PODDMOTTAGNINGEN
Oskar Sterner psykolog på Capio Vårdcentral Lund Clemenstorget ”O.S” i texten.
Intervjuare ”I” i texten.
**Signaturmelodi**
Varje år tar nära 1500 människor sitt liv i Sverige. Över 70% av dessa är män. Varför är män överrepresenterade? Och vad är det som gör att pojkar och män inte söker hjälp i tid? Vi har bjudit in Oskar Sterner som är psykolog hos Capio och som varje dag träffar män som mår dålig. Han menar att det alltid är svårt att ta första steget till en psykologkontakt. Men, att ingen ångrar sig när det väl är gjort.
I: Välkommen hit Oskar!
O.S: Tack så mycket, superspännande att vara här!
I: Så fint att du är här och pratar om det här! Okej Oskar, det är tydligt då att det är väldigt många pojkar och män som mår väldigt dåligt, vet man varför det är så?
O.S: Överlag så ser man att i statistik att psykisk ohälsa är på väg åt fel håll. Både egentligen så gott som i alla åldersgrupper och både bland män och kvinnor. Sen vet vi ju inte riktigt varför exakt, det är ju den stora knäckfrågan.
I: Mm.
O.S: Någonstans, varför det ser ut så. Och när det kommer till män specifikt… det finns väldigt många faktorer till vad man tror påverkar åt det hållet. Ähm. I statistiken, så vad man ser är, att det är fler kvinnor som får t.ex. diagnos depression än vad det är killar som får det.
I: Okej.
O.S: Däremot så tror man att det finns ett ganska stort mörkertal bland killar som kanske inte söker vård tillräckligt tidigt…
I: Mm.
O.S: …eller så tidigt som dom borde. Och kanske har en viss avighet mot att söka hjälp och vård överhuvudtaget. Så det kan också ha en tendens till att man drar ut på tiden och så kanske det blir värre och värre.
I: Okej. Men det här med att det är fler kvinnor som får diagnosen depression, ser depression olika ut hos kvinnor och män? Alltså, så att det är typ svårare att diagnostisera män med depression. Hänger du med på hur jag tänker då?
O.S: Mm
I: Typ som att tjejer inte har fått ADHD-diagnos för det har betett sig annorlunda kanske än många killars ADHD-diagnos tills man har insett så här: aha, den utspelar sig på ett annat sätt!
O.S: Jomen precis och det är ett väldigt bra exempel. Där ser man ändå att i neuropsykiatriska diagnoser som ADHD så är män och killar väldigt överrepresenterade. Men så är det liksom lite åt andra hållet när man pratar mer om stressdiagnoser, ångestdiagnoser, depressionsdiagnoser. Sen så är det väl kanske värt att notera också att allt det som vi pratar om är väldigt mycket på gruppnivå. Det är inte så att man kan se att killar har en typ av depression och tjejer har en annan typ.
I: Mm
O.S: Men man kan se att man gärna skulle vilja bredda spektrumet på vad man tar in i den bedömningen.
I: Mm, okej.
O.S: Men det är ju i forskning och rapporten som jag läst nu att man kollar ganska mycket på att man missar vissa depressionssymtom som är mer liksom framstående hos män på något sätt.
I: Okej
O.S: Så som t.ex. irritabilitet, ökad aggressivitet, en känsla av utbrändhet, att man känt sig mer beteendeförändrad…
I: Mm
O.S: … så att man inte känner igen sig själv på samma sätt. Och där, jag tror att vi inom vården kanske inte år tillräckligt bra på att plocka upp det.
I: Okej, så om det är en man som du säger är lite mer irriterad, arg, så kanske det egentligen är en grund till en psykisk ohälsa? Fast man bara ser det som en arg snubbe.
O.S: *Skrattar* Jo, men det skulle det absolut kunna vara, det tror jag. Ähm. Det finns någon sorts normaliserande bemötande inom vården ofta där man kan se typiska arga snubbar, där man kanske inte fortsätter fråga ”ah, men hur mår du egentligen?” så…
I: Nej
O.S: … man kanske inte går in på dom frågorna som är, kan man säga, mer nära.
I: Just det.
O.S: Vilket kanske man tenderat att göra annars om någon ringer in och specifikt säger ”jag känner mig nedstämd”.
I: Ah.
O.S: ”jag känner mig ledsen”. Gråter oftare eller att ingenting är kul längre. Där så börjar det ju liksom plinga på ganska ordentligt hos den som tar emot det samtalet. Man kanske börjar tänka i depressions-banorna på en gång. Däremot om någon ringer in och säger, ja men ”jag känner mig väldigt trött”, ”jag känner mig mer irriterad än vad jag brukar vara” då kanske man börjar tänka i andra banor. Och det där tänker jag att vi kanske vill/borde/måste bredda det spektrumet av vad vi tar in i den bedömningen.
I: Just det.
O.S: Jag tror vi missar ganska många.
I: Ja, för jag tänker om männen själva då, dom kanske inte ens är medvetna om att de går in i en psykisk ohälsa eller mot en depression när dom bara känner sig arga. Så att dom själva inte kan sätta fingret på det
O.S: *hummar instämmande* absolut. Och det är en väldigt stark bidragande faktor till att män i regel söker vård senare. Det är liksom den här första punkten är, ah men man kanske inte sätter den typen av ord och etikett på det. Man sätter inte ord som ”jag känner mig nedstämd”, ”kan det här vara ett tecken på att jag faktiskt inte mår speciellt bra?” Utan man kanske tar det mer för vad det är. Kommer det till irritabilitet eller att man känner sig arg t.ex. så kan man se det att på gruppnivå så är det lättare att man börjar normalisera det hos män.
I: Mm hm, okej.
O.S: Så, att man inte reagerar på det på samma sätt. Så där är verkligen en faktor till. Sedan är det ju också så att om man fortsätter på det spåret så kan vi också se att män i regel kanske viftar undan de besvären litegrann. Att man har en tendens att tänka så här ”det här borde jag klara själv”
I: *Hummar instämmande*
O.S: Kanske lite den där ”strong silent type”, stoiska typen att ”jag borde inte behöva hjälp för det här, det verkar som alla andra klarar sig själv. Jag står upp fortfarande, jag står på fötterna. Jag kommer iväg till jobbet, jag kan sova någorlunda fortfarande” så, så kör man på liksom. Man lägger i en till växel.
I: Ja, för man tänker ju att man, det pratas ju mycket om att män inte pratar om sina känslor och så där. Och jag skulle passa på att säga Under Kevlaret, en organsiation som sedan 2016 arbetat för att stötta killar och just unga män för att möta deras känslor. Och 2021 gjorde dom en undersökning och här kommer några påståenden med lite statistik. ”En av fyra män skulle tydligen hellre dricka tabasco än att gråta framför sina killkompisar”. ”En av fem tar hellre i ett elstängsel än att prata om jobbiga känslor med sina killkompisar”. Och ”En av tre hindrar sig från att visa sina känslor för att inte framstå som svaga”. Alltså den här statistiken, alltså man vill ju att det ska vara noll, men tänker att det är ju inte superdåligt, eller?
O.S: Nej, absolut inte. Som vi pratade om innan, då har vi ju fortfarande tre av fyra män då hellre gråter framför sina killkompisar än att dricka tabasco.
I: Men det jag tänkte lite på innan däremot var ju att om inte, dom kanske pratar känslor men dom kanske inte ens vet vad dom ska prata om. Alltså med känslorna, att som du sa, dom inte är medvetna om att dom mår dåligt när dom är lite arga så dom pratar inte om det för dom tänker att det inte finns något att prata om typ.
O.S: Mm. Ja, men precis! Och där kanske vi är inne på det där liksom ”en av fyra” som kanske har svårare att sätta ord på det, har inte samma vana, och att prata om hur man mår på ett kanske lite djupare plan.
I: *Hummar instämmande*
O.S: Så. Och sen blir det ju sedan en vana, det blir någon slags kollektiv ovana också att man inte riktigt vet hur kanske man ska bemöta någon som mår dåligt som man kanske backar litegrann för att ta upp det.
I: Just det.
O.S: Jag tror, många brukar kunna beskriva det som att det liksom kan finnas en oro för ”ah, men om jag tar upp det här så vet jag inte riktigt hur jag ska bemöta det”….
I: Nej.
O.S:… ”ska jag komma med en lösning eller?” ”Vad ska man säga?”
I: Ja
O.S: Man kanske är lite rädd för att, vad ska man säga, göra bort sig. I brist på bättre ord.
I: Ja. Men har du något svar då Oskar? *Skrattar* Hur ska man göra?
O.S: *Skrattar också* Just på Under Kevlaret.se, tar dom fram väldigt bra råd, guide-sida med några tips. Jag tycker det absolut bästa är att man inte, man ska inte känna att man behöver göra allt för mycket, bara liksom, ställ frågan och lyssna! Det kanske inte alltid finns en förväntan av att man ska komma med en lösning eller man ska säga exakt rätt sak som får det att vända. Utan det absolut allra viktigaste är, ah men, fråga.
I: *Hummar instämmande”
O.S: ”Jag har märkt att du verkar inte lika pigg som förr, du hakar inte på saker och ting som du gjorde förr, vad beror det på?”
I: Just det
O.S: ”Jag är lite orolig för hur du mår” t.ex.
I: Just det. För det finns, jag tänker då, det finns tre olika vägar. Det ena är att det är jobbigt att börja prata själv. Sen kan det ju vara, kännas lite motigt ibland att våga fråga ”hej, hur mår du, egentligen?”. Och sen, det tredje är ju, att man kan känna om den kommer till en ”fan, ja mår inte bra”. Hur hanterar man det då? Att man kan känna, att det ändå är viktigt att man har någon plan för det, om en kompis kommer för man har också faktiskt ett ansvar som mottagare. Även om man ska lära sig att prata så måste man också lära sig att ta emot när nån pratar. Är man inbjuden till att öppna upp för ett samtal, liksom.
O.S: Mm, ja precis.
I: Har du något tips där, om det kommer någon ”Va fan, jag känner mig så jävla trött”?
O.S: Ett tips på rak arm är att våga, våga bemöta det. Rakt upp och ned. Att kanske inte skämta bort det eller att säga ”Ah men du kanske…” men inte gå direkt in på att söka hjälp utan men ”Vill du berätta mer?” ”Hur länge har du mått så här?”
I: *Hummar instämmande*
O.S: ”Är det någonting mer du skulle vilja berätta?” Och sen kanske man också liksom kan visa uppskattning för att den andra faktiskt kommer och berättar…
I: Just det.
O.S: …någonstans verkligen förmedla att ”tack för att du berättar det här, det betyder faktiskt mycket att jag får höra det”. Så.
I: Men du, hur ser det ut nu då? Du är ju ändå man, jag är inte man…
O.S: nä
I: … den här gamla bilden, eller den kanske inte är gammal av macho-kulturen att man inte pratar känslor, hur ser det liksom ut idag? Kanske både bland den äldre målgruppen som jag insett att man blivit 40 plus *skrattar till* och bland nästa generation, är det någon skillnad? Har det hänt nått?
O.S: Jo men det tror jag. Och det kan man både anekdotiskt och vad jag har läst mig till att liksom macho-kulturen i sin, vad ska jag säga, i sin renaste form kanske börjar ändå liksom, som tur är bara vara på ytan nu. Som tur är, om du frågar mig. Men det finns ju fortfarande en väldigt tydlig liksom maskulin normativitet i vad man ska prata om, hur man ska föra sig. Sen kanske dom i yngre generationen kanske är mer subtil, kanske så. Att den kanske inte är lika uttalad så, att så här ”Ge fan i att prata om känslor” men att det fortfarande finns den känslan så att säga ”jag borde klara mig själv”, ”jag ska liksom någonstans vara man nog att kunna hantera det här på egen hand”, så där. Sen kanske det inte är lika uttalat och jag hoppas verkligen att den också är på väg att luckras upp. Och det, ja men, det både hoppas och tror jag att den är på väg att göra. Jag tror att det kanske inte är lika stigmatiserat idag att söka hjälp.
**signaturmelodin spelar ett kort stycke**
I: Men du, om vi går vidare då för jag vet ju att det är annan problematik då, du var inne på det. Det är ju att män generellt inte söker vård eller söker vård väldigt sent.
O.S: Mm
I: Varför?
O.S: Dels ska jag bara snabbt benämnda det jag var inne på tidigare kring att man kanske inte lägger märke till det i ett lika tidigt stadium och det kan vara allt ifrån att man själv inte identifierar som att ”nu händer det någonting”, ”jag mår inte så som jag brukar göra” eller ”jag gör inte samma saker som jag brukar göra”. Sen kanske man inte speglar sig i sin omgivning på samma sätt så att man kanske inte berättar det för någon…
I: *Hummar instämmande*
O.S: …som också kan hjälpa en att, ah men, lite vrida och vända på, så här, ”är det någonting som är på gång här?” liksom ”är det någonting som barkar åt fel håll?” så där är väl liksom den punkten. Sen det andra är väl mycket det att det finns det här, vad ska jag säga, gängse eller normativa uppfattningen som kanske är lite vanligare bland män att man ska reda sig själv. ”Det är inte så jävla farligt”…
I: *Hummar instämmande*
O.S: ”Ryck upp dig!” Så det kan verkligen finnas en motvilja mot att söka hjälp. Men sen också, när man väl kanske kommer fram till den punkten att ”nu fixar jag inte det här längre”, ”nu behövs det någon som kan hjälpa mig med någonting som berättar vad jag ska göra” då kanske man inte riktigt vet vart man ska vända sig heller. Och det är det tror jag som många kan känna igen sig i att det är en djungel när det kommer till liksom psykosocialt arbete, att träffa en psykolog, kurator eller terapeut av något slag. Att man kanske inte riktigt vet vart man ska vända sig helt enkelt.
I: Okej, det var väldigt mycket det här nu!
O.S: *Hummar instämmande*
I: Så, vi ska gå igenom alla. Men om vi backar tillbaks. Det här med att man söker lite när det är väldigt sent, för att man kanske inte vet tecknen, har du något tips då om man lyssnar, antingen om man är anhörig eller om man är man så här ”ja men det här är lite tidiga tecken som gör att du faktiskt skulle kunna söka”, för att du behöver ju inte krascha innan du söker. Finns det några sådana, har du några sådana flaggor?
O.S: Jo men det gör det, det gör det! De mest övergripande flaggorna är att man börjar känna sig nedstämd, man känner sig mer ledsen helt enkelt. Man känner sig ledsen oftare än vad man har gjort innan, det kan liksom vara flera dagar i veckan så börjar man ha dåliga dagar oftare.
I: Och där är ju, kan jag känna att många kill-kompisar faktiskt är lite mer så här att dom tänker ”fast det är ju såhär”, ”livet är liksom som det är”, att det inte finns något att göra något åt det utan att de tänker att det är så bara.
O.S: Mm
I: Det kanske inte är män specifikt känner jag nu, jag har många tjejkompisar som också är lite så…
*båda skrattar lite*
I: …ja, ”livet är en kamp” typ.
*båda fortsätter att skratta*
O.S: ja men det går ju båda ”campen” så att säga men det där med att liksom normalisera för sig själv och att ”ah men nu är det såhär det är inte så mycket att göra åt det, man får bara kämpa på”. Alltså i vissa perioder kan det vara en ganska adekvat inställning. Säg att det har hänt någonting, typ att ett närstående har gått bort, jag har förlorat jobbet eller vad det kan vara. Att man går in i något som rent objektivt ”här kommer du ha en ganska tuff period framför dig” och där kan ju det vara ”legit” så länge det inte går för långt så att säga, att man inte mår för dåligt, att man klarar av den gränsen. Ja, det blir ju en annan fråga. Men visst är det ganska vanligt förekommande att man tänker ”nu ska det vara så här”.
I: Eller att man tänker att det måste finnas en anledning till att man är deprimerad. För det kan jag också tänka mig, att så här, att, ”fast jag har inget att vara deprimerad för, så det här är….”
O.S: Jättevanligt.
I: Ja
O.S: Jätte jättevanligt. Jättebra fråga! För det möter jag faktiskt, alltså nästan varje vecka. Någon som kommer in och säger ”alltså jag har väldigt lite….” att de har dåligt samvete för att de söker. De säger: ”Jag har ingenting att klaga på, jag trivs i mitt förhållande, jag trivs på mitt jobb, jag trivs med min fritid, jag har jättemycket fina kompisar, jag har bra relation till mina föräldrar men jag mår ändå så jävla dåligt”. Och man nästan tänker ”jag har ingenting att klaga på men jag sitter här och tar upp tiden hos sjukvården” liksom. Och det där vill jag verkligen säga på rak arm att ser vi någonstans, att om vi kollar på depression som en sjukdom, så kan den, alltså det kan ju drabba precis vem som helst. Och visst att man kanske kan vara mer sårbar om någonting händer i ens omgivning men det behöver inte nödvändigtvis vara så heller.
I: Mm, bra att du säger det! A, så ledsen är ett tecken, att man går runt och är lite ledsen. Finns det något mer?
O.S: Absolut. Man har tappat intresse i saker och ting. Man har inte samma glädje och lust inför det man brukar känna en glädje inför. Det börjar ta emot att bege sig iväg till träningen, man kanske börjar ställa in sociala aktiviteter för att man känner ”äh, vad ska det här ge mig liksom?”. Man börjar bryta av mot dom rutinerna man haft tidigare alltså sånt som man kanske tidigare eller i regel brukade må bra av att göra, det gör man inte i samma utsträckning längre. Sen…
I: *Hummar instämmande*
O.S: … ja, trötthet. Irritabilitet. Man kan känna sig mycket tyngre i kroppen. Att det rent fysiskt är mycket jobbigare att göra allting. Att det krävs en verklig stor viljeansträngning att bara ta sig upp ur sängen på morgonen. Det är ett väldigt vanligt symtom.
I: Mm, bra. Ja men då har vi några tidigare tecken man kan gå på och det är helt okej att söka på dom. Det måste inte vara något extremt. Man måste inte krascha utan känner lite av det där….
O.S: Absolut! Och jag tycker det är bättre att söka en gång för mycket än för lite. Man kan alltid vända sig till sin vårdcentral för att boka tid hos en psykolog eller kurator t.ex. Och om inte annat för att få en bedömning, få lite guidning, att höra någon annans input på vad det är man upplever.
I: Just det. Och, det har jag själv lärt mig, att det handlar inte om att man ska gå dit och ta ett test. Så där var jag väldigt mycket första gången att visa sig duktig på, att sådär, ”nej, jag är nog inte så ledsen” för att det kändes som att man blev bedömd.
O.S: *Hummar instämmande*
I: Där ska man ju vara sitt ”worst” jag på något vis.
O.S: *Skrattar till*
I: Och verkligen våga känna efter och säga allt som känns ”pissigt”. Men det var jättesvårt i början tyckte jag. Det kändes som man ville få beröm för att man tänkte positivt typ.
*Båda skrattar*
O.S: Och det tror jag många kan känna igen sig i. Att man ska dyka upp och ge en sån där väldigt tydlig förklaring, alltså det är nästan prestation bara på att beskriva sina egna symtom så där. Och att det kanske är därför många drar sig också, ”jag vet inte riktigt vad jag ska säga” eller ”jag vet inte hur jag ska beskriva hur jag mår”. Men där är det ju också vårt jobb att guida, liksom….
I: Just det
O.S: …våra patienter att komma in. Att vi för samtalet ganska mycket.
I: Ja, okej. Men om vi ska gå vidare så här mer på dom här bitarna, för det var ju några stycken. Men jag tänker att det är ju tar tid innan man söker, finns det nån liksom röd tråd eller så här, det här gör att män till slut söker hjälp? Vad är den vanligaste, inte anledningen, men typ ”the mover” hur vet man det? Den som lyssnar kanske då kan känna att ”ja, det var det här som gjorde att jag vågade till slut” finns det någon sån?
O.S: Alltså ofta, eller ofta, men kanske oftare än andra så är det mycket att man har berättat för sina anhöriga, sina närstående, vänner eller familjen, att ”jag mår inte speciellt bra”. Så, så beskriver man hur man mår och att det då kanske är ens anhöriga som hjälper genom att säga ”men du, nu kanske det är dags för dig att söka hjälp för det här”.
I: Ah, så det kommer tillbaks till det här att en anhörig eller vän kan fråga hur man mår för gör man det så kan det göra att en vän söker hjälp, det känns lite lättare då, att någon annan har sagt det också typ.
O.S: Ja, jo men det tror jag. Och det tycker jag mig märka själv. Nu är ju det anekdotisk bevisföring men även när jag har frågat runt på min arbetsplats så är det många som känner igen det, att män kanske i lite större utsträckning söker efter att ha pratat med anhöriga.
I: Mm
O.S: Och att det kanske t.o.m. är anhöriga som ringer in för att boka en tid och hjälpa så där. Vilket också är helt okej.
I: Ja
O.S: Men sen är det väl mycket, alltså om man ska kolla på vad som är den sista liksom punkten liksom som får en att söka, så är det ju att man helt enkelt att man kanske slutat fungera som man gjort förr. Man märker att man kommer hem från jobbet efter ha haft en pissig dag, ingenting har varit kul på jobbet och så kommer man hem skittrött, är gormig, irritabel, skrikig och sen så sover man inte som man ska under natten. Alltså någonstans där det verkligen börjar rasa kanske…
I: *Hummar instämmande*
O.S: …att vardagen inte funkar. Sen är det ju inte alla som kommer till den punkten heller.
I: Nej, precis. Och det är ju synd att det ska gå så långt, tänker jag. Det är ens eget liv, det finns ju ingen vits att gå runt och må halvdåligt heller.
O.S: Nej, nej, verkligen inte. Och det är därför jag tycker att det är viktigt att, just så här, sök hellre en gång för mycket än för lite. För att ofta kommer man in kanske in i ett lite tidigare skede där man inte mår så pass dåligt att saker och ting börjar rasa, så kanske det kan vara lite lättare att vända den kurvan uppåt också.
**signaturmelodin spelar ett kort stycke**
I: Sen har vi pratat lite innan här att det finns så mycket fördomar att prata med psykolog som man och att dom kanske inte vet vad som händer och så där. Men vilka är de vanligaste fördomarna?
O.S: Jag tror att dom vanligaste är att det är någon som ser ut lite som Freud ska komma ut i väntrummet och valla in en i rummet och man ska ligga på divan och prata om relationen till sin mor.
*Båda skrattar till*
O.S: Nu kanske jag överdriver litegrann. Det är väl den bilden som kanske ofta förekommer i media och olika slag, filmer och serier och så. Och det är ju klart att det finns dom också om man vill söka sig till det men ja… det skulle väl kanske vara den största, och att man ska prata väldigt mycket om känslor.
I: Mm
O.S: Eller att man bara ska prata faktiskt. Rakt upp och ned. För man gör väldigt mycket mer än så, man går liksom i väldigt många olika spår, man kollar liksom på rutiner, på vanor, vad man tycker om att göra, så. Det är ett ganska strukturerat samtal.
I: Ja, precis. För det var det jag tänkte säga nu, ska passa på att spräcka lite fördomar här då. Kan du inte berätta liksom, hur går ett liksom besök till?
O.S: Ja, men om jag ska dra liksom en typ-patient som kommer till oss på Capio Lund. Det börjar förstås med att man söker via telefon, via chatt, via 1177 eller att man kommer liksom via någon annan profession som bokat in en till oss. Sen vid det första samtalet så brukar vi gå in väldigt mycket på hur ens situation ser ut. Alltså, att det är någonstans där vi börjar efter att kanske ha frågat lite om förväntningar och vad man hoppas få ut av samtalet och så, så går vi ganska raskt in på ”hur ser din situation ut?”, ”Hur är läget i din familj?”, ”Hur bor du?”, ”Vilka umgås du med?”, ”Vad jobbar du med?”, ”Trivs du?”, ”Vad gör du utanför jobbet?”, ”Vad gör du på din fritid?”, ”Vad gör du för att ta hand om dig själv?” och sen en massa olika frågor om allmän hälsa…
I: Mm
O.S: …motion, kost, alkohol, smärta, om man har varit utsatt för våld t.ex. Och sen också gå in ganska direkt på konkret kring nedstämdhet och kanske tankar kring livet. Tankar kring döden, och så. Hur, ifall man har meningslöshet-känslor och så.
I: Mm
O.S: Och sen, efter det, så gör vi liksom en gemensam bedömning om, ”okej, men vad ska vi arbeta med?”. Och där är väl vi ganska drivande också, säger: ”Jag ser det här”, ”Jag tycker det här låter som en ångestproblematik”, eller depression eller du kanske är stressad eller bara sent såhär ”det har ju faktiskt hänt någonting ganska stort här, det är inte konstigt att du reagerar på det!”, liksom.
I: Mm, just det.
O.S: Så, så utifrån den bedömningen så tillsammans så komma fram litegrann till ”okej, men vad kan du göra nu för att hjälpa dig själv?”, ”Vad kan vi göra för att få den här kurvan att vända uppåt?” liksom. Sen ska jag säga att det är klart att vi emellanåt ställer frågan också ”hur känns det här?”
I: Ja, det är klart!
*Båda skrattar*
O.S: Men i regel är det nog mer strukturerat. Men kanske lite mer odramatiskt än vad dom flesta förväntar sig. Det är nog en respons som jag får ganska ofta, att det kanske inte är liksom riktigt så svårt eller jobbigt som man har förväntat sig.
I: Mm
O.S: Men efter samtalet, när man rundar upp så brukar jag fråga ”men hur kändes det här? Var vi inne på rätt saker?” Att jag då ganska ofta får svaret att ”Ja men det här var faktiskt inte så jobbigt som jag hade tänkt mig”.
I: Nej.
O.S: ”Det var inte så dramatiskt” så det kan man faktiskt ta med sig. Att det är så, det brukar vara ganska lätt när man väl har kommit dit liksom.
I: Ja. Sen var du också inne där på, och det är också en superviktig grej såklart, att det inte är så många som vet vad dom ska göra. Alltså vart ringer man, hör man av sig?
O.S: Nej men precis, det finns så väldigt många olika kontaktvägar. Det finns så många olika att kontakta idag. Det absolut lättaste är att man kollar ”vad är jag listad någonstans?”, ”vilken vårdcentral hör jag till?”.
I: Ja.
O.S: Så hör man av sig till den vårdcentralen via telefon eller via chatt är väl dom vanligaste sätten.
I: Mm.
O.S: Och så beskriver man vad det är man upplever.
I: Mm.
O.S: Och även där, det behöver inte vara ”att jag uppfyller dom här och dom här kriterierna i dom här och dom här diagnoserna” utan det kan vara att man ringer in och säger ”jag mår så jävla pissigt, jag vet inte vart jag ska göra?” och så tar vi det därifrån. Det räcker verkligen! Det behöver inte vara en stor fin, liksom målande beskrivning.
I: Nej
O.S: Sen någonting mer som jag kan skicka med till både dom som funderar på att söka eller kommer att fundera på i framtiden eller också faktiskt till vårdpersonal som bemöter där är att män kanske i regel och större utsträckning söker för fysiska symtom som trötthet t.ex. att man inte har samma ork som man brukar ha. Och att man nog ganska ofta t.ex. hamnar hos en läkare eller man får göra lite prover för att kolla såhär ”okej, men stämmer allting rent fysiskt?” men där det också kan finnas en tendens att man släpper det ganska snabbt därefter. Man kollar ”Hb, järn, TSH”, jag ska inte låtsas som att jag kan allting men att man sen liksom säger ”ah men dina prover är utan anmärkning, hör av dig om det skulle vara någonting mer” liksom. Men att man kanske där också, ”okej, allting är som det ska men vad är då det här?”, att vi kanske är ganska snabba på att släppa bollen. Både som när man söker in och som vårdpersonal. Ähm, där man kanske någonstans, nu ska jag inte lägga allt ansvar på den som söker, men att man försöker stå på sig litegrann. Så här, ”jag märker att det är något här, jag mår inte såsom jag brukar göra och att mina prover såg bra ut, visst och det kan vara bra, men det är någonting”.
I: Och då kan man våga säga såhär ”jag behöver prata med någon”.
O.S: Ja, precis. Eller att man också som vårdpersonal som har bemött det här, att man som läkare har gjort dom här proverna och kanske lyfter det som ett alternativ eller kanske går direkt in på den bedömningen som ju läkare gör ofta också, att ”har vi med en depression att göra?”…
I: Just det.
O.S: … eller är det åt det hållet liksom så. Och att man då erbjuder, ja samtal och vidare kontakt t.ex.
I: just det.
**signaturmelodin spelar ett kort stycke**
I: Hörrudu, vi har fått in lite frågor…
O.S: Mm
I: …från Capios följare.
O.S: Yes.
I: Första frågan; Vilka tecken på psykisk ohälsa ska jag som anhörig vara särskilt uppmärksam på? Vi har pratat litegrann om tidiga tecken men det kanske är något annat man ska tänka på då som anhörig? Om man ser.
O.S: Mm. Till viss del ska man hålla utkik efter det, efter samma symtom liksom och tecken som vi har pratat om tidigare men det som kanske brukar vara lättast att lägga märke till är när rutiner förändras väldigt mycket. Och det kan vara just när man t.ex. isolerar sig litegrann, att man börjar undvika sociala kontakter i större utsträckning än vad man har gjort innan. Man slutar gå på träning, slutar gå ut på helgerna. Det kan vara att man är inne på sitt rum oftare, om man då har ett eget rum, om man bor hemma t.ex.
I: Mm.
O.S: Så, att man inte sköter om sig själv lika mycket. Man är inte lika noga med att klä på sig på dagen. Man sköter inte om sitt rum, man stökar ner mer så där. Sen t.ex. ändrade sömnmönster är också ganska vanligt att man kanske har svårare att somna eller svårt att komma upp på morgnarna. Sen kanske det just kan vara det att man märker av att personen är mer stingslig än vanligt och reagerar starkare på vad som till synes kan framstå som småsaker.
I: Just det, det är ju inte alltid helt lätt som supernära anhörig, alltså som vän och kollega och lite sådär så kan det på ett sätt vara lättare än om man lever med den att säga; ”du ser att må dåligt”. Att det kan trigga litegrann, irritation hos den andra om man påpekar något beroende på.
O.S: *Hummar*
I: Vad är de vanligaste misstagen man gör som anhörig när man ska prata med nån om hur den mår?
O.S: Det jag tänker på, på rak arm, är att man kommenterar det kanske direkt efter att någon är irriterad.
I: Ja, just det.
O.S: Att man blir frustrerad över någonting då som, ja vad vet jag, att diskmaskinen inte är urplockad. Och att man där och då ”Fan vad arg du är, vad är ditt problem?”.
*Båda skrattar och pratar i skrattet*
O.S: Det är ju ganska normalt att man blir triggad själv litegrann också, att man liksom kan få den impulsen att ”lägg ner nu för fan, vad håller du på med?”
I: Mm
O.S: Men utan att man där då snarare, i en situation som inte är liksom laddad redan. Kanske snarare så här sätter sig ned i lugn och ro eller när man har en stund över. Kanske inte så där när man ligger i sängen och ska sova.
I: Nej
O.S: Utan försöka skapa någon slags mötesplats vilket faktiskt inte alltid är så lätt liksom. Men… Det är väl det största, att försöka hitta något slags forum där man kan lyfta det i en miljö som inte är så laddad.
I: Ja.
O.S: Och en annan grej, att inte nödvändigtvis komma med en lösning utan ställ frågan ”Hur mår du?”, ”Jag har märkt att du inte riktigt är dig lik eller du följer inte med på roliga saker längre”, ”Jag vill bara ditt bästa och finns här om du vill prata”.
I: Mm, bra tips!
O.S: Så skulle jag säga, att inte göra det här för svårt för sig själv. Sen ska sägas också att nu är vi inne på liksom tips och hur man kan tänka kring att liksom lyfta det här på ett bra sätt men man ska inte känna press på sig själv heller att man nu ska göra en 100 procentig intervention.
I: Nä. *Skrattar till*
O.S: Utan mer såhär, det viktiga är att fråga och börja lyfta ämnet. Och sen exakt hur man gör det, ja -det är av mindre vikt.
I: Ja. Bra där. Och sista här. Jag har haft en dålig erfarenhet av psykologer tidigare, varför ska jag söka igen?
O.S: Det man har sett i forskningen när det kommer till psykoterapi, behandling är att den enskilt viktigaste faktorn för framgång är att man klickar med sin terapeut.
I: Mm
O.S: Och där är det ju, där är vi väldigt olika. Precis som i vår vanliga privata miljö så fungerar vi också olika som psykologer och det kommer funka olika bra för olika personer. Jag har mött väldigt många som jag tyvärr inte har klickat med och det är lite så det får funka. Att man känner någon slags grundläggande tillit till den man pratar med för annars kommer man ju inte ta upp det som känns jobbigt…
I: Nej.
O.S: … eller att man inte ser på saker och ting på samma sätt. Att man liksom tolkar uttrycken för något annat. Eller att man känner att man inte blir tagen på allvar. Och då kan det vara ganska viktigt, eller viktigt men hjälpsamt, att stå på sig litegrann. Antingen, om man upplever att man vågar det, att det känns okej att man faktiskt tar upp det i rummet och säger såhär ”du, vet du vad, det här spåret funkar inte riktigt för mig, skulle vi kunna pröva något annat?”. De flesta terapeuter är väldigt väldigt öppna för det, att det inte finns någon specifik prestige i ”att nu har jag valt ut det här spåret” och ”nu får du rätta dig efter det” utan man är ju där för att hjälpa liksom. Och att man kan ta upp det och diskutera det tillsammans brukar faktiskt kunna vara väldigt, väldigt hjälpsamt, ibland. Sen, om man inte vill det eller man märker att det inte kommer tas emot väl, så kan man be om att få träffa någon annan om det finns.
**signaturmelodin spelar ett kort stycke**
I: Okej Oskar, tusen tack för att du var här och pratade om det här. Jag har faktiskt lärt mig mycket och framför allt har jag känt att jag själv känner att spröten är ute ännu mer nu. Att våga fråga folk. Och hålla lite koll på vissa signaler som man kanske inte tänkt på innan. Jag ska försöka sammanfatta det här nu, det är många män och pojkar som mår dåligt för att dom inte riktigt vet hur man pratar om sina känslor men kanske framför allt, om jag tolkat det rätt, att man tänker att depression ser ut på ett sätt men man känner inte exakt så eller kan inte sätta fingret på det utan man blir mer irriterad, mer trött, man har inte riktigt lust men tänker eller kopplar det inte riktigt till att man mår dåligt. Och sen att man är lite dålig på att söka hjälp eller ganska mycket dålig och man tänker att det inte finns någon speciell anledning och att man kanske inte vet vart man ska vända sig. Och att när man väl kommer till det så tror man kanske att man ska prata om en massa känslor och att det bara ska vara jätteflummigt men du har ju ändå sagt litegrann här att nästan alla som kommit till dig sa så här: ”oj, det var inte så farligt som jag trodde”. Att det var ganska enkelt.
O.S: Yes.
I: Och sen att vi då, som anhöriga och samhället runtomkring, vågar fråga och att man inte behöver ha svar utan bara kolla läget och sen, om man ska säga någonting kanske om man märker att ”du kanske borde gå och prata med någon, det är kanske skönt, gör det bara”.
O.S: Exakt så!
I: Och lite som inledning så, alltså 70% av alla som tar livet av sig är män och det känns så himla sorgligt att om många av dom hade kunnat få hjälp i tid, att man som man känner ”att den enda utvägen nu för att jag mår dåligt är att ta mitt liv”, när det kanske finns hjälp att få liksom tidigt i skedet, att gå och prata med någon så att man slipper, att det inte eskalerar hela det här.
O.S: Mm
I: Var det en okej sammanfattning?
O.S: Jättebra sammanfattning. Du har absolut fått med dig det viktigaste! Det jag tänker att jag skulle vilja lägga till, som jag missat att ta upp, är några punkter som jag tänker dra lite snabbt nu. Kring bl.a. missbruk, att det också är en väldigt vanlig, vad ska jag säga, symtom eller ett sätt som liksom depression eller psykisk ohälsa kan yttra sig på.
I: Som självmedicinering typ? Eller vad man ska säga.
*Båda pratar i munnen på varandra*
O.S: Precis, exakt. Allt från alkohol till narkotika, droger…
I: Och spel! Det finns också grejer som spel eller bara sitta med mobilen, sitta och scrolla. Något som gör att man bara hamnar i ett beroende som inte behöver vara ett tungt missbruk.
O.S: Definitivt, definitivt. Allt från att sitta nästan maniskt och scrolla på telefonen som ett slags undvikande för att slippa tänka på annat till spelmissbruk, och då både ”betting” och liksom datorspel, att man försvinner in i något annat…
I: Just det.
O.S: …det är jättevanligt. Så det behöver inte, absolut inte vara preparat av olika slag.
I: Nej.
O.S: Det är vanligt. Också kanske en liten vinkning till sjukvården också att är det missbruk med i bilden? kolla för en depression eller annan typ av psykisk ohälsa.
I: Mm.
O.S: Sen har vi varit inne på såklart skillnaden mellan kvinnor och män. Och där vill jag faktiskt nämna en skala som, eller ett formulär, som man utvecklade på Gotland på 90-talet, där man såg just att suicidsiffrorna bland män var väldigt hög. Man upplevde att man missat att fånga in det i populationen där så då började man kolla mer på, okej vilka är det som mår så dåligt? Och man upptäckte då att, man kan inte ha haft kontakt med sjukvården, man kanske snarare har haft kontakt med polisen…
I: Ja.
O.S: …med olika myndigheter, med, inom missbruksvården och så. Men att man har glömt att, eller glömt, man har missat att plocka upp det inom primärvården t.ex.
I: Mm.
O.S: Så då utvecklade man en skala som heter "Gotland male depression scale" som är, man kan säga liksom en alternativ depressions-skala/depressions-formulär. Som då fångade in den här, lite mer, dolda depressionen mycket effektivare. Och när man började använda den, då på 90-talet på Gotland, så såg man också att självmordssiffrorna verkligen gick ned.
I: Mm hm.
O.S: Så där är det faktiskt både EU och WHO som….
I: Intressant!
O.s: …som rekommenderar den som modell i det här arbetet att förhindra självmord.
I: Mm.
O.S: Ja, jag tycker också att det är jättespännande för jag har inte hört talas om den skalan så mycket innan. Den vill jag skicka med!
I: Det var fina tillägg. Och intressanta tillägg. Det där med Gotlandsstudien, verkligen! Va fint.
O.S: Mm.
I: Tack Oskar för att du kom hit!
O.S: Tack så mycket, tack för att jag fick vara med!
I: Tack också till dig som har lyssnat och oavsett om du är anhörig eller mår dåligt själv så kom ihåg, det finns hjälp att få och man är inte ensam. Ladda ner Capios app och boka ett möte med psykolog redan idag.