Capio
Capio
Johanna Bogren
Johanna Bogren under sitt uppdrag med Läkare Utan Gränser i Lesbos, Grekland

Johanna om tiden i Lesbos och om de inre såren som kanske aldrig kommer läka ut

5 december 2023

Vid Lesbos kust lever folk på ett sätt som många av oss skulle känna igen oss i – ett liv som är värt att leva. Men kusten kantas också av migranter och flyktingar från länder som Syrien, Afghanistan och Irak. Människor som söker det många av oss redan har, säkerhet och trygghet. Johanna Bogren, psykolog på Capio centrum för smärta och utmattning, har varit i väg med Läkare Utan Gränser fem gånger – nu senast i Lesbos, Grekland. I en intervju berättar hon om skillnaden mellan hennes uppdrag, varför hon valde att sadla om till psykolog och om inre sår som kanske aldrig kommer att läka ut.

Var med och påverka

Här kan du bidra till vår insamling till Läkare Utan Gränser.

Johanna Bogren hade hunnit med ett helt liv innan hon ändrade yrkesriktning. Hon tog examen från psykologprogrammet år 2020 och dessförinnan var hon stallchef på polisrytteriet. Hästar har alltid varit en stor del av hennes liv och hon har varit i väg och jobbat med hästar runt om i Europa. Någonstans längst vägen började hon göra utlandsuppdrag genom Läkare Utan Gränser inom HR, ekonomi och nu senast som psykolog. Det var under de tidigare uppdragen hon började fundera på vad hon ville göra framåt.  

– Jag ville plugga vidare till antingen psykolog eller barnmorska. Ett av alla mina uppdrag var tillsammans med ett barnmorsketeam där jag hade möjligheten att delta vid en mängd förlossningar under väldigt enkla förhållanden i lerhyddor, vilket var jättespännande. Men till slut valde jag att plugga till psykolog och när jag tittade tillbaka på gamla ansökningar såg jag att jag hade sökt in till psykologprogrammet efter gymnasiet. Det var lite menat tror jag, säger Johanna Bogren.

Sökandet efter säkerhet och ett bättre liv 

Johanna berättar om sitt senaste uppdrag med Läkare Utan Gränser, första uppdraget som färdigutbildad psykolog. Varje år riskerar tusentals människor sitt liv när de försöker ta sig över Egeiska havet – i hopp om ett bättre liv. Men i båtarna någonstans mellan det förflutna och hoppet om framtiden, lämnar det Egeiska havet skräckfyllda sår i människornas inre.  

– Den upplevelsen som många kom till mig med var min uppgift att försöka arbeta med. Att få såret att minska och kanske – eventuellt – läka. Även om ärret såklart alltid kommer finnas kvar. Passagen över Egeiska havet är i sig väldigt farlig och tar många liv varje år, säger Johanna Bogren.  

Många av de människor Johanna mötte hade bevittnat drunkningar, men också varit nära att drunkna själva. En person hade förlorat ett barn, en annan en syster och en tredje en vän på vägen mot någonting bättre. 

– Men att leva i limbo under en asylprocess i ett flyktingläger är också en omständighet som brutalt påverkar en persons egen förmåga att hantera vardagen och tidigare upplevelser, fortsätter Johanna Bogren.  

Stor skillnad jämfört med tidigare utlandsuppdrag 

Johanna berättar om den stora skillnaden att åka i väg nu jämfört med tidigare resor. Vår asylpolitik blev mycket tydligare när man satt mitt i den. Du tar emot alla dessa groteska och fruktansvärda upplevelser som människor delar med sig av. När du är klar för dagen åker du hem till ljudet av musik och sorlet från barer. Det blir en daglig krock.  

– Jag har inte haft jobbigt att komma hem efter mina tidigare uppdrag då det har varit enklare att separera dessa världar. Mycket av det jag tidigare mött har varit så långt ifrån min hemmamiljö, till exempel vatten i kranen och en toalettsits att sitta på. Det har varit skönt att komma hem – gå på stan och äta god mat. Nu när jag kom hem saknade jag ju inte dessa delar eftersom jag hade det i Grekland. Men så fort jag landade på Arlanda blev jag ledsen. En, för mig, ny erfarenhet vid hemkomst. Det är något med krocken och hur vi sätter upp våra gränser. Som psykolog blir det ju också annorlunda. Du sitter och lyssnar på ett annat sätt och belastas emotionellt. Nuet i flyktinglägret, kombinerat med bagaget människorna bär på, påverkar människans förmåga att läka. Mitt jobb som psykolog fokuserar mest på att stabilisera individen framför mig, säger Johanna Bogren. 

Ärr som alltid kommer finnas kvar 

Det fysiska är mycket i fokus och har alltid varit. Har man ett brutet ben får man ett gips, men vad händer med det onda inuti? Johanna pratar mycket om de inre såren – sår som är svåra att förstå var de slutar och var de börjar.  

– Att kunna sätta ord på det onda inuti är viktigt för läkningsprocessen. Jag träffade otroligt många människor i Grekland som hade ett smärtsamt inre som kanske aldrig ens kommer kunna läka till ett ärr. Jag tänker att det finns en möjlighet att läka, men det kan vara hjälpsamt att kunna titta på sin historia och veta att den är smärtsam – att den finns där, men inte begränsar eller tar över livet. Ärren gör ju att man är sårbar och oftast har man väldigt tunn hud över dessa ärr. Det finns en risk att de rivs upp och blir ännu större, säger Johanna Bogren.  

Skillnad mellan jobbet hemma och att vara i väg 

Johanna berättar att det till viss del är ganska likt att vara i väg och att jobba hemma. Hon jobbar på klinik och träffar patienter, vilket hon gjorde i Grekland också. Men hemma i Sverige jobbar hon med smärta och utmattning, där det finns en struktur för att kunna hjälpa patienterna att återgå till arbetet. I Grekland var allt väldigt oförutsägbart – extrem kö och ett stort behov.  

– I Grekland var det ofta väldigt få sessioner med patienterna. Jag visste aldrig om jag skulle träffa patienten igen och fick ta varje session som om det vore den sista. Många av de jag träffade hade ju varit med om traumatiska upplevelser. Upplevelser som är riskfaktorer för PTSD till exempel, men jag kunde aldrig erbjuda behandling för det eftersom tiden inte fanns och den osäkra vardagen inte heller tillät en mer påfrestande behandling, säger Johanna Bogren.  

Eftersom människor fortsätter söka efter trygghet, fortsätter även båtarna att komma till Lesbos. Att då kunna göra det man kan är något Johanna tycker är en viktig insikt. Att i många fall är det till viss del läkande att bara få vara på en trygg plats. Även om det inte är mer än 45 minuter i veckan så är det en superviktig del i att stabilisera personen för att möjliggöra någon form av läkning i framtiden.  

– I dessa möten är det viktigt att visa att ingen dömer. Att man får vara ledsen, arg eller till och med tyst inför. Att vara den personen som är villig att möta andra i den vanmakt som man sitter med. Jag tänker att det här mänskliga mötet och skapandet av den trygga platsen har en läkande effekt, även om det såklart i många fall inte räcker till, fortsätter Johanna Bogren. 

Veckorna efter Johanna kom hem gick, och någonstans i mellanrummen i vardagen landade hon i att hon gjorde allt hon kunde. Att de mänskliga mötena i den här trygga formen var hjälpsam och en insikt i att hon inte kunde göra mer än hon gjorde med tanke på omständigheterna. 

Att lyssna på lidandet där man är 

Att jämföra ohälsa här hemma med det som sker i Lesbos är svårt. Det går inte riktigt att sätta i jämförelse med en kvinna som har blivit misshandlad av sin man till den grad att det inte finns en yta på kroppen som inte har ärr. Jämförelsen med att lämna sina barn i hemlandet eller blivit gravid med en förövare på vägen. Det är svåra saker att sätta i kontext här hemma, men Johanna menar att man måste lyssna på lidandet där man är.  

– Det lidande som är hemma, blir inte mindre jobbigt för den personen bara för att någon annan har varit med om betydligt värre saker. Jag kan tycka synd om mig själv och det måste få vara viktigt också. Säg att vi har två patienter här hemma, en som har många saker i bagaget, medan den andra inte har det. Det spelar ju ingen roll för lidande är fortfarande lidande och det måste man förhålla sig till, säger Johanna Bogren. 

Även om Johanna bara har jobbat som psykolog i 3 år, har hon vuxit flera centimeter efter sin tid i Grekland. Hon har breddat sin erfarenhet, både av att jobba med väldigt svåra samtal där hon mest bara kunde dela patientens vanmakt, sorg eller frustration, och fått en gedigen inblick i olika kulturer. 

– Även om det var väldigt intensivt i några månader och att jag var väldigt trött när jag kom hem, inte minst emotionellt, skulle jag rekommendera den som är nyfiken på att utforska möjligheterna. Det är dock viktigt att vara inställd på att man inte kommer kunna hjälpa alla, men att komma ihåg att den minsta förändringen också är en förändring. Jag ångrar inte att jag åkte, eller vad jag gjorde, och det är en ynnest att ha fått göra den här resan, avslutar Johanna Bogren.  

Var med och påverka

Här kan du bidra till vår insamling till Läkare Utan Gränser.

Presskontakt

Amanda Hallesjö

Kommunikatör

press@capio.com
Amanda Hallesjö

Följ Capio i sociala medier