***Signaturmelodi***
Jeannette Conte: Artros är en vanligt förekommande sjukdom som drabbar kroppens leder. Ungefär var fjärde vuxen över 45 år i Sverige har någon gång sökt vård för artrosrelaterade besvär. En del av de patienter som drabbas av artros behöver så småningom genomgå en operation där den sjuka leden byts ut mot en konstgjord led för att kunna lindra den smärta och funktionsnedsättning som sjukdomen medför. I den här poddserien över 4 avsnitt ska vi få höra mer om processen innan, under och efter en sådan operation. Vi kommer att börja med två avsnitt som fokuserar på höften. Varje år utförs det i Sverige cirka 20 000 höftprotesoperationer på grund av artros och vi kommer i den här poddserien få höra två patienter som båda har genomgått just en sådan operation, Sara och Jan, och de delar med sig av sina erfarenheter kring processen innan och efter operationen. Vi har även med oss Anders, som är ortoped, och Linda, som är sjukgymnast, och som båda jobbar dagligen med artrospatienter, deras operationer och rehabiliteringen efteråt.
**ljudavstamp**
Jeannette Conte: Jag börjar med att välkomna Anders, välkommen hit!
Anders Persson: Tack så mycket!
Jeannette Conte: Ja, jag tänkte att vi kan väl börja med att du kan presentera dig själv litegrann så att vi får koll på dig.
Anders Persson: Ja, absolut! Jag heter Anders Persson och jag är 42 år gammal och jag arbetar som ortoped på Capio Ortho Center Stockholm, som ligger ute på Löwenströmska sjukhuset. Där träffar vi patienter med besvär i höft eller knä. Vi opererar de som behöver operation och vi sköter rehabiliteringen efteråt. Varje år så utför vi nästan 2000 operationer och med det så är vi en av de största utförarna i Sverige av den här typen av operationer. Ortho Center är en del av Capio, som är ett större vårdföretag som finns i 40 städer runtom i landet från norr till söder. Även om Capio är stora inom ortopedi så har man även vårdcentraler och rehab mottagningar, barnavårdscentraler och hemsjukvård och vi har flera specialistkliniker för bland annat ögon, hud, psykiatri och smärta.
Jeannette Conte: Väldigt mycket… kan man säga.
Anders Person: Ja…
Jeannette Conte: Det är väldigt härligt, härligt
*Anders hummar instämmande*
och välkommen hit även Linda då!
Linda Larsson: Ja, hej. Linda Larsson, 48 år gammal. Jag jobbar som sjukgymnast på Capio Ortho Center Stockholm på vårdavdelningen där jag träffar patienterna direkt efter deras operation och påbörjar deras rehabilitering. Jag jobbar även en dag i veckan på vår mottagning där jag träffar patienterna på deras återbesök 3 – 4 månader efter deras operation och följer upp hur det har gått för dem.
Jeannette Conte: Mm… Härligt! Och extra varmt välkomna säger vi till Sara och Jan, välkomna hit!
Sara: Tack så mycket.
Jan: Tackar!
Jeannette Conte: … och ni har genomfört en sådan här höftoperation och det är några månader sedan, innan sommaren kan vi säga, och nu är det september.
Jan: Stämmer bra det.
Jeannette Conte: … och ni är här och är snälla och delar med er av era erfarenheter, så vi kan lära oss av er. Jag tänker om vi kan börja litegrann… Vi kan börja med dig, Sara, när började allt för dig, själva symtomen och så?
Sara: Mm… Ja, det där är alltid lite svårt. Jag har fått höra att det var det var ett lite atypiskt sätt som min artros började ge sig tillkänna…
Jeannette Conte: Mm…
Sara: Den kom inte smygande som att jag hade lite ont, utan det kanske var... ja, kanske 10 år sedan då, runt 45 års åldern så hade jag väldigt korta sessioner om någon vecka bara som att det kändes, tyckte jag, som att en nerv kom i kläm… *Jeanette hummar förvånat* … när jag gick, tog ett steg och sedan så, precis lagom till att jag skulle behöva söka… börja söka vård för att jag tyckte att jag stördes så mycket av det så försvann det och sedan kunde det vara borta i 4 - 5 månader... eller någonting sådant…
Jeannette Conte: Busigt!
Sara: Ja! Och då la jag det där med läkarvård på hyllan förstås och så där höll det på i ganska många år tills för kanske 2 år sedan, när jag tog tag i det rejält.
Jeannette Conte: Mm… Vad hände då, som gjorde att du tog tag i det?
Sara: *drar efter andan* Då skulle jag säga, då blev det mer än som en ihållande smärta som inte gick över. De där luckorna på ett par månader... *småskrattar* blev kortare och kortare…
Jeannette Conte: Ja, okej…
Sara: Eh… och det var väl också ganska så mycket… Jag tyckte att jag klarade mig ganska bra och tryckte undan det här… eh… men det påverkar ju en i humöret och sättet som man lever och så där så det var också familjen som påpekade att nu är det dags att ta tag i det här.
Jeannette Conte: *fnissar till* ja, jag förstår…
Sara: Så för två år sedan började det
Jeannette Conte: Två år sedan? Okej. *Sara hummar instämmande* Då är det en ganska lång resa till operation.
Sara: Mm… Ja.
Jeannette Conte: Vi kan gå in på det lite senare också tänker jag. Men du sa i början där att det inte var så vanligt, vanliga symtom. Ska vi bolla tillbaka till någon av Anders eller Linda. Hur vanligt är det är så här, att det bara korta sessioner med långa mellanrum av smärta?
Linda Larsson: Det är ganska vanligt. Jag tycker det kommer liksom i vågor, alltså man kommer och går in i skov när det gäller artrossmärta, att man går och så man gör ingenting annorlunda och helt plötsligt från en dag till en annan så vänder det från att man har varit bra till att man inte mår bra, man har ont och sedan helt plötsligt igen så vänder det igen. Så det är ganska vanligt att det går i skov och att man får ont runt leden, alltså symtom från muskulatur som ligger runt höftleden.
Jeannette Conte: Okej… så för er är det vanligt med att man som patient känner att det kanske inte var någonting och så söker man inte
Linda Larsson: Nää
Anders Person: Nää det är min bild också av sjukdomsförloppet. Artros är en sjukdom som inte kommer snabbt… Eh… utan för de allra flesta så är det en sjukdomsutveckling över år och årtionden snarare än månader/år. Och i dess naturalförlopp så ingår det även att det går i upp och ned, det går i skov. I början så kommer skoven sällan, som Sara beskriver, men med åren så brukar de komma allt oftare…
Jeannette Conte: Okej…
Anders Person: så det är en hyfsat normal bild som jag hör ofta från patienter
Jeannette Conte: Mm… Och en annan följdfråga. Du är ganska ung, du är 53 idag och det var för 10 år sedan det började *Sara hummar instämmande* Är det vanligt?
Anders Person: Det är något tidigare än genomsnittet kan man säga. Det är inte superovanligt att vi opererar patienter i Saras ålder, men genomsnittspatienten är knappt 70 år.
Jeannette Conte: Okej… Och du sa ju då när du då kände så att nu måste jag söka hjälp, vart vände du dig då?
Sara: Eh… Då träffade jag en ortoped… *Jeanette inflikar ”Ja det var…” lite i mun på Sara*
Mm… Jag hade röntgat mig för kanske 7 år sedan innan och då var det, fick jag beskedet att det var en väldigt naturlig nivå av artros, för jag har även haft en far som haft artros och bytt ut höft också, så jag visste att… *pratar återigen i mun på varandra* … det ligger där så att säga, men fick då beskedet att det bara var en normalnivå så det var liksom ingenting konstigt. Eh… Den ortopeden jag träffade då för alltså två år sedan gjorde ingen röntgen utan kände bara på min rörlighet och sa ”kör sjukgymnast, det är inte läge att operera” så då gjorde jag det…
Jeannette Conte: Men kom du till ortoped innan husläkare?
Sara: Eh… Jag gjorde en egenremiss till…
Jeannette Conte: Ah… Du gjorde en egenremiss… ah… okej.
Anders Person: Men det kan vi ju ta upp. Det finns… Det finns flera vägar man kan…
Linda Larsson: Ja!
Anders Person: … komma till oss och träffa ortoped och få en bedömning *hummande medhåll*. Det vanligaste är att man får en remiss från sin husläkare. Det är standardvägen kan man säga. Men numera finns även möjlighet till egenremiss där man fyller i ett formulär och den typen av remiss granskar vi, precis som vi granskar alla remisser från husläkare. Och det vanligaste är ju att remissen är välskriven och då skriver vi okej den här patienten kan vi ta in. Vi bokar ett besök på mottagningen. Men det kan vara så också att det saknas information i remissen, till exempel att röntgen inte är utförd. Det är en sådan grej innan man kommer till oss så behöver man ha en vanlig röntgen som är genomförd. Vi behöver inte ha MR, vi behöver inte ha datortomografi. Vi vill oftast inte ens ha det, utan en vanlig röntgenbild som inte är äldre än 1 år gammal och på vissa ställen i landet så har man även en organisation där sjukgymnasterna skriver remiss till ortoped…
Jeannette Conte: Okej…
Anders Person: Därför de är oftast specialintresserade av den här typen av besvär jämfört med en husläkare som kan väldigt mycket, mycket bred kunskap, och kan väldigt mycket om till exempel även om halsåkommor eller andra icke-ortopediska besvär…
Jeannette Conte: Just det. Och du då Jan, hur var det för dig?
Jan: Ja… Jag måste nog göra dig besviken Anders. Jag tyckte det kom väldigt fort hos mig… *alla skrattar* …
Jeannette Conte: Ja det är bra att vi är olika
Jan: Ja… *skratt* Men jag ville … kanske. Min historik är nog den att förra hösten, alltså 2023 på hösten, då var jag på en orientering och skulle ta mig runt 10 kilometer och det gick som vanligt - Tänkte jag säga väldigt bra, men efter 8 kilometer ville inte benet längre… benet/höften… så jag fick lov att bryta då… *Jeanette hummar medhållande*… och alltså, jag kan inte säga att det var värk utan det var benen bar inte. Det kändes obehagligt så jag fick bryta då och sedan… Det var då det började. Sedan åkte jag hem och så vidare och så gick det några dagar och sedan kom en värk smygande där och då gick jag hos en sjukgymnast… Eh… ett tag. Det blev inte bättre. Sedan blev det en röntgen ja… och sedan träffade jag Anders i december och berättade om det hela och då kom vi överens om att jag skulle försöka träna ett tag och se vad som hände… och det gjorde jag… Jag åkte ganska mycket skidor över jul och nyår. Tror jag åkte drygt 20 mil och det var inte kul kan jag säga, för jag fick släpa vänsterbenet när jag åkte så att det … det var ganska jobbigt. Jag reser mycket i jobbet. Jag jobbar heltid och reser mycket i jobbet och jag reste både i Kina och USA och hade värk konstant, framför allt när jag satt på planet då undertiden. Så jag tog kontakt då med Anders igen och… det måste ha varit i februari/januari, slutet på januari i början på februari och då bestämde vi att då… ja, det blir operation. Jag är ingen van lasarettbesökare så att det är klart att jag… Beskedet i december att jag skulle träna – det var rätt svar… *alla skrattar till*… det var det jag ville höra, för jag tycker om att träna, men jag insåg … Jag kan säga, månaden före operationen, 6 veckor före operationen, hade jag jätteont. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv och det var inte bara höften som gjorde ont. Det var ju knät, väldigt ont i knät, ända ned till foten och hela benet så man blir ju trött också och så vidare…
Jeannette Conte: av smärtan liksom…
Jan: Ja av smärtan…
Jeannette Conte: Men är det vanligt att det går så här… att det blir som en panghändelse?
Anders Person: Det hör man hör man relativt ofta också, att… Sjukdomsprocessen har med största sannolikheten pågått under flera år, men man har kanske inte märkt av det… eller man har inte velat märka av det. Man har valt att tolka det kanske som träningsvärk… *hummande medhåll i bakgrunden* … eller ospecifika besvär kopplat till att kroppen åldras eller så… och sedan så plötsligt ett datum som man kommer ihåg, till exempel vid ett motionslopp eller liknande så upptäcker man att nu begränsar kroppen mig. Det är inte alls ovanligt heller. Även om själva sjukdomsprocessen har pågått under flera år inuti kroppen. Så att det hör man också hyfsat ofta.
Jeannette Conte: För du verkar… är över 70 och är ute och springer och verkar ha tränat lite mycket. Påverkar det artrosen… alltså hela den träningsbiten, att man kan förebygga eller blir man mer utsatt om man tränar mycket? Finns det någon sådan…?
Linda Larsson: Nämen, alltså lederna är gjorda för att man ska belasta dem, det är det de mår bra av. Så de ska belastas. Men precis d, som Jan säger, så någonstans så kommer man till en punkt där belastningen blir en begränsande faktor, när processen har pågått så lång tid så att det blir… Det fungerar inte längre…
Jeannette Conte: Det slår över…
Linda Larsson: Nämen precis, det slår över och det jag har märkt av erfarenhet är att höfterna kanske inte svarar lika väl på träning som förebyggande än om man nu skulle jämföra med knän som vi ofta gör då… *Jeannette hummar medhållande* … så kan man mota knäoperation lite längre med träning än vad man kan med höfter.
Jeannette Conte: Okej. För… Går vi in på den biten tidigt i förloppet, sjukdomsförloppet. Vad är viktigt att tänka på då?
Linda Larsson: Jamen det är väl egentligen att man är aktiv, att man rör på sig, att man tränar styrka runt höften, ser till att man väger så lite som det går… Eh… och sedan får man anpassa sina aktiviteter beroende på om man går in i ett skov eller inte, eller… Men det är jätteviktigt att man rör på sig för att må bra, men också då att när man kommer… när man börjar få ont också kanske avlastar med kryckor eller en krycka också för att inte vänja sig vid att börja halta eller… *hummande medhåll i bakgrunden* … sådana saker som påverkar också.
Jeannette Conte: Okej. Men om man liksom har gjort alla de här grejerna, när man ändå har superstora besvär det kanske är symtomlindrat, men inget mer… Vad är nästa steg då?
Linda Larsson: Jamen då är det ju… antingen tillbaka till husläkaren och få remiss då… *hummande medhåll*… till oss, Ortho Center, och träffa en ortoped - under förutsättningen att man är liksom intresserad av en operation.
Jeannette Conte: Mm… och då annars, liksom vad krävs för att man ska få en remiss till dig?
Anders Person: Nämen, som Linda säger… Första kontakten med sjukvården är ju ofta via husläkare och där ska man ha fått rekommendation att träna med sjukgymnast, man ska också ha provat värktabletter. Och det är oftare svagare värktabletter då – paracetamolpreparat. Ofta i kombination med något antiinflammatoriskt preparat. *hummande medhåll i bakgrunden* Man ska inte ha gått upp på morfinliknande preparat, de är inte rekommenderade vid artrossmärta…
Jeannette Conte: Okej …
Anders Person: … Utan tvärtom. Det ska inte gå så långt att man behöver ta så starka läkemedel. Men om man har testat det och om man fortfarande har oacceptabel smärta trots smärtläkemedel, trots att man har tränat med sjukgymnast. Man kanske får väldigt kraftig vilovärk eller värk nattetid och man märker att man fungerar inte i vardagen. Man kanske till och med behöver vara hemma från jobbet. Då är det dags att skriva remiss till ortoped. *hummande medhåll i bakgrunden* Om man som Linda säger, om man dessutom är intresserad av operationsalternativet eller att diskutera det.
Jeannette Conte: Just det. Vad gick det för funderingar i ditt huvud, när du liksom började träffa sjukgymnast och man liksom började luska ut vad det var
Jan: Ja, mina funderingar… Det här lär nog… Det här ska jag nog träna bort… *Jeanette svarar jakande*… Jag var inte fokuserad på att operera…
Jeannette Conte: Okej.
Jan: … det tänkte jag… Jag kan säga precis som det är, jag har så dåligt med tid… för jag … Jag jobbar så mycket… *Jeanette skrattar* … reser så mycket… så… *skratt i bakgrunden*
Jeannette Conte: Det var opraktiskt
Jan: Ja, det var opraktiskt. Faktiskt alltså. Så det här lät… Det här tränar jag bort tänkte jag… *hummande medhåll*… och trodde väl också kanske, men det funkade ju inte nej.
Jeannette Conte: och du då, du också fastrackade direkt till ortopeden, men… *skratt* Hur gick dina tankar?
Sara: Jamen… nämen hos det första besöket hos ortopeden för två år sedan, då fick jag just Paracetamol och antiinflammatoriskt och ordinationen att gå till sjukgymnast. Så det gjorde jag. Jag gick hos min sjukgymnast regelbundet och gjorde övningar i ett halvår. Då hade det också, precis som Linda var inne på, liksom gått över även i muskulaturen runtom, så hade jag ont, precis som Jan, ned i benet och foten och så vidare… så träffade även en kollega till min sjukgymnast som var naprapat som försökte göra någonting åt det, men det… funkade med ingenting. Så sågs vi efter sommaren igen… *lätt skratt* … jag hade fortsatt att göra mina övningar då också och då sa hon så här ”nämen, vet du vad – nu är det nog dags att du träffar en ortoped igen, för jag tror inte att vi kan hjälpa dig med sjukgymnastik”.
Jeannette Conte: Okej. Hur kändes det då? När det inte… *prat i mun på varandra*
Sara: Skönt. Eller det var ju lite frustrerande förstås, men jag märkte ju ganska snart att jag inte blev bättre… Det var ju liksom samma nivå, men det begränsade mig fortfarande väldigt mycket i vardagen så jag tyckte det kändes skönt. Den ortopeden försökte med kortisoninjektioner… eeh… i ledkapseln, som inte heller funkade *skrattar till* Det var kombinationen av lokalbedövning och kortison, så det var skönt så länge lokalbedövningen fungerade, men sedan så gjorde vi återbesök hos henne och då sa hon att ”nej, jag är inte så förvånad för att dina röntgenplåtar ser ändå ut som att… jag skriver en remiss till en kirurg”
Jeannette Conte: Okej. *Sara hummar jakande* Då provade båda ni ändå ganska mycket innan beslutet till ortoped och operation blev av… *hummande medhåll*
Anders Person: Nämen, det man bör ta med sig också är ju att artros är en vanlig sjukdom, som du sagt tidigare Jeannette, och de allra flesta med artros – de behöver aldrig opereras.
Jeannette Conte: Både Jan och Sara har pratat om att smärtan gick ned i benet. För mig så känns det liksom som att man tänker att man hade tänkt att det var ischias, men som inte fibblar med artros. Är det vanligt?
Anders Person: Supervanligt.
Jeannette Conte: Okej…
Anders Person: Jättevanligt. Det hör vi ofta på mottagningen. Ischiasproblematik, som ju är… ofta kommer från ryggen. Det är en av de så kallade differentialdiagnoserna, det vill säga patienters besvär kanske inte kommer alls från höften. Man kanske ser på röntgen att det finns lite artros, men patienten har supermycket besvär och symtomen liknar mycket mer ischiasproblematik *hummande medhåll i bakgrunden* Så att det behöver man ta ställning till som undersökande doktor. Men sedan är det så att även om besvären orsakas av höftartros så är det ändå väldigt vanligt med värk ned framför allt i framsidan av låret, ofta ned runt knät och som i Jans fall, till och med i hela benet *Jan hummar medhållande* och det kallar vi för refererad smärta eller referred pain och det är ett sätt hjärnan, som tolkar smärtsignalerna, de tolkas inte signalerna fel *Jeanette hummar förvånat till* De tolkar som att smärtan kommer från hela benet fastän orsaken sitter i höftleden. Så det är väldigt vanligt. Vi har till och med patienter ibland som bara söker med knäsmärta. Man undersöker knät. Det känns helt bra. Man röntgar knät. Ser helt fint ut och så undersöker man höften och den är superstel *hummande medhåll i bakgrunden* och då kanske man röntgar höften och man har en knallartros i höften. Det händer flera gånger om året att det är så…
Jeannette Conte: Intressant. *Anders svarar jakande* Är det vanligt att folk har gått och blivit behandlade för ischias då, fastän det visar sig att det var artros?
Linda Larsson: Ja, jättevanligt…
Jan: Jaha… Det hade jag…
Jeannette Conte: Hur ska man veta skillnaden om man nu lyssnar och tänker att man…
Linda Larsson: Jamen det… Någonstans får man göra en… en neurologisk undersökning som behandlare, som sjukgymnasten där man sätter sträck på nerven…
Jeannette Conte: Mm… Så har man gått länge och försökt få hjälp med sin ischias, men det inte har hjälpt, då kan man kanske fundera på om man ska kolla om det kan vara artros?
Linda Larsson: Exakt.
***musikavstamp***
Jeannette Conte: Ahmen okej… Då har vi liksom kommit till att det som ändå remiss. Ni hade fått en remiss till första mötet hos ortopeden. Ska Sara börja, vad händer där, vilka frågor hade du med dig dit och vilka frågor fick du svar på kanske som du … funderade på?
Sara: Nämen jag kom dit och jag träffade ortopeden då på Capio och vi hade en dialog. Han undersökte rörligheten och min grundrörlighet är väldigt, väldigt god *skrattar till* så att den begränsade rörligheten är fortfarande helt normal *hummande medhåll i bakgrunden* så att vi hade väl en ganska så lång dialog kring vad innebär det att operera… alltså att byta ut sin höft mot en protes. Vad får man för typ av höft. Man får inte en ny höft, man får en höft som är begränsad och vad kan man göra med den… en höftledsprotes efter en sådan operation jämfört med vad man kan göra idag med den smärtan som jag hade och då kom vi fram till att jag hellre ville göra en operation ändå för jag var så pass begränsat i mitt vardagsliv…
Jeannette Conte: Mm … Okej. Och för Jan då, undrar hur tankarna snurrade för dig då… Förutom tidstressen… *skratt*
Jan: Jaaa… Så när jag träffade då Anders i december så blev jag väldigt glad för att du rekommenderade träning. Då tänkte jag att det här var toppen
Jeannette Conte: Ja
Jan: Du sa vad jag ville höra *skratt i bakgrunden* Kan jag lugnt säga åkte hem till min fru och sa att nu jäklar ska vi åka massor med skidor igen, nu gör vi så här, nu ska vi träna… Så det passade mig det svaret så att säga och du gick igenom ganska noggrant även då vad en operation skulle innebära. Du visade även bilden på leden, hur den ser ut och så vidare och nämnde att det finns 5% risk att det inte går bra, men det var en bra normal… och så vidare… Eeh… Men jag måste erkänna att det var nog mer tidsbrist som gjorde att jag inte hade lust med operationen, att jag var rädd för operationen…
Jeannette Conte: Okej. Det var inte så mycket tankar eller funderingar som snurrade kring själva operationsdelen utan det var mer bara praktiska…?
Jan: Ja… Jag tror faktiskt det. Det är ju klart, det är ju inte trevligt på lasarett… *skrattar* Alltså det tycker inte jag…
Jeannette Conte: Näe…
Jan: Men jag har ingen stor lasarettserfarenhet för övrigt, men jag tror det var mera att jag kände mig stressad. Hur ska jag få in det här i almanackan liksom *Jeannette svarar jakande* och så… Sedan pratade jag med en kamrat då som opererade också vänster höft… en orienterarkompis, för två år sedan och det blev väldigt bra för honom och så vidare. Men han beskrev ju rehaben som ganska omfattande… *Jeannette hummar i medhåll*… och han är lite, vad ska jag säga… Han är lite teatralisk, han målar väldigt mycket när han berättar så det lät ju som… ohmpf... Jag kan inte vara från jobbet i 6 veckor. Det går ju inte… *skratt* … och så vidare och så vidare. Så det var… Han slutade jag prata med…
Jeannette Conte: Jamen det var ju bra *flera skrattar i bakgrunden* Men du Anders, kan inte du berätta när man då kommer till en ortoped. Vad händer där, vad frågar, vad pratar ni om?
Anders Persson: Ehm… Nämen jag tycker både Sara och Jan ger en rättvisande bild… eller en samstämmig bild av min bild av hur ett mottagningsbesök går till. Vi börjar med att sätta oss ned och prata. *hummande medhåll i bakgrunden* En del patienter sätter sig direkt på undersökningsbritsen *skratt i bakgrunden* Men då visar vi bort… Jag har en stol bredvid mitt bord också, så då visar jag dem dit i stället. För först vill jag veta vem den här personen är, vad hon eller han har för besvär och hur det är kopplat till hans eller hennes livssituation, för det är väldigt olika också. Man har väldigt olika aktivitetsnivåer. Så vi börjar med att prata om vilka besvär just den patienten har… *Jeanette hummer medhållande*… och sedan behöver man undersöka patienten. Man inspekterar gångmönster och man går med en viss typ av hälta eller om man går normalt och sedan så behöver man undersöka ryggen, nervernas funktion ned i benet och även knäleden så det inte är de här symtomen som man tror kommer från höften, kanske kommer från ryggen eller knät eller så. Det är läkarens första uppgift, att ställa en korrekt diagnos. Artros är den vanligaste diagnosen för våra patienter, men det finns andra diagnoser som också kan ge den här typen av besvär. Till exempel förträngningar i ryggen, så kallad spinal stenos, eller så är det andra smärtsymtom och sedan efter det så brukar vi sätta oss igen tillbaka vid mitt bord och prata om vilken diagnos jag tror det här är och också behandlingsrekommendationer… *hummande medhåll i bakgrunden*… och ibland är det som vid Jans första besök att jag kanske tror där och då att ”men du fortsätt att träna, träna i tre månader och ta de här värktabletterna så kan vi höras på telefon till exempel”. Det var så vi kom överens förut då… och i andra fall så är det mer uppenbart att; ”Du har provat allt hittills. Jag skulle rekommendera en operation för dig. Om du vill bli bättre.” Men jag är också väldigt noga med att artrossjukdomen är ingen farlig sjukdom. Vi tänker ju lite tvärtom jämfört med cancerkirurgi, där man kanske vill vara tidig i förloppet och operera bort den sjukdom som annars kan vara farlig och sprida sig i kroppen. Och vi som jobbar med artroskirurgi tänker litegrann tvärtom… *Jeannette hummar medhållande*… Det är ingen farlig sjukdom, men å andra sidan kan man få så mycket besvär att det tar över hela livet och det kan ju få sekundära effekter på ens hälsa. Det är inte nyttigt att sitta stilla för mycket och det är inte nyttigt att ha långvarig smärta som utlöser stressreaktioner i kroppen så att…
Jeannette Conte: Eller irritera familjemedlemmar… *Instämmande uttryck och skratt i bakgrunden*
Anders Persson: Det beskriver många också att… *skratt*… Det var min man… eller min fru som till slut så här ”nu måste du söka vård”… *jakande i bakgrunden* Det är också supervanligt. Så då slutar besöket i en rekommendation från mig. Och om den rekommendationen är att vi ska operera då drar vi i gång en process redan där och då på mottagningen. Då får man informationsbroschyr, som blir som en hemläxa man ska läsa igenom och så får man träffa en operationskoordinator redan på plats där och då… *förvånat hummande i bakgrunden*… med dem så pratar man då praktikaliteter kring operationen. Och så pratar man timing och i vissa fall så får man ett operationsdatum i handen redan innan man går hem och i andra fall så återkommer vi med ett datum. Det är det ena och sedan får man även träffa någon av våra narkosläkare redan på plats… *hummande medhåll* för att diskutera de aspekterna…
Jeannette Conte: Men gud vad effektivt om man tänker på hur man tänker att det brukar vara… Mm…
Anders Persson: Och sedan efter det så går man då hem med en massa ny information, med en massa informationsmaterial och säkert en massa tankar, känslor och så. Men påfallande många säger ändå när de är på väg ut från mitt rum att ”gud vad skönt att den här delen har satts i rullning”… *hummande medhåll* … ”Det är har jag väntat på länge”
Jeannette Conte: Så operationsbeskedet är ingen chock utan mer en… en lättnad?
Anders Persson: För många är det det…
Jeannette Conte: Förutom Jan då… *skrattande medhåll i bakgrunden*
Jan: Ja alltså det var en… *skratt*… inte alls… alltså jag blev väldigt glad. Så måste jag säga att jag tyckte det var. Jag tyckte det var direkt trevligt och träffa dig och träffa dina kollegor och sedan den här broschyren – det tyckte jag var jättebra. Den läste jag. Jag var dåligt på att läsa på och grejer… *hummande medhåll*… men den läste jag. Den tyckte jag var väldigt bra.
Jeannette Conte: Ja, vad kände du när du gick därifrån då, när du hade fått all info, den här broschyren och...
Jan: Ja, det kändes så bra så… Jag kände att det här är under kontroll…
Jeannette Conte: Ja…
Jan: Jag var otroligt positivt inställd till det och sedan min fru körde dit mig och sedan var jag beredd på och så var ju operationen... och det gick så undan… *skrattar till*… Det gick ju… Var jättebra, så tyckte jag…
Jeannette Conte: Vad härligt. Den ska vi prata om i del 2…
Jan: Ja, då slutar jag…
Jeannette Conte: Vi ska inte gå händelserna i förväg här *skratt i bakgrunden*
Och Sara då, hur kände du när du gick därifrån med luntan och en bokad tid kanske?
Sara: Jag hade också en bokad tid… *Jeannette svarar jakande*… och lite som du sa, var inne på Jan, allting var så otroligt smidigt och gick jättesnabbt. Jag hade för gamla röntgenplåtar, men då fick jag direkt en remiss till röntgen… *Anders hummar medhållande i bakgrunden*… 100 meter bort och det var liksom lite provtagningar och sådana här saker… Eh… sedan hade jag mitt operationsdatum 2,5 månad senare, men det berodde på att jag hade fått kortisoninjektionerna… *hummande medhåll i bakgrunden*… då måste det gå 3 månader förstod jag. Men då fick jag min tid i början av maj så jag fick en väldigt trevlig maj sedan då… *skratt*… och rehabilitering, men… nämen jag säger som Jan, jag tycker också att all information man fick både skriftligen och muntligen via alla era kollegor var jätte, jättebra. Och jag hade nog inte heller så mycket… blev liksom som ett litet projekt… *Jeannette hummer medhållande*… Att man ska göra någonting… Jaha så ska vi fixa de här hjälpmedlen… *skratt i bakgrunden*… och så liksom ”åh vilken låg säng vi har…” Jag fick prata med min man och så hittade vi… *skrattar till* … betongsten i trädgården som vi satte in under alla fyra… *skratt i bakgrunden*
Jeannette Conte: *prat i mun på varandra*… en sådan grej…
Sara: Ja… Alla sådana där praktiska saker och det är ett sätt att ta sig an det tänker jag som jag känner igen i mig själv kanske i olika delar. Det blev som ett litet projekt så fick man bocka av de olika sakerna… så blev det här hemma…
Jeannette Conte: Och veckan innan… eller så här dagar, timmar innan operation… Var var… hur snurrar…
Sara: Jag var nog förväntansfull tror jag… *Jeannette hummar förvånat till*… Det var ganska spännande. Ja, jag var pepp…
Jeannette Conte: Är det vanligt att folk är så här pepp och lugna inför operation? *skratt i bakgrunden*
Anders Persson: Nämen jag brukar tänka att individer är individer… *jakande medhåll i bakgrunden*… Nu verkar det som att både Sara och Jan var inställda på det här och snabbt kunde ställa om från att vara osäker kring om man skulle bli rekommenderad operation tills att man faktiskt blev anmäld och ställd i kö och så där… Så alla är inte som Sara och Jan och helt säkra på det här direkt… *nekande medhåll i bakgrunden*… Utan man fungerar olika.
Jeannette Conte: Mm… Men då har vi pratat nu då fram till hur det vart med sjukdomsförloppet, hur det kändes och vilka steg ni gjorde innan. Timmarna, dagarna innan operation och här kommer vi att bryta. Så nu har vi en liten cliffhanger. Vad händer sedan på operationsdagen, vad händer direkt efter operationen och vad händer liksom veckorna, månaderna efter. Hur mår ni idag, alla undrar, ingen vet, vi får se… *skratt i bakgrunden*… i del två.
***Signaturmelodin börjar spelas i bakgrunden***
Tack för att du har lyssnat. Om du vill veta mer om Capio och/eller Ortho Center Stockholm så kan du besöka vår hemsida capio.se och därifrån klicka dig vidare till Ortho Center via sökfunktionen eller via ”hitta mottagning”, specialistvård, ortopedi”. Välkomna tillbaka till nästa avsnitt där ni får följa Sara och Jans vidare resa mot sina nya höftleder.
*** Signaturmelodi***
**fågelkvitter**
Kvinnoröst: Det här var en produktion ifrån poddagency.
**fågelkvitter**
