Axelns anatomi
Axeln/skuldran är en biomekaniskt komplex kroppsdel. Den är sammansatt av fyra leder mellan skulderbladet (skapula), nyckelbenet (klavikel), överarmen (humerus) och ryggen. Nyckelbenet har dessutom en led till bröstbenet (sternum). Av samtliga leder i kroppen har axeln det största rörelseomfånget. Ledytan på överarmens ledkula är tre gånger så stor som skulderbladets ledhåla. Detta ställer stora krav på stabiliteten i axeln. För att öka den passiva stabiliteten fördjupas skulderbladets ledhåla av en broskring (labrum), som ligger runt hela ledkanten. Denna broskring fungerar även som fäste för ledkapsel, ledband och bicepsmuskelns långa sena. Den aktiva stabiliteten skapas av muskler och senor runt axeln. I en frisk axel arbetar musklerna i ett komplicerat och välkoordinerat samspel. När muskelsamspelet störs uppstår ofta problem, antingen i form av smärta och/eller instabilitet.
Inuti axelleden finns ett undertryck som, tillsammans med ledband och broskring, ytterligare förbättrar stabiliteten i axeln. Rotatorkuffens muskler, som är lednära, är de viktigaste för den aktiva stabiliteten och för att hålla ledhuvudet på rätt plats.
Skulderbladet förankras mot kroppen genom muskulaturen och nyckelbenet. Axelleden begränsas upptill av skulderbladsutskottet (akromion) som tillsammans med det starka ledbandet coraco-acromiale bildar den övre begränsningen i denna led. Under skulderbladsutskottet finns en slemsäck (bursa subacromiale) samt senan till supraspinatusmuskeln.
Det finns tre viktiga muskelgrupper runt axeln:
- Muskler som ser till att axeln fungerar är framförallt de lednära, stabiliserande musklerna i rotatorkuffen.
- Muskler som står för kraft i rörelsen.
- Muskler som stabiliserar och roterar skulderbladet.
Dessa muskelgrupper verkar i ett delikat samspel. Störs samspelet uppstår problem.
Rotatorkuffen består av musklerna supraspinatus, infraspinatus, subskapularis och teres minor. Tillsammans stabiliserar rotatorkuffens muskler ledhuvudet i ledpannan vid axelns alla rörelser. En viktig funktion för rotatorkuffen är att motverka att överarmsbenet (humerus) dras för mycket uppåt när armen lyfts av deltoideusmuskeln. I denna situation bidrar överarmsbenets huvud till stabiliteten i ledpannan på skulderbladet. Bicepsmuskelns långa sena bidrar också till axelns stabilitet.
Om funktionen i rotatorkuffen försämras störs stabiliteten, det vill säga rörelsen av ledhuvudet störs i förhållande till ledpannan. Det uppkommer då en ökad risk för glidning av ledhuvudet mot ledpannan när armen rörs och detta kan leda till såväl instabilitetsbesvär i form av smärta från olika strukturer som inklämningsbesvär mellan skulderbladsutskottet och överarmen (bild 10.2). I vissa fall förekommer både instabilitetoch inklämning, vilket försvårar diagnostiken. Inklämning av supraspinatussenan och slemsäcken mellan skulderbladsutskottet och överarmen uppstår av två olika orsaker; dels om rotatorkuffen inte är stark och välkoordinerad och håller överarmen på plats, dels vid degenerativa förändringar med skada på supraspinatusmuskeln och senan i första hand.
