Capio
Capio
Capio
Vy över staden Arsal i Bekaa
Vy över staden Arsal i Bekaa, Libanon. Foto: Carmen Yahchouchi

En dag i Bekaa – timme för timme

5 april 2024

Capios chefläkare Margareta Danelius har sedan i höstas varit i Libanon på sitt första uppdrag tillsammans med Läkare Utan Gränser. Margareta är medicinskt ansvarig för två kliniker som arbetar med kroniska sjukdomar, barnhälsovård, psykisk hälsa och obstetrik, i Bekaa. Här berättar hon om en dag på sitt arbete, präglad av oroliga omständigheter, timme för timme.

Vårt samarbete med Läkare Utan Gränser

Här kan du läsa om samarbetet och bidra till vår insamling för Läkare Utan Gränser.

Klockan 5: Jag vaknar till av böneutropet och inser att jag missat min chans att äta frukost. Det är Ramadan. Jag vänder mig i sängen och somnar om.

Klockan 6: Jag vaknar igen, denna gång av att generatorn slås på. Det innebär att el och värme är tillbaka efter det nattliga uppehållet. Jag duschar, klär på mig, kollar att mina telefoner är laddade, packar min laptop i ryggsäcken och stoppar pass och id-kort i bröstfickan på Läkare Utan Gränser-västen.

Klockan 7: Jag åker med Läkare Utan Gränsers bil till en av våra två kliniker. Barnmorskan D, sjuksköterskan A och psykologen A är också med. Jag får lite pepp från dem inför ett svårt samtal och bjuder i gengäld på ett lyssnade öra till en av dem som har det jobbigt med familjens reaktioner på oroligheterna här.

Klockan 8: Jag anländer till kliniken. Det är tomt i kafferummet på grund av Ramadan. Jag saknar det kardemummadoftande kaffet och morgonens samvaro. Jag tar ett varv runt kliniken, följer upp några patientärenden från igår och diskuterar morgondagens klinikmöte med chefssjuksköterskan.

Klockan 9: Nu har patienterna börjat droppa in och min telefon börjar ringa. Mina läkare hör av sig om knepiga fall och om patienter som behöver remitteras till sjukhus. Jag träffar patienterna tillsammans med dem på kliniken där jag är och stöttar per telefon när det gäller patienter på vår andra klinik.

Klockan 10: Det är dags för det svåra samtalet med en av mina läkare som har uppträtt otrevligt. Jag försöker ge honom lugn och tydlig feedback men han blir bara argare. Jag blir osäker. Har jag fallit i en grop av kulturell missuppfattning. Jag ber honom diskutera med en kollega som han litar på och sedan återkomma till mig. Vi ses igen efter en halvtimme och reder ut problemet.

Klockan 11: En av våra patienter kommer och berättar att han har haft bröstsmärtor på morgonen men mår bra nu. EKG visar tecken på syrebrist. Vi tar ett blodprov och ordnar en chaufför som kör provet till ett lab i närheten för analys. Patienten får vänta i vårt observationsrum medan mottagningsverksamheten pågår.

Klockan 12: Barnmorskorna ropar fran mödravårdens väntrum. En kvinna har ett pågående epilepstiskt anfall. Jag ordinerar läkemedel och leder omhändertagandet. Efter 10 evighetslånga minuter vaknar hon till. Hon är gravid i vecka 32 och fastar för Ramadan. Hon berättar att hon har haft upprepade anfall de senaste två veckorna trots medicinering. Jag rekommenderar henne att bryta fastan av medicinska skäl men erbjuder som alternativ att ge henne drop.

Klockan 13: Provsvaren har kommit för patienten med bröstsmärta. De tyder på en stor hjärtinfarkt. Jag ber en sjuksköterska ordna plats på sjukhus och vår läkare att gå igenom med patienten vad vi kan hjälpa honom att betala för. Patienten tvekar. Han vill inte åka till sjukhus. Vi ber honom kontakta sin familj.

Klockan 14: Jag har Teamsmöte med min chef och går igenom våra resultat avseende att remittera stabila patienter till vårdcentraler. På vår ena klinik når vi inte våra mål. Jag presenterar en handlingsplan. Chefen ställer frågor och vi gör en del justeringar. Familjen till patienten med hjärtinfarkt har kommit. De har bestämt sig för att ta honom till Syrien för vård och lämnar kliniken.

Klockan 15: Jag sätter mig i bilen för att åka till kontoret där vi ska ha ett Teamsmöte för en händelseanalys av en incident förra veckan. Patienten i fråga led ingen skada men rutiner följdes inte och kommunikationen brast. Strax innan vi har kommit till kontoret får vi besked om att det är flyganfall i området och att vi ska bege oss till gästhuset.

Klockan 16: Jag pratar med chefssjuksköterskan som ska vara med i händelseanalysen. Vi bedömer att oron på kliniken är för stor för att kunna genomföra mötet. Tio minuter senare meddelar våra säkerhetsansvariga att alla medarbetare från klinikerna får åka hem till sina familjer. Patienterna har redan lämnat kliniken.

Klockan 17: Vi har lektion i arabiska i gästhuset. Efter att ha förvissat mig om att läget på klinikerna är under kontroll och ingen medarbetare direkt drabbad, ägnar jag en timme åt att böja arbabiska verb och läsa högt ur en berättelse om en burfågel som lever ett gott liv med mat och dryck men längtar efter frihet.

Klockan 18: Medan vi får information om säkerhetsläget släpps ytterligare bomber i närheten. Jag kommer inte att kunna ta min kvällspromenad i den vackra staden idag. Vi samlas i matsalen och bryter fastan med det som kocken har ställt fram; linssoppa, fatouch sallad, kibbe, ris och tunnbröd.

Klockan 19: Telefonen är full av varma och vänliga meddelande från mina nationella medarbetare. Jag är rörd. Mitt i sin oro för att ett fullskaligt krig sak bryta ut, undrar de hur jag mår. Jag är förtvivlad över det de måste leva med och försöker formulera tröst och medkänsla i mina svar.

Klockan 20: Kvällen är lugn men jag märker att jag är överkänslig för ljud. Jag bor i samma lägenhet som projektchefen och håller ett öga på hans dörr. Jag vet att det första som händer när säkerheten är hotad är att han har möte med logistikchefen. Så länge ingen går in eller ut ur rummet känner jag mig trygg. Jag ringer hem till familjen.

Klockan 21: Jag rullar ut min yogamatta, tänder min oljelykta, sätter på musik och kör ett yogapass. Psykologen som förra veckan gav oss krisstöd förklarade att alla kroppsliga reaktioner på stress innebär att man kryper ihop. Att sträcka ut signalerar lugn och kontroll.

Klockan 22: Säkerhetsinformationen har fortsatt kontinuerligt under kvällen och vi får nu instruktioner om att inte lämna gästhuset imorgon förrän vi har fått klartecken. Jag kollar innehållet i min evakueringsväska innan jag kryper ned i sängen. Jag läser Kahlil Gibran’s The Prophet innan jag släcker lampan och önskar mig inget annat än att fa vakna till en vanlig arbetsdag.

Vårt samarbete med Läkare Utan Gränser

Här kan du läsa om samarbetet och bidra till vår insamling för Läkare Utan Gränser.

Följ Capio i sociala medier