karin: Dom här högtiderna där vi samlas är ju enormt viktiga för att vi möter dom som betyder mest för oss, vi har våra traditioner, vi har våra ritualer. Det är skönt att göra samma saker som man är van vid så den här julen blir ju annorlunda och ingenting kommer ju vara sig riktigt likt. Så det är bra att ställa in sig på det och också fundera lite över hur man vill fylla den här julen med innehåll så att man inte bara sitter inne och saknar det man inte kan få i år utan hitta fokus också i det vi kan få och i det vi kan ge.
Jeannette: Hur ska man då göra i jul? För det vet jag är ett…många funderar på det, ska man fortfarande ses och hålla avstånd om man är 10 personer eller 15 personer i familjen. Om vi börjar med Margareta, vad är rekommendationerna, hur…vad gör man?
Margareta: Följa riktlinjerna, man skall läsa riktlinjerna, lite som Ulla-Karin säger, man ska inte bara läsa vad man inte ska göra utan fundera på vad som inte begränsas av riktlinjerna då. Och där är det ju väldigt mycket andra typer av möten. Vad kan vi göra utomhus? Nu när jag har mera tid kanske jag kan höra av mig till lite fler, jag kanske ska börja skicka julkort i år (skrattar hon) även om jag inte har gjort det på massor med år. Det finns ju en hel del möjligheter i det här också om vi orkar se dem.
Ulla-Karin: Ja så här har ju människor, det är många som finns i vårt samhälle som firar den här typen av Jul varje år, att man är mycket ensam, att inte får träffa människor som man längtar efter, att man inte har ekonomiska möjligheter, att man inte kan handla och unna sig så det kan också vara ett tillfälle att fundera lite mer över hur människor har det.
Jeannette: För man vet nu om man har en anhörig som är i riskgrupp och har hållit sig i karantän och hen vill absolut inte vara själv på julen och säger så här ”Vi kan väl ses, jag kan hålla avstånd, jag kan sitta borta i en hörna med munskydd och handskar” och man kanske känner själv att man kanske ändå inte vill ändå riska då du har varit så duktig att hålla avstånd och så där men vad gör man i dom situationerna som anhörig? Vad ska man säga? Hur ska man liksom lösa det!
Ulla-Karin: Jag tror att man måste samtala om det för var och en vid varje konstellation måste man själv överväga risker mot vinster. Och det kan finnas tillfällen som kan behöva göra på annat sätt.
Margareta: Men ännu en gång tror jag inte man skall göra frågan så svart och vit, liksom ska vi ses eller inte ses utan en hur fråga. På ett sätt är ju det så att flera kan vara med i år, en del som kanske alltid sitter ensam på jul KAN vara med i år. En del som inte kan gå på julkonserter och köpa biljetter till det ena och det andra kan se på gratis streaming och få massor med julkänsla hem och det kan ju också vara ett sett att umgås att se det samtidigt.
Ulla-Karin: Och det såg man med personalen tycker jag när det var som värst i första vågen. Den fantasin som finns och hur man ordnade möten och avsked med hjälp av mobiltelefoner och Ipads. Det blev jag så imponerad över och det finns ju ett väldigt fint projekt på Capio S:t Göran där man ringer alla som har mist en person i covid-19 får ett telefonsamtal av en kurator eller sjuksköterska och då visar det ju sig att anhöriga, närstående oftast är nöjda med vården trotts att personen dog. Och det tror jag säger en del om de ansträngningarna som alla har verkligen gjort för att hjälpa och kompensera, vi har blivit duktiga på att kompensera.
Jeannette: Upplever du att människor som tidigare har känt sig ensamma nu inte gör det för att det hänt så mycket i samhället som är digitalt eller andra typer av möten.
Ulla-Karin: Ja det här att dela en gemensam svårighet det kan ju göra att känslan av ensamhet minskar för mig och det här att mötas med blicken eller att människan hör av sig det minskar ju ensamheten eller att någon lägger en lapp i min låda eller att man sätter en lapp nere i trapphuset, det är en massa sådana åtgärder som har gjort att många faktiskt känner sig mer uppmärksammade och därmed lite mindre ensamma.
*Pausmusik*
Jeannette: Det har varit superintressant att ha haft er båda här att både kunnat prata ur ett mer vårdperspektiv och lite mer psykologiskt perspektiv om hur det ser ut och tankar kring vad man kan göra så där. Om jag lämnar över ordet till er så här, vad vill ni skicka med till lyssnarna? Ska vi börja med Ulla-Karin?
Ulla-Karin: Jag tänker så här att pandemier går över och det här är varken första eller sista gången vi är med om en pandemi och om man reagerar på den här situationen och det är för det mesta inte farligt, utan man reagerar normalt, det är situationen som är onormal och det man kan göra är att vara lite er uppmärksam på sina egna verktyg. Vad kan jag göra för att må så bra som det går i den här situationen och sen göra lite mer av det. Vi är ganska dåliga på att uppmärksamma våra egna verktyg. Så rikta blicken inåt och hitta det du kan göra för att hjälpa dig själv.
Jeannette: Mmm jag tänker att det är säkert många som inte haft fokus på sig själv (ja, säger Ulla-Karin instämmande) Och då är det bra som du sa förut, ring, ring och få hjälp, man behöver inte veta själv vad man ska börja utan man kan få hjälp. Och Margareta vad vill du skicka med?
Margareta: Ja jag tänker att vi känner oss maktlösa och kanske delvis är maktlösa men vi är inte hjälplösa. Och man kan både rikta sig inåt och man ska faktiskt komma ihåg att vi inom sjukvården finns kvar, lite andra vägar, möjligen lite bättre och enklare vägar nu för tiden och man ska verkligen inte tveka att höra av sig och be om hjälp eller att be om hjälp för att veta om man behöver hjälp.
Ulla-Karin: Och också komma ihåg att man mår bättre själv av att hjälpa någon annan, så det är också någonting som är viktigt att lyfta fram om hur mycket vi kan göra för varandra.
Jeannette: Ja men vad fint, det vart ett bra avslutningsord. Tusen tack för att ni kom!
Ulla-Karin: Tack!
Margareta: Tack så mycket!
Jeannette: Tack också till dig som har lyssnat. Och för fler tips på hur du kan skapa nya sociala vanor gå gärna in på capio.se/podd du kan också följa Capio Sverige på Instagram för nyheter och råd om hälsa. Nu tar poddmottagningen lite julledigt och vi vill passa på att tacka dig som lyssnar och ställt frågor till oss under året. Också såklart ett stort tack till alla våra medicinska experter som har guidat oss genom 2020. Jag heter Jeannette Conte, ta hand om dig så hörs vi snart igen.
*Signaturmelodi*
*Fågelsång*
Det här var en produktion från Poddagency
*Fågelsång avslutar*