På Pelarbackens öppenvårdsmottagning jobbar bland annat Distriktssköterskan My Slagarp och Psykologen Klara Essemyr. Båda har jobbat här i två år och trivs väldigt bra – mycket på grund av patienterna och för att det händer mer här än på en vanlig vårdcentral.
– Jag ville jobba dagtid på en bred somatisk mottagning, men har även ett stort intresse för akutsjukvård och psykiatri. Pelarbacken har en spännande kombination av alla delar. Jag började min anställning här som ett sommarvikariat, som sedan blev till en fast anställning när en ordinarie tjänst blev ledig, säger My Slagarp.
Klara Essemyr hade varit föräldraledig och efter sex år på sin tidigare arbetsplats kände hon att hon ville hitta någonting nytt.
– Jag jobbade med beroendepatienter tidigare och hade en bild att detta skulle vara liknande, men mer varierat. Men så var det inte. Här finns verkligen en enorm variation vilket är både utmanande och kul, säger Klara Essemyr.
Att se det mänskliga i en komplex situation
Belastningen ser olika ut för gänget på Capio Vård för hemlösa. Patientflödet styrs mycket av vädret och livsstilen. När det är Pelarbacken-väder – vilket enligt My är en vanlig, grå dag – så är det väldigt mycket att göra. Men när solen tittar fram så är det desto lugnare på mottagningen. Det viktigaste och kanske det finaste med deras jobb är att se det mänskliga i den annars komplexa situationen nästan alla som kommer hit är i.
– Vi skrattar väldigt mycket här. Många av patienterna har mycket humor, och en del är riktiga citatmaskiner. Det är mycket tragedi också såklart. Många har en psykiatrisk problematik, men av dem patienter som söker till oss på somatiken finns det en del som inte vill kännas vid just det. Då får vi möta de där dem är. Det finns även dem som är tillfreds med sin situation, nästan som en sorts identitet i sin hemlöshet som dem är stolta över. Att de klarar sig trots situationen dem är i, säger My Slagarp.
Klara håller med om att det är mycket tragiska livsöden man får höra om, men att det då är väldigt fint när man får hjälpa folk ur det, att det faktiskt går.
– När vi exempelvis lyckas utreda autism eller intellektuell funktionsnedsättning, och förmedla patientens stödbehov till socialtjänsten och andra aktörer, så kan det bli en biljett ut ur hemlösheten. Eller när patienten genomgått en ångestbehandling och fått andra förutsättningar att istället fokusera på framtiden, säger Klara Essemyr.
Förebygga lång hemlöshet
Att förebygga lång hemlöshet är såklart inte lätt, men det går. My berättar om ett möte med en ung kille som kom till henne för ett mindre somatiskt besvär och tandvärk. Han var väldigt nedstämd och My frågade enligt rutin om han tog några droger, vilket han gjorde dagligen. Hon frågade sedan om han ville ha hjälp att komma ur sitt missbruk, vilket han verkligen ville.
– Under samma besök fick han tid hos tandläkaren, allmänläkaren och psykiatrisjuksköterskan nästa dag. Efter tre månader bodde han på ett drogfritt boende och när jag träffade honom vid den här perioden så sken han som en sol. Han berättade att han skulle utbilda sig till hantverkare och jag har sett honom halvårsvis efter detta. Senast kom han med en skadad hand för att han hade spelat fotboll. Det var så oskyldigt på något sätt och det är fint att se att det finns de personer som lyckas ta sig ut ur ett missbruk och har möjligheten att börja om på nytt, säger My Slagarp.
My fortsätter att berätta att det också finns de personer som har en längre väg att gå, där man aldrig haft en riktig plats i samhället.
– Det är svårt att återgå till ett liv man aldrig haft. Många som kommer till oss har aldrig haft en stabilitet eller ett ”vanligt” liv innan. Inte ens som barn. En del är uppväxta med missbruk, flyttat från fosterhem till fosterhem och olika typer av HBV-hem. Några har suttit inne och vissa har egentligen aldrig haft en vanlig vardag eller ett vanligt jobb. Jag träffade en hemlös man via Stadsmissionen som tittade upp och sa ”ser du det höga huset utanför? Tänk att bo högst upp.” Sen såg han fundersam ut och fortsatte ”tänk om det inte finns någon hiss när man kommer hem lite rund under fötterna. Då blir man ju kvar på botten. Nej så vill man inte bo!”, berättar My Slagarp.
Orsaken till hur man blev hemlös spelar stor roll och förutsättningarna är annorlunda för olika personer.
– En annan patient hade haft ett långt alkoholmissbruk, vilket eskalerade efter en skilsmässa. I samband med detta blev hen hemlös. Efter en period på nyktert stödboende fick hen en träningslägenhet och började återetablera sig i samhället igen. Eftersom hen relativt nyligen hade levt ett förhållandevis vanligt liv var det lättare för hen att komma in i en sådan vardag igen, säger My Slagarp.
– Många som lider av sin hemlöshet har också ett sorts försvar. Man orkar inte tycka synd om sig själv och försöker i stället se det som ett val. Ingen vill ju vara hemlös egentligen, säger Klara Essemyr.
Låg tröskel till hjälp och stöd
På den somatiska delen av mottagningen har man nästan bara drop-in, och det finns alltid drop-in även till psykiatrisjuksköterskorna. Pelarbacken är en lågtröskelmottagning, och hit får patienterna komma även om de är substanspåverkade, så länge de inte är våldsamma. På många sätt liknar det en närakut/akutmottagning mer än en vårdcentral.
– Det viktigaste är att de får komma in och få en bedömning, snarare än att analysera vad de har tagit. Vi har allt samlat under ett tak – vårdcentral, psykiatri, fotvård, tandläkare och vi har även socialtjänsten i samma hus. Det är väldigt skönt för dessa personer att veta vart de ska. Många har ju ett lågt förtroende för vården, myndigheter och samhället i stort, men här säger många att ”alla är så snälla här”, berättar My Slagarp.
– Om du är hemlös och inte vet vart du kommer att sova i natt – än minde hur livet kommer att vara om två månader – då är det svårt att följa en planering, komma på tider eller till exempel sköta din diabetes. Därför jobbar vi mycket med samverkan och att motivera patienterna till kontakt med socialtjänsten. Vi behöver även jobba mycket med timing då motivation är en färskvara. Vår mottagning hade inte fungerat om vi hade långa väntetider, utan vi jobbar mer med att prioritera. Vad måste ske nu, och vad kan vänta? Det fina hos oss är att alla alltid får en ny chans. Vi ger aldrig upp och tänker alltid att ”nästa gång tar vi nya tag”, fortsätter Klara Essemyr.
Uteverksamhet och mobilt sprututbyte
Alla patienter har inte möjlighet att ta sig till Pelarbacken. Därför jobbar Capio Vård för hemlösa även med uppsökande verksamhet – de har både en bil och en ombyggd skåpbil utrustad som ett behandlingsrum för att ta sig ut till olika geografiska platser för att möta patienterna där de är. De åker till olika akut- och stödboenden, dagverksamheter för personer i hemlöshet, allmänna platser såsom Centralstationen och besöker även bosättningar. Man har helt enkelt hela länet som sin arbetsplats. Det längsta man åker till är Hallstavik som är 10 mil bort, men man åker även till exempelvis till Södertälje och Upplands Väsby.
Det är mestadels fasta platser som besöks varje vecka, men man arbetar också uppsökande både i egen regi och tillsammans med Stockholms stads uppsökare. Tillsammans söker man också efter nya platser att åka till och får tips via uppsökare, socialtjänsten och andra personer som jobbar med målgruppen.
Många i målgruppen saknar telefon, eller byter ofta nummer, så det kan vara svårt att få tag på personen för att informera om provsvar eller om att de har fått en kallelse till en undersökning. Det krävs en hel del detektivarbete att få tag på patienten – vissa har även en case manager eller boendestöd som man kan kontakta och ibland hör man även av sig till föräldrar eller ett syskon.
– Många personer kan vi få tag på via Stadsmissionen där många går och äter. Då brukar vi fråga hur vi kan kontakta dessa personer och vad som är okej. En person sa en gång att hen kände någon som jobbade på Pressbyrån och att vi kunde ringa honom när vi behövde få kontakt, säger My Slagarp.
– Det var en person som var borta ett bra tag som ingen hade hittat. När han äntligen dök upp på mottagningen så kunde jag kontakta socialsekreteraren och göra en plan för honom direkt. Allt handlar om timing. När de kommer till oss är det väldigt mycket vi kan göra på en gång, säger Klara Essemyr.
Sedan fyra år tillbaka bedriver Capio Vård för hemlösa Sveriges första och hittills enda mobila sprututbyte vilket sker i samarbete med Beroendecentrum Stockholm. Syftet med sprututbyte är att förebygga spridningen av smittsamma infektioner. Många som injicerar droger delar nålar med andra, vilket är en stor infektionsrisk. På bussen får man rena sprutor och nålar, erbjuds provtagning, vaccination mot hepatit A och B, överdosprevention, behandling av Hepatit C, såromläggningar och länkning till beroendevård och socialtjänst. Man arbetar utifrån WHO’s elimineringsplan där målet är att till slut eliminera hepatit C viruset.
– Vi har mycket injektionsrelaterade infektioner på mottagningen. Utöver Hepatit är det vanligt med bölder och sår efter injicering med återanvända kanyler. Då behövs ofta regelbundna omläggningar och antibiotika. Många är dock duktiga på att gå till sprututbytet och få rena nålar, och då går även dessa infektioner ofta att förebygga, säger My Slagarp.
Flera samarbeten inom Capio och andra aktörer
Den 25 maj hade man diabetesdagen på Pelarbacken där patienter fick komma och få hjälp relaterat till sin diabetes; ögonbottenfotografering, fotstatus, kostrådgivning, injektionsteknik och mycket mer. Mottagningen har även ett samarbete med Capio Ögon som kommer och gör synundersökningar och provar ut glasögon.
Hemlöshet är komplext och där ser alla på Capio Vård för hemlösa till hela patienten och hens behov. Personalen möter allt från nyligen separerade personer som blivit hemlösa till personer med psykisk ohälsa, intellektuell funktionsnedsättning eller substansbruk, till människor från andra länder som inte har samma skyddsnät. Gemensamt för alla verkar vara integriteten. Många vill klara sig själva, men alla har inte förmågan till det. Det är där Klara, My och resten av personalstyrkan kommer in. För det finns hjälp att få och det finns vägar ut, det gäller bara att inte ge upp.
– Man får inte ge upp och säga att det inte går. Den vanliga vården säger ofta att det inte går att hjälpa. Men det går. Det har vi flera exempel på, avslutar My Slagarp.
